Mycket vill ha mer och stroke.
Idag gick jag och sonen på en promenad. Vi såg bl a den ledsamma skylten med ”short sale” fortfarande hänga utanför grannarnas… Banken har sänkt husets ursprungspris på drygt $930 000 till $600 000. Det är ju så att jag inte kan låta bli att bli lite förgrymmad, men sånt är livet… Grannarna får gå i personlig konkurs. Det finns väl inte mycket att göra när arbetsförmågan, förmodligen för resten av livet, försvinner och det inte finns några försäkringar som täcker inkomstbortfallet.
När jag gick den vanliga promenadsträckan tittade jag idag lite mer ingående på husen längs vägen. Allt var mer beige än vanligt och någonstans väcktes en faslig längtan till röda trähus, vita väggar och braskamin. Inte vet jag om det var bra eller dåligt att hitta de här gamla mäklarbilderna, men mest tänker jag att detta inte är vårt hem längre och att det därför är helt onödigt att spilla nostalgitårar även om det var väldigt fint.
Habegäret slängdes snabbt i soporna när jag fick reda på att en nära släkting hamnat på sjukhus med stroke. Hu! Tur att hen var så pass uppmärksam så att ett av barnen hann tillkallas och vårdhjälp kunde sättas in omgående. För strokepatienter är varje sekund som man vinner viktig och det är mycket lättare att rehabiliteras ju mindre skada blödningen har hunnit orsaka.
Känner du till hur man upptäcker hur någon har fått en stroke? Lär dig AKUT! Du kan rädda liv.
Kolla! Här bor jag.
Det spöregnade idag, så jag fick använda bilder från när vi precis hade flyttat hit för två år sedan till det här inlägget. Tyvärr är de sparade i för liten storlek, men du kanske har fördragsamhet med den dåliga upplösningen på de översta två fotona.
Vi bor i ett stort hus som är vitt på utsidan och beige i olika toner på insidan. Vi har världens finaste grannar (fast vi var lyckligt lottade i Segeltorp också), nära till shopping om man är lagd åt det hållet, nära till friluftsliv om man mer gillar sådant och vi har en knapp timme in till närmaste större stad (Salt Lake City). Den enda nackdelen med att bo här, förutom vintermörkret som ju är ännu värre i Sverige, är att vi är så långt borta från nära och kära. Det är inte roligt alla dagar kan jag säga.
Det får vara som det vill med olika länders suveränitet och vad som skiljer sig mellan oss själar som bor inom gränser som någon annan bestämt, men den amerikanska flaggan tycker jag är bra mycket snyggare än den svenska.
Utsikten från balkongen är nog det bästa med hela huset. Nästa år kanske vi hinner fixa ett litet balkongmöblemang så vi kan sitta där och se solnedgången reflekteras i de östra bergen…
Tacksamhetslista 22 november 2014
min storfamilj
naturens skiftningar
tupplurar
PiYo
innetofflor
rena sängkläder
pysselshopping med tonåringarna
rejäla doningar då man ska genomföra praktiska projekt
förväntan inför en förhoppningsvis bra film
möjlighet att hjälpa andra
roligt med besök från Sverige
Jag kryper ner i sängen igen…
Jag steg upp, fixade en kopp te, såg att det snöade, bestämde mig för att hoppa ner i sängen igen. Vi får gäster klockan fem i eftermiddag. Jag är säker på att jag stiger upp innan dess… Hoppas att du har en riktigt fin helg, en sådan där du tankar energi, umgås med kärleksfulla människor och äter sådant du mår bra av. Själv njöt jag tillräckligt av det ordningsamma köket då jag kom ner i morse så det räcker i minst två-tre dagar framöver. Jag njuter så jag slipper ha dåligt samvete för att vi inte räfsade en omgång till. Fast å andra sidan är väl smådjuren glada över att ha lite löv att gömma sig under nu när det blir riktigt kallt.
