hantverk – monnah

8 november 2025.

8 november, 2025 12 kommentarer

Stickorna slår mot varandra. Klicketiklicketiklick. Garnet dras upp ur sitt nystan eller från sin boll, något som bidrar till ljudbilden. Det rasslar lite från papperet där mönstret står beskrivet i långa rader och över flera sidor. Bara ett par sockor kräver två fulla A4-sidor med bokstäver och siffror. En penna drar ett streck, eller så hålls räkningen reda på av någon annan slags specialmojäng. Det här hantverket sitter i mina händer och på platser i mitt huvud som jag inte riktigt alltid är medveten om. För hur har jag lärt mig hur jag ska göra? När blev alla dessa bokstäver och siffror till en kod som jag kan dechiffrera?

Med barnbarn kom sticklusten tillbaka. Sedan lilla Titti (hennes officiella namn är ett annat) låg i magen har det blivit plagg igen. Sockor och halsdukar/sjalar har jag med ojämna mellanrum producerat genom åren, stora plagg tar för lång tid för mitt uppmärksamhetsspann. Små bebiskoftor, tröjor och tossor, det är något annat. Det ligger en särskild slags njutning i att hantera det lilla. Tänk när jag plockade fram det chokladbruna garnet i någon mjuk och härlig materialkomposition och stickade in drömmar för den kommande lilla varelse som jag ännu inte kände. Till små barnhudar vill jag inte att det ska klia. Silke, bambu, kashmir, mohair, bomull, mjuk o-kliig tunn merinoull… Jag är inte förtjust i akryl, det händer något i mina händer då det gnisslar så fort det finns en halv droppe handsvett mellan stickorna och garnet. Så får det vara. Någon annan får sticka med de garnerna.

Ett par sockor kostar nästan ingenting, men i köpesockor finns inte mammas kärlek instickad. En barnkofta kostar inte heller särskilt mycket, men en mormors omsorg finns ingenstans bland garnerna den är tillverkad av. Och det jag får när jag långsamt, maska för maska, rad för rad, stickar är värdefullt. Avkopplingen är viktig, men mitt behov av skapande tror jag är större. Jag är tacksam för att mamma en gång visade hur jag skulle lägga upp maskor, sticka aviga och räta och läsa ett mönster. Jag är tacksam för att mina slöjdlärare bidrog till positiva upplevelser då jag navigerade mig framåt i hantverksdjungeln. Jag är tacksam för garnbutiken i Rödeby, för AJ Anderssons, för Hobby Lobby, för hur internet har revolutionerat stickvärlden och bidragit till att folk har inspirerat varandra till bra lösningar från olika tekniker så att vi numera stickar tröjor i ett stycke istället för att sy ihop fyra olika delar. Och jag är verkligen tacksam för alla som konstruerar mönster så jag över huvud taget kan sticka annat än rektangulära, rätstickade halsdukar.

Kreativitet

Meningslöst hantverk?

18 januari, 2025 14 kommentarer

Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.

Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?

Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.

Ett Litet Ord

Laga det som lagas kan.

25 november, 2024 2 kommentarer

En av mina favoritkorgar hade gett upp. Det syns dåligt här, men den kraftiga grundgrenen som utgör själva handtaget och som går ned i själva korgen hade gått av. Du kan se brottytan till höger om handtaget här på bilden. Dessutom hade hela korgen torkat ut och fästena släppt, så först tänkte jag faktiskt bara använda korgen till brasved. Maken fick mig att tänka om och med gemensamma krafter reparerade vi den så gott vi kunde.

På den ”bra” sidan där bara fästet hade gått upp använde jag något slags snöre av naturtyp. Kanske hampsnöre? Jag fäste lite väl tunt med bara två omgångar som hjälper till att hålla allt på plats på vardera sidan, men sedan snurrade jag, gjorde dubbla halvslag och snurrade igen tills det kändes stabilt. Maken gjorde en ganska ful, men mycket effektiv, lösning för att få ihop det avbrutna handtaget med korgen med hjälp av en kraftig ståltråd på andra sidan handtaget. Tyvärr har jag ingen bild hur detta såg ut innan jag surrade.

Här ser du dock ståltråden och hur mycket snyggare (tycker jag) fästningen blev på denna sida. När allt var klart och fast smetade jag över en massa trälim som blir vattentätt då det torkat för att verkligen få allt att sitta. Jag har inte gjort om den första sidan och kommer kanske inte heller att göra det, men får jag feeling så blir det möjligtvis av en annan dag.

Fullt fungerande korg i skick att jobba hårt under lång tid framåt! Jag är mycket nöjd över den här räddningen. Visst är det fint att kunna vårda det som redan finns tillhands?

Kreativitet

Skapande.

11 januari, 2020 Inga kommentarer

Det var länge sedan jag delade något handpysslat här i bloggen. Yngsta dottern ville uppmärksamma bibliotekskvinnorna som varit så fina mot henne under gymnasieåren som kanske inte varit så roliga annars. Hon har tillbringat många timmar på det där biblioteket och tycker att det känns lite som hemma. Jag vill påminna om tyngden i att använda någons namn, även om det inte är ens bästa vän eller någon man direkt umgås med. Att bli sedd är oerhört viktigt för människan!

Hur som helst, min syster hade gett S en gammal notbok i födelsedagspresent med tanken att hon skulle kunna göra något roligt med den. Det vackra papperet blev alltså till tranor som sattes i en mobil. Eftersom papperet var av det lite större slaget blev våra vanliga mobilpinnar lite korta, men jag tycker att den färdiga mobilen ändå blev jättefin.

Enligt utsago uppskattade bibliotekspersonalen gåvan. Skam vore det annars. ?

Funderingar, Julkalender

11 december.

12 december, 2015 10 kommentarer

Idag fick jag ett sms. ”NN has crocheted 18 baby blankets for Primary Children’s Hospital that need the ends tucked in. I have no idea what that means, but I know you crochet. Is there anyway you and your girls could tuck the ends in on her blankets?”

NN är bara några år äldre än jag. Hon gjorde en gastric bypass för några år sedan och sedan dess har hennes hälsa bara blivit sämre och sämre. Idag är hon helt sängliggande och bor på ett ålderdomshem. En bekant till oss gjorde en liknande operation tidigare i år och höll på att stryka med på kuppen och jag har hört flera som av olika anledningar ångrar att de någonsin opererades. Låter det för bra för att vara sant kan det många gånger vara det. Jag läste en artikel om en testgrupp i Blekinge som håller på med en modernare version av snabb-bantning. De tömmer ur delar av maginnehållet 20 minuter efter en måltid. De får också KBT för att lära sig nya ätvanor, men jag är inte imponerad av den metoden heller.

Med all min erfarenhet och allt jag har läst kan jag konstatera att det bästa är att lära sig lyssna på sin kropp, men många har inte tid till det idag. Andra vet inte hur man gör. Mår vi dåligt och går till doktorn får vi ofta piller som skyler över symptomen på den riktiga orsaken istället för hjälp att reda upp i våra moderna ätgalenskaper. Det verkar lyckligtvis som att traditionell, modern och alternativ läkekonst börjat existera tillsammans istället för bara bredvid varandra. Att ha en holistisk syn på människan är A och O för att kunna hjälpa någon mot ett bättre liv. Många sjukdomar kan fortfarande inte botas och ibland är piller enda valet för att över huvudtaget kunna eller orka fortsätta leva, men jag är övertygad om att vi så småningom kommer att få svar på varför alla sjukdomar uppkommer och hur vi ska kunna läka våra trasiga kroppar. Det går dock frustrerande långsamt i vissa fall.

Hur som helst. De där lösa trådändarna? Jag fäste alla 38 framför en julfilm som jag inte ens kommer ihåg namnet på, men den var rätt söt och slutade lyckligt och det var mysigt att mysa i soffan tillsammans med döttrarna. Och jo, jag kan räkna. NN hade virkat 19 filtar, inte 18. Jag är ytterst imponerad och jag är säker på att föräldrarna och bebisarna som får njuta av detta vackra hantverk kommer att hitta tröst och glädje i dem.

Ibland är det bra att ställa sig utanför sig själv och titta på sitt eget liv ur någon annans perspektiv. Idag är jag extra tacksam över min hälsa och många saker som jag till vardags faktiskt tar för givna. Peace.

Ett Litet Ord

Reach – Projekt 3.

15 januari, 2014 Inga kommentarer

To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).

Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.

När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.

Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.

Funderingar

Jo, men här snöar det.

8 januari, 2014 2 kommentarer

Min bror har talat om för mig att man inte får ta kort på sina egna fötter, för det är töntigt. Nu bryr jag mig inte om huruvida jag kallas tönt eller ej, så här har du mina fötter, varma och sköna i yllesockorna jag stickade av garnet som köptes i Fruängen för inte så jättelänge sedan. Jag är glad över att jag inte gav upp den där gången. Sockor är nämligen inte helt lätt att sticka, åtminstone inte om du aldrig har lyckats komma längre än ett sockskaft innan. Det är hälen som ställer till det. Voine, voine!

I födelsedagspresent fick jag en fin bok med vantmönster i. Jag är sugen på att börja hela tiden, men jag har lovat mig själv att först göra klart projekten som ligger i den lilla, lilla korgen bredvid soffan i vardagsrummet. Varför lovade jag något sådant? Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Har du full koll på dig själv jämt? Borde man inte känna sig själv då man är 43 år gammal? Jag förvånar mig själv hela tiden. Mest över hur dum jag är som inte bara gör saker på en gång då jag ändå ödslar energi på att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra dem. Ibland funderar jag på om livet vore enklare om jag var en listperson som betade av en sak i taget med början redan tidigt på morgonen. Somliga dagar önskar jag att jag bara kunde dra täcket över huvudet och säga något i stil med: ”Jag återkommer i morgon! Var vänlig återkom.” Tur att vi har haft ett långt lov nu i alla fall. Det behövdes. Jag tror jag ska låtsas att det är lov igen i kväll då jag kommer hem från ett sopp-äventyr. Då ska jag leta upp en romantisk komedi på Netflix och bädda ner mig i sängen med telefon och hörlurar tillsammans med en uppvärmt vetepåse och en kopp te. Japp. Det blir trevligt, det känner jag på mig. Peace.

Kreativitet

Namnbroderi.

5 december, 2013 Inga kommentarer

”Förr i tiden” broderade jag en massa korsstygn. Det var en av mina favoritsysselsättningar. Det tillsammans med stickning, sömnad, lapptäcken, virkning, bla bla… Jag är en så’n som kan lite om många olika saker. Jag har åtminstone provat på och roat mig med många olika hantverk. När mamma köpte de här strumporna till barnen bestämde jag mig för att göra dem lite mer personliga. In med några härvor DMC-garn i lämpliga nyanser och så bestämma vilken stil namnen skulle skrivas i. Barnen ville ha skrivstil, men jag provade med ytterst tveksamt resultat.

På den här sidan hittade vi i stället ett alfabete som alla gillade. Jag tog det sista rutiga papperet i hela huset (amerikaner envisas med att räkna på linjerat papper) och skrev i rasande fart upp de tre namnen som skulle broderas.

Jag gillar inte att vara slarvig, men här var det bläckpenna och 120 km/h som gällde. Mitten markerades ut på alla namn för att det skulle bli riktigt prydligt och sedan var det bara att sätta igång. Det är lätt att brodera korsstygn på slätstickning. Faktiskt mycket enklare än att sticka med flera färger, men då man stickar vantar och sockor fyller de många färgerna också en värmande funktion.

Det visade sig inte helt oväntat att tygerna som använts inte klippts trådraka, så namnen blev lite sneda trots att jag sydde ett korsstygn över en maska. Broderar man på en stickad tröja t ex kommer detta inte att bli något problem.

Nu ska vi bara hitta ett bra ställe för de namnade sockaporna. Även om det finns fina julstrumpor ”hemma i Sverige” får nog dessa flytta med oss tillbaka om eller när vi bestämmer oss för att bli heltidssvenskar igen.

Ditten och Datten

Rapport.

31 augusti, 2013 2 kommentarer

Jodå. Konsertkvällen var magiskt skön och Richard Marx är en man med både självdistans och humor. Hans ”jobb” nu för tiden är att skriva och producera låtar till andra artister. N’Sync, Rascal Flatts, Keith Urban och Luther Vandross står bl a på samarbetslistan. Jag hade glömt att RM faktiskt skrev och sjöng Hazard, en av mina favvolåtar då det begav sig. Tänka sig! Det här var något gratis som smakade väldigt mycket godare än förväntat…

Just nu försöker jag hitta stunder till att förbereda dotterns femtonårsgåvor. Idag kom hon fram med sin telefon och visade en instagrambild med två gamla klasskompisar på fest, den ena med en öl i näven och den andra med en vinpava. Hon sa att hon är glad över att vi flyttade från det trycket. Inte lätt att vara tonåring. Det var det inte på åttiotalet och det är det inte idag. Ibland önskar jag att jag kunde snabbspola tiden, men jag vill ju faktiskt inte missa något heller! Suck. Halsduken fina E ska få är i alla fall lika mjuk och underbar som hon själv. Hon kommer att bli så fin i den!

Kid-Silk är dagens tips för er stickare. Ett nystan på 50 g räcker lagom till en sjal. Lägg upp sex maskor på stickor no. 7. Alla varv är sedan lika. Två räta maskor, ett omslag, resten av varvet räta maskor. Fortsätt tills det är dags att maska av. Maska av mycket löst. Vill man inte ha den fina spetskanten som blir av omslaget i början på varje varv kan man bara lägga upp en extramaska som vanligt innanför de två första maskorna. Lycka till!

Ditten och Datten

Skryt, skryt.

23 april, 2013 2 kommentarer

Sedan jag var tonåring har jag drömt om att tillverka min egen bok. Kalligrafi och bokbinderi går hand i hand och jag har läst otaliga instruktioner, både i bokform och online. Tänk att min fjortonåriga dotter skulle göra slag i saken innan jag kom till skott! E hade som uppgift i engelskan att skriva en instruktion om något hon inte kunde innan som någon annan skulle kunna följa. Det har hon gjort. Inte bara det. För att kunna ta foton på hur man gör har hon också fått tillverka två underbart vackra böcker, riktiga hantverk. Jag blev förärad en av dem. Frågan är bara vad man skriver i en bok som är så vacker att man knappt vågar bläddra i den?

*stolt mamma*

1 2 Nästa →