Svettas ut allt gammalt elände…

… och du kommer att må så mycket bättre! Idag byter jag blöta sängkläder, öppnar alla fönster och låter det sista av den här eländiga sjukdomen dra dit peppar’n växer. Jag vaknade i något slags tillstånd av flow, fick iväg barnen till skolan och satte mig vid skrivbordet för att göra några grejer klara. Lättnad! Jag funkar igen! Min hjärna funkar! Den går till och med på högvarv och det kommer en massa fantastiska idéer som jag hoppas kan leda åt rakt motsatt håll än den där peppar’n… Ska nog passa på att byta elavtal då jag ändå är på G!

Reklamord från en baptistkyrka. Jag tog dem till mig, tyckte de var så vackra just på engelska…

Strukturer, material, tekniker… Det är sådant som gör mig glad!

Skräpbitar från kortet här ovan fick bli till en liten presentask, redo att ge bort. Asken skimrar i grönguld då jag använt samma färg att måla asken som jag använde till det embossade motivet.

Sådana här små grattislappar har jag gjort förut. Jag målar ett akvarellpapper i olika toner, låter färgerna gå över i varandra, och stämpar + skriver små hälsningar. Några av lapparna har också fått ett lager glaze.

Slutligen ett supersnabbt kort med gnuggisar från Maya Road och You Dos nya washitejp.

Nästan allt material kommer från You Do (inkl. Artemio), men gnuggisarna kommer från A Million Little Things och bladguldet från Metalimo.

Continue Reading

Jag har nog blivit tant och andra spännande insikter.

Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)

Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.

De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):

”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar  genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”

Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.

Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!

Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:

Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.

Continue Reading

Plommon, slagsmål och hjärtsjuka.

Maken har skördat de flesta plommonen idag. Någon som har koll på det svenska plommonsortimentet? Själv tror jag att det är ett Opalträd som bor i vår trädgård. Hur som helst är plommonen söta och goda, men tyvärr är säsongen ganska kort. De senaste åren har skörden helt övertagits av mask, så i våras täcktes marken under trädet med en presenning enligt tips från min far. Det verkar som att det har hjälpt eftersom det bara är en bråkdel av frukten som nu är maskbesudlad.

I morse fick jag vara sällskap åt min granne medan hon väntade på ambulansen. Jag gick över med lite middagsmat nu i kväll då hon hade kommit hem igen. Hennes berättelse om dagen skrämde mig. Om man kommer in ensam i en ambulans, 68 år gammal, och sedan lämnas många timmar i en korridor utan en endaste fråga om hur man mår, då tycker jag nog att det får vara ett tecken på att något är fel i vården. Om man blir lovad blodprov och skickas hem utan att några prover blivit tagna känns också det läskigt. Om patienten i fråga har en bakgrund med hjärtbesvär och får kommentaren ”Ditt blodtryck är okej. Du får väl ta kontakt med din kardiolog!” som sista hälsning då hon äntligen har kommit in i undersökningsrummet är liksom måttet rågat. Att jobba på akuten på Huddinge sjukhus kan inte vara roligt om arbetssituationen ser ut så här!

Jag träffade min scrapvän M över en lunch i Skärholmen. Det var så trevligt, speciellt som att vi inte hade träffats på jättelänge. Då vi var på väg att packa ihop hörde vi brak och barn som grät och såg att det började bli folksamling. Vi tyckte båda att det skulle vara otäckt om något barn råkat illa ut (så lät det på skriken), så vi gav oss iväg eftersom det fanns massor av andra människor där. Senare fick jag veta att polisen hade blivit ditkallad p g a slagsmål mellan 3-4 personer, så det var väl det som hade hänt. Stackars barn som blev så rädda!

Mässmonterplaneringen på IKEA gick betydligt lugnare till, tack och lov. Under kvällen har jag suttit och jobbat med viss monterdekoration. Kul! Jag har ätit plommon hela kvällen, så jag får nog bereda mig på en lång natt i anslutning till toaletten…

Continue Reading

Ett äpple om dagen…

… och ett glatt humör förlänger livet. Här har ni en present från mig och Ray Charles ”bara för att”. Grattis! (Glöm inte att titta på filmsnutten. Man blir garanterat på gott humör!)

Det här såg jag då jag kom ut i den kyliga morgonluften. Jag blev genast på ett sådant trevligt humör att jag var tvungen att ta några danssteg på vår mossiga uppfart. Musiken från grannarnas fest satt fortfarande i skallen. Det verkade som att alla som var där hade väldigt trevligt.

Vi tackar A och T som gav oss all sin ved nu då de flyttar till Thailand. Jag har en känsla av att vi kommer att behöva den mer den här vintern… Åh, vad jag kommer att njuta! Jag blir redan glad av att se förrådet påfyllt och känner den där speciella brasvärmen mjuka upp vinterkalla tår.

Finns det mer att tillägga?

Continue Reading

Saker som får mig att må bra idag.

Bach i den här formen ger mig gåshud… Underbart!

Marimekkomönster.

En riktigt god frukost. Här mild yoghurt med valnötter, kokosflingor och blåbär samt en kopp rooibos. Älskar den nya brickan från allas vårt IKEA.

Kärlek. Familjen. Ordning och reda. Sortera. Drömma. Skänka. Begrunda. Överraska. Längta. Skratta. Skapa. Hälsa. Återvinna. Japp. Det är sådant som får mig att må riktigt bra…

Continue Reading

Fira med mig!

Party in my head

För nästan precis ett år sedan mådde jag inte speciellt bra. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, men jag är glad över den spark i baken jag fick av ”Doktor Brian” i Karlskrona. Han fick mig att tänka över mitt sätt att förhålla mig till min egen kropp, min själ och hela min livssituation. Vill ni veta hur det har gått?

Migrän med kräkningar. Minst en dags ”livsbortfall” av fullgånget migränanfall eller som biverkning till migränmedicinen jag åt varje månad. Jag lider inte längre av migrän. Någon gång då och då får jag vanlig huvudvärk, men mer blir det inte.

Övervikt. Mer eller mindre normalviktig. Jag skulle kunna gå ner fem kilo till utan att bli ledsen, men jag känner ingen stress över det.

Noll kondis. Orkade inte ens jogga i en minut. (Inget skämt.) Jag joggar nu motionsspåret som är ca. 2,5 km långt med bara några små ”gåpauser”.

Ständig trötthet. Jag behöver inte längre sova middag och är utvilad när jag vaknar på morgonen.

Hela familjen åt ganska bra redan innan det här läkarbesöket, men under det här året har jag läst på ännu mer om mat och hälsa. Ibland blir jag frustrerad över att det finns så många olika matvägar att välja, men jag tycker att vi har fått en bra balans. Det är inte längre ett ständigt fikande här i huset och sonen rycker inte skåpen efter något sött att äta hela tiden. Vi äter ingen färdigmat. Inga färdiga köttbullar eller fiskpinnar, ingen pytt-i-panna och inga matlådor. Jo förresten, en sak kan jag köpa ibland. Färdiga kåldolmar… Jag själv äter ingenting med hög sockerhalt längre, utom då jag är bortbjuden. (Jag vill inte vara en otrevlig gäst när någon har ansträngt sig.) Inget godis, inga kakor, inga juicer och inte mer än en frukt om dagen. Vitt mjöl går bort till stor del och brödet som äts här hemma är oftast av det stadigare slaget. Jag har dragit ner på kolhydrater, men lider inte av den kolhydratsskräck som verkar ha brett ut sig över landet. Efter ett av årets sommarpratsprogram har jag bestämt att det inte ska köpas hem en enda banan som inte är ekologiskt odlad. Mejeriprodukter är så långt som det är möjligt lågpastöriserade. Vet inte om det är något jag har glömt…

Fråga gärna om det här om du vill veta mer eller dela med dig av dina egna erfarenheter. Låt oss alla må bra! Det är vi väl värda?


Continue Reading