De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
Vi har bra grannar här, något som inte är alla förunnat. Häromdagen skulle de två brorsorna på västra sidan stycka sin tomt där de redan har varsitt hus eftersom den ena brodern och hans fru hädanefter ska bli permanentboende istället för ”sommargäster”. Lantmäteriet hade kallat oss grannar för att vi skulle slippa en mer komplicerad process med möten och flera inkallade. Det var jättespännande att se Lars från lantmäteriet leta tomtgränser, mäta och räkna! Skulle tomtmarkeringarna från 1700-talet hålla måttet?
Det visade sig att varken stenmurar eller lador behöver flyttas. Raka linjer uppmättes på alla håll. (Grannarnas lada står delvis på nästa tomt om man ska följa linjer, men jag gillade det pragmatiska sätt som detta löstes på. Ladans vägg får helt enkelt anses utgöra gränsen.) Lars berättade att det är fascinerande att se hur stenmurar kan sträcka sig kilometer efter kilometer och bara diffa på några centimeter från startpunkt till slutpunkt! Det är så lätt att tro att vi sitter på trumf med alla tekniska uppfinningar och elektriska prylar, men tänk all kunskap som håller på att rinna ut i sanden då lantbruk läggs ner och hantverkare inte tar, eller får, några lärlingar… Jag är absolut ingen bakåtsträvare, men påmindes återigen om hur viktigt det är att föra vidare praktisk kunskap till nästa generation.
Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.
Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…
Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!
Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.
På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.
Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!
Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.
I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.
Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.
Igår var det dags att ta tag i byttan som stått vid verandatrappan som ett fult sår i säkert en månad eftersom jag inte visste vad jag skulle sätta i den. Jag hade köpt ett par grejer som varken passade ihop eller passade i byttan, så de stod bredvid i sina krukor på marken tillsammans med mina tre dahliasticklingar som kanske, kanske inte har lyckats bilda tuber för övervintring i sina krukor. Nej, det har verkligen inte varit fint. Nu blev det annat ljud i skällan. Pelargonerna kommer att stå ute ett tag till och därför ville jag att färgsättningen skulle funka med allt det ljusrosa och skira. Syrran ska komma på middag på fredag och hade med sig en bollchryss som var i precis samma färg i förskott då hon kom hit en sväng i jobbärende (hon hade sett bild på växterna i arrangemanget). Med detta arrangemang som inte är köldanpassat ropar jag ut till världen att jag inte ger upp! Det finns mycket fint kvar att suga ut ur naturen innan den går in i viloläge.
Den här grabben har jobbat hårt i två år, vuxit upp och blivit en man med barnasinnet i behåll. Han har hållit sig runt Alperna, i Schweiz, Österrike och Bayern och har lärt sig både tyska och farsi på kuppen. Han var så fin i sina Lederhosen då vi igår kväll äntligen fick se honom ramla ur bilen efter en dag som hade börjat för honom klockan 4 på morgonen. Största delen av storfamiljen var på plats.
Nu gick jag förstås händelserna lite i förväg. Vi som väntade hade delat upp ansvaret för att få till en fin fest eftersom ynglingens mamma Festgeneralen naturligtvis var med i Köpenhamn för att hämta hem sin son. Jag hade tagit på mig att fixa två prinsesstårtor och var smart nog att bjuda in brorsönerna att lära sig göra sådana. De är båda ytterst pålitliga och duktiga på allt de företar sig, så jag borde inte ha väntat mig annat än konditorklass på de färdiga tårtorna.
Det är så roligt att lära känna den unga generationen bättre och försöka hitta minsta gemensamma nämnare bortom det självklara. Just för mig och äldste brorsonen visade det sig vara Sabaton som var MGN, så då lyssnade vi på dem samtidigt som vi pratade tekniska detaljer gällande hur man bäst vispar, breder ut, kavlar och monterar en tårta.
På övervåningen höll samtidigt superpysslarteamet till för att fixa med snygga och festliga inredningsdetaljer. Båda är ytterst kreativa och gjorde så fina grejer. Innan de for vidare till Bredavik för att sätta upp allt plockades det även blommor som skulle placeras ut över hela huset.
Så här blev det till exempel i köksfönstret – supermegasnyggt och personligt.
Tårtbakarna fixade de sista detaljerna på plats och till slut stod bakverken redo…
… att flirta med smaklökarna hos alla festdeltagare. Vill du själv ge dig på ett liknande konstverk rekommenderar jag detta recept och att aldrig någonsin använda de färdigkavlade marsipanlock som finns att köpa utan kavla egna av marsipanblock från Örebro Bagerivaror. Min syrra hade gjort egen hallonsylt och bakat en av tårtbottnarna. Jag bakade den andra och använde då glutenfritt mjöl med gott resultat. Tekniken som används för att få till en hög och jämn tårtbotten står väl beskriven i receptet.
Sådär ja! Nu kan vi återkomma till festligheterna och kramkalaset som utspelades på gräsmattan mellan återvändaren och unga, gamla och alla oss som är lite mer mittemellan efter en extralång väntan. För barn är två år en hel oändlighet, men det verkade mest vara själva festföremålet som var förvirrat över hur mycket alla hade vuxit. Så många härliga känslor!
Välkommen tillbaka-presenter och hjärtliga hälsningar fanns på plats inomhus…
… liksom ett helt gäng av mina syskon, men dessvärre fick jag ”bara” till oss tre på samma bild. Vi och alla gäster bjöds på smarrig smörgåstårta, musikframträdande, tal och en satsig Kahoot (och jag ska sluta tjata om prinsesstårtorna). Det uppdaterades, sattes punkt för sommaren och kramades tills det sent omsider var dags att åka hem. Den hemkomne ynglingens första önskan var att ge sig ut och hajka med sin pappa, så jag skjutsade ut dem till naturreservatet mitt i natten så de kunde fortsätta prata och göra något som de båda tycker är så roligt.
Vid det laget längtade jag hem till min sköna säng, tackade för mig och såg pappan och sonen ge sig av tillsammans med raska steg och raka ryggar. Bra jobbat, Jake McDake! Det är härligt att ha dig hemma igen.
Monsterskolan har du kanske hört talas om, men visste du att vi har mosterskolan här i Uttorp? Systerdottern skrevs in för en dag så hon skulle slippa hänka till Ullared. Hon berikade nog sin omgivning mer än hon vann i kunskap, men roligt hade vi alla. Det första som skulle klaras av var sockerärtsskörd. Systerdottern var en hejare på det och hann samla in en stor bunke innan det var dags att fortsätta med annat. Hon fick hjälpa till med storhandling och fortsatte sedan äventyren på gården.
Äventyren bestod bl.a. av att ”läsa sommarlovsbok i solig veranda i sällskap av choklad”. Själv förberedde jag inför svärföräldrarnas fikabesök, men vi hann avhandla många viktiga ämnen under tiden då jag stökade omkring i köket precis bredvid.
Storkusinen var betydligt mer spännande än moster, särskilt då hon fixade en fantastisk flätfrisyr på lillan. Den unga damen undrade om jag kunde lära henne fläta, så då gjorde jag det. Vet du hur svårt det är att pedagogiskt förklara något som helt sitter i fingrarna? Jag fick ta ner hastigheten och betrakta mitt eget hantverk med extra noggrannhet och till slut satt både min förklaring och lillans förståelse. Efter det blev det många flätor på de långhåriga personerna i huset.
Till lunch fick vi njuta den bästa tomatsoppan jag ätit i mitt liv. Dottern tog hjälp av lilltjejen för att trolla fram magiska smaker och hon (den senare) förklarade att detta nog var det godaste hon ätit den dagen. Dessutom mycket godare än soppa man köper!
Nästa moster gjorde oss sällskap på eftermiddagen för att hjälpa den unga eleven att sy om ett par ärvda hängselbyxor. De blev helt perfekta! Jag kan varmt rekommendera att göra barn delaktiga i vardagliga göromål. Det blir ofta lite tokigt, oproportionerligt eller stökigt där i början, men ju tidigare de får vara med, desto mer övning kan de få innan det blir skarpt läge och desto tidigare kan de bemästra uppgiften. Hur ställer du dig till ”barnarbete”? Nu menar jag inte att skicka barn till fabriker, utan att förvänta sig att barnen hjälper till med göromålen hemma?
Tänk att vi faktiskt har ett växthus! Det blev klart lite senare än tänkt, men det växer för fullt där inne och jag ser fram emot att nästa år få testa nya tekniker för att vinna lite tid och kraft.
Syrran tyckte inte vi skulle slänga Elsa och Antons bord, så nu står det här med mammas novemberkaktus. (Det är hon som har rengjort det så noggrant.)
Vi får kanske ställa ut deras finglas som vi hittade i sommarvistet då vi städade ut häromdagen. När har dessa flyttat in i hushållet? Var de en gåva, eller har de köpt dem själva vid något glasbruksbesök?
Vi har en sommar som är ganska kall på Sturkö i år. Visst har vi haft härliga dagar, men det blåser mycket och nästa tiodagarsprognod visar max 17 grader om dagarna. Inget att hänga läpp över, men jag väljer inte precis att bada om andra alternativ finns. Igår hängde vi i Bredavik tillsammans med flera av syskonen och deras familjer. Skottarna hade åkt hem, så lakanen hängde på tork som ett lite sorgligt monument över saknaden. När de åker känns det alltid som att sommaren är slut, men så är det ju inte! Jag passade på att måla den sedan länge färgfria trädgårdsmöbeln i kromoxidgrönt.
Syrran målade nya dörren till boden med tjärfärg, så det luktade fantastiskt gott. Både linoljefärg och tjära! Bättre blir det inte.
Skärgårdsidyll.
Brorsorna och svågrarna fixade häcken så fint! Älskar en nyklippt häck.
Vi brukar passa på att bjuda hem de utomsocknes syskonens familjer då de är i krokarna. Igår välkomnade vi Nynäshamnarna på hamburgare och glass innan det var dags för volleybollmatch i solnedgången. Så mysigt att ha dem på besök! Annars är det alltid vi som hänger hos dem när vi hälsar på våra ungar, maken och jag. Ja, och det var den dagen. När gästerna hade åkt packade vi alla ihop halva bohaget inför den stundande Danmarksturen, men det är en annan historia.
