hälsa – monnah

Om att hitta tillbaka till sig själv.

7 augusti, 2026 10 kommentarer

Ha! Där var jag allt lurig, för är det något som inte går så är det att ”hitta tillbaka” till sig själv. Vi utvecklas hela tiden och förändras i den processen, så vad som än händer kommer vi alltid att vara en annan version av oss själva än vi var igår, för en månad sedan, för tjugo år sedan, som tonåringar, eller som barn. Många personer jag jobbar med kommer in i samtalen med en önskan om att just hitta tillbaka till en version från en tid som de upplever att de tyckte bättre om eller var mer nöjda med. Att då skifta fokus och leta efter vad det är de saknar från andra tiders versioner och skapa nya målbilder kan vara mycket hjälpsamt.

Själv befinner jag mig på en plats i livet som jag är förhållandevis nöjd med. Min ständigt målfokuserade syster frågade i somras hur jag ville betygsätta mitt liv. Jag vill minnas att jag svarade ”10/10 i stunden, men överlag 7/10”. De tre saknade poängen för maxbetyg beror till stor del på sådant som jag inte kan göra något åt. När det är på det viset är det hjälpsamt att lägga annat på plats, för att älta sådant som inte går att påverka är en meningslös tidsslukare som alltid ger överskott på välbefinnandets minuskonto. Hur kan man då tänka när det ändå är som det är för att hitta till en plats där man är mer nöjd med sitt liv och sig själv och i den processen öka sin livskvalitet? (Dessa punkter står inte i någon särskilt ordning gällande hur viktiga de är eller kan vara.)

ACCEPTANS. Detta fantastiska redskap som är långt mer än ett ord. Ett förhållningssätt som ger oss ett fast golv att stå på trots otrygghet, besvikelse, sorg, ilska, ovetskap eller vad det nu är. ”Jaja, men nu blev det så.” (Citat av Carina Berg.) Jag behöver inte gilla, tycka om, älska eller förlåta det som hänt. Jag behöver ”bara” låta bli att kämpa emot eller komma med bortförklaringar. Att låta bli att slösa energi på sådant man själv inte kan göra något åt är extremt frigörande, men oj, vad det kan vara svårt att komma dit!
TACKSAMHET. Det här sticker i ögonen på många. Varför ska jag vara tacksam om jag mår skit, om någon har sårat mig å det gruvligaste, om mina älskade lider, om resultatet blev långt sämre än insatsen var värd? Det bevisas om och om igen att medveten tacksamhet är en fantastisk mental läkningsprocess som också ger fysiska fördelar. Tacksamheten skiftar fokus från det som inte funkar. Att de flesta av oss faktiskt går till det som inte funkar först är helt naturligt. Det är mycket viktigare att uppfylla de behov som inte är uppfyllda. Somliga av dessa kan inte åtgärdas av en själv eller upplevs kanske bara vara viktigast fast de inte är det. Då behöver vi visa oss själva att det är på det viset. Det är helt naturligt att sörja en skilsmässa, att en nära anhörig gått bort eller att livet tar sig en ny väg trots att man själv inte valt det. Vi behöver ge oss själva tid att sörja och navigera i den nya verkligheten. I den processen kan vi hjälpa oss själva genom att t ex vara tacksamma över de barn vi fick av vår pantade ex-partner, att vara tacksamma över härliga upplevelser och utveckling som skett tillsammans med den som dött eller leta efter de guldkorn som finns runt omkring som inte har att göra med det som förlorats. Tacksamheten visar sig leda till att dopamin och serotonin frisätts vilket leder till att vi mår bättre. Utsöndringen av stresshormonet kortisol kan också dämpas, så tacksamhet är inget flumflum. Den funkar på riktigt.
ÅTERHÄMTNING. I dagens verklighet finns det så mycket som pockar på uppmärksamhet. Både sådant som är nödvändigt och sådant som faktiskt inte är viktigt alls. För att orka leva måste vi ge oss själva chans till återhämtning. Något som många gör för att ”vila” är att titta på aktiva flöden (teve, telefoner, datorer), men det är att lura sig själv. Sådant som kräver att vi engagerar oss i konstant nya intryck och information ger ingen vila alls, utan gör oss matta om något. Eller ännu tröttare. Att vila måste dock inte vara att ligga ner platt på en säng och hoppas på att somna (det funkar för en del, men inte för många). Aktiv vila kan vara att gå en långsam promenad, att pyssla med händerna utan krav på prestation, lugn yoga, vara nära naturen eller, hör och häpna, att göra absolut ingenting och bara dagdrömma (inte älta).
AGERA PÅ SÅDANT SOM GÅR ATT PÅVERKA/SKIFTA FOKUS. Att lägga energi på sådant som går att göra något åt istället för att älta det som inte kan påverkas kan bli en riktig banbrytare för många. Det kan kännas främmande att fokusera på det man kan istället för det man inte kan. Det kan öka både självkänsla och självförtroende och kan leda till ett finare och mjukare förhållningssätt både till sig själv och till andra. Också detta kan vara väldigt svårt. Det kräver också acceptans. För somliga förändras relationen till andra personer då man börjar se på sig själv på ett nytt sätt. Det innebär kanske att man inte längre låter sig utnyttjas, att man börjar gilla andra bättre för att man blir mer ödmjuk inför livets komplexitet eller att man uppskattar eller accepterar sidor hos andra som man förut haft svårt för. (Att bli arg på någons oförmåga tar otroligt mycket energi som frigörs. ”Han gjorde så bra han kunde.” ”Hon hade inte ont uppsåt.”) Som sagt. Frigörande.
FYLLA PÅ MED FÖRUNDRAN. Livet är till stor del rätt neutralt och svårigheter har vi alla av olika slag. Det är bara så det är. Att då göra vad man kan för att fylla på med upplevelser som ger oss styrka och lugn, kanske allt som nämnts här ovan, är härligt. Konserter, naturupplevelser i form av morgondopp eller en vandring i naturreservatet i grannskapet, ställa klockan och möta soluppgången när SMHI lovat färre moln. Det finns absolut krig, svält och fruktansvärt elände, men att lägga det främst i vårt medvetande hjälper varken de drabbade eller oss själva.
OMFÖRHANDLA ANSVAR. Ojojoj, det finns många martyrer med självpåtagna ansvar som fyller sina liv med måsten som ingen annan än de själva dikterat. Jag var själv en av dessa. Att göra något för att man vill istället för att ”ingen annan gör det ju” är en riktig livs-boost! Sedan finns det andra som fått ansvar som inte är deras. Barn som blir sina föräldrars konfidanter fast de inte ska ha det ansvaret, föräldrar till vuxna barn som känner sig fångna av uttalade eller outtalade krav, personer som utnyttjas på arbetsplatser eller i andra sammanhang osv, osv i all oändlighet. Att ta befälet över sina ansvarsområden, sluta se sig själv som ett offer och se den större bilden är också det frigörande. Inte lätt och inte alltid smärtfritt, men något som kan förbättra ens livskvalitet rätt rejält.
MINDFULNESS. Att ständigt vara i nuet är varken möjligt eller önskvärt. Att träna upp förmågan att fånga stunden kan dock vara hjälpsamt, särskilt för personer som ältar sin historia och/eller oroar sig för framtiden. Detta i kombination med acceptans (se ovan) kanske inte handlar om ”vem man är” lika mycket som ”hur man ser på sitt liv”.

Att bli egoist och i alla situationer sätta sig själv främst kan ge känslan av en bättre livskvalitet i stunden, men eftersom en människa som beter sig på det viset överallt och tillsammans med alla andra anses rätt oskön finns det en stor sannolikhet för att man blir utesluten ur sociala sammanhang. Både mindre och större sådana. Att därför tänka på vad som är skillnaden på att bli bättre på att uppfylla sina behov och att bli en egoist kan vara mycket hjälpsamt. Det kan också vara viktigt att komma ihåg att andra kan uppleva en som självisk om man helt plötsligt börjar agera på ett sätt som inte stämmer överens med hur det har varit förut. Då är det viktigt att förstå att det inte behöver vara sant för att det upplevs på det sättet av andra personer.

Det saknas punkter gällande sådant som hade varit hjälpsamt för personer som önskar hitta fram till en version av sig själva som är lättare att leva i/med. Detta är dock dessa jag kom att tänka på idag. Hur tänker du om detta?

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

17 april, 2026 4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

Funderingar

Gilla läget.

24 mars, 2026 15 kommentarer

Precis som alltid då jag rubbas av något vill jag skriva om det här i bloggen, så även nu. Jag har med mina gamla ätstörningar (tydligen bör vissa ord, som detta, inte skrivas ut – vet inte om det är för att de triggar eller om det är av annan anledning) ett stort intresse för människokroppen och hälsa, både fysisk, mental och andlig. Det känns som att vi hamnat på en plats där det är så mycket av det som handlar om att vara människa som inte accepteras. Ålderdom, en kropp som inte ser ut som en normal kropp gör, att vara sjuk, att ha utmaningar, att inte maxa livet – inte ens döden accepteras längre.

Jag har ett uppdrag i höst som gör att mina tankar snurrar runt vad det gör med människor att leva i en värld som ser ut som den gör. Jag undersöker frågeställningar, funderar ytligt och på djupet, pratar med andra för att ha på fötterna då det är dags att genomföra uppdraget. Några av frågeställningarna som kommit upp är dessa:

Vad gör det med oss människor att möta filtrerade versioner av filtrerade personligheter via skärmar istället för att hänga med vänner och arbetskamrater IRL? Vad gör det med våra yngre att till stor del växa upp i låtsasvärldar där personerna vi möter ser ut som antingen legogubbar, anabola steroider-Mr Universe eller porrstjärnor? Vad gör det med oss människor att utforskningen av vår sexualitet numera sker till största delen via porr? Vad gör det med oss människor att vi äter skräp istället för mat? Vad gör det med oss människor att vi behöver förhålla oss till ett samhälle som är justerat efter teorier som gett konsekvenser som inte är människokompatibla? Vad gör det med oss människor att vi kan möta hela världens ondska och problem 24/7 om vi tillåter det? Vad gör det med oss människor att hela tiden sträva mot ”lycka”, fast de flesta av oss inte har en aning om vad detta innebär (inte är det att vara glad hela tiden, det kan jag lova)?

Jag har många fler frågeställningar på gång och somliga av dessa kommer inte att behöva adresseras, men jag ser ett mönster växa fram och det är lika vackert som sorgligt. Det är skört, kurerat och trasigt. Det bygger på tekniker som vi människor inte har lärt oss att använda på ett sätt som är hälsosamt för oss.

Det är omöjligt för mig att inte beröra det faktum att det nu är fler i världen som lider av obesitas än vad som svälter ihjäl. Jag har sett en del av denna debatt mellan fitnessprofilen Jillian Michaels och representanter från Body Positivity-rörelsen och ska titta klart när jag hinner. Jag har gillat Jillian sedan Biggest Loser-tiden, men jag förstår att somliga tycker att hon är störig. Och har starka åsikter, men har också väldigt mycket kunskap. I debatten här ovan blir det ju jätteknasigt när personerna från body positivity-gruppen inte argumenterar mot sakfrågan, utan pratar om andra saker. Det blir bara fånigt. Är det en debatt så är det. I det här fallet (även om jag inte lyssnat klart) tycker jag att Jillian vinner.

Det är verkligen inte hälsosamt att vara gravt överviktig, det som har orsakat övervikten bidrar till olika hälsoproblem. Att inte säga till en person med gikt att övervikt, alkohol och socker är bidragande till inflammationerna och att man kan må mycket bättre om man går ner i vikt för att inte ”fetskamma” personen anser jag vara tjänstefel. Därmed inte sagt att det är så märkligt att vi lever i en värld där miljoners miljoner går till operationer eller sprutor med GLP-1-analoger för att få människor att gå ner i vikt. Om det bara hade varit överviktiga personer som gjorde det hade det kanske varit en sak, men nu verkar det också som att hela underhållningsindustrin och även andra som inte har särskilt stor övervikt tar sprutor för att inducera en ätstörning. Ja, för det är det som händer när man tar dessa sprutor. Hungerkänslorna försvinner och man slutar äta (lika mycket). Man slutar också vara sugen på mat och man känner sig mätt längre då maten stannar längre i magsäcken. Ingen vet vad det gör med människor i längden att ta dessa preparat och vad jag förstår slutar effekten då man slutar ta sprutorna, så har man inte gjort något åt grundproblematiken kommer övervikten tillbaka.

Idag vaknade jag sent efter att ha sovit dåligt. Det händer nästan aldrig, men nu blev det så. Jag hade inte bråttom upp, så jag blev kvar i sängen en stund. Jag tyckte synd om mig själv av diverse orsaker i ungefär två minuter, sedan ringde barnbarnet och piggade på mig. Jag är ett barn av min tid, men jag behöver inte smetas ner av allt elände som det innebär. Jag accepterar att det ser ut som det gör, men jag vet också att det är mitt ansvar att ge mig själv de bästa förutsättningar för att känna mig nöjd med livet. Att gilla läget och acceptera det jag inte kan förändra kommer jag långt med, resten fixar jag genom att anstränga mig på olika vis. Idag är jag tacksam för att jag både vill och kan kämpa på. Lev väl!

Ditten och Datten

I väntans tider.

20 mars, 2026 10 kommentarer

Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.

Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.

Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!

Recept och Hälsa

Det vi stoppar i oss.

26 januari, 2026 12 kommentarer

Äta bör du, annars dör du. Äter gör du, ändå dör du. Med jämna mellanrum diskuterar vi mer genomgående här hemma vad vi äter eller inte, vad vi borde tänka på och vad vi borde strunta i. Det har nu blivit tradition att jag och maken inte köper hem godis eller snacks under perioder. Nyår fram till påsk, efter påsk till midsommar, efter semesterperioden fram till advent är dessa perioder. Vi äter vad som bjuds hemma hos andra och om vi bjuder hem andra serverar vi ofta dessert av något slag. Det där med godisförbud bjuder in ätstörningskänslor hos mig, så detta funkar bra mycket bättre. Anledningen till att vi vill äta mindre av just godis och snacks är ju att vi vet att det är så dåligt för oss. Båda känner att vi inte är helt unga längre och vi vill göra vad vi kan för att hålla kropp och sinne så fräscha som möjligt.

Jag älskar att baka och brukade älska att äta det bakade. Eller, det gör jag väl fortfarande, men eftersom jag äter glutenfritt så långt som möjligt är utbudet av goda bakverk begränsat. Bakade godsaker tillhör både bröllop och begravning, fest och firande. Hur långt är jag eller någon annan villig att gå för att ta hand om kroppen utan att det blir en ”ätstörning” eller ett socialt handikapp? Att undvika socker pga hälsoångest känns ju inte särskilt hälsosamt, fast å andra sidan är väl socker aldrig nyttigt att sätta i sig. Alla artificiella sötningsmedel, förtjockningsmedel och liknande skrämmer mig och jag tror att dessa har varit med och drivit på den mänskliga ohälsan.

Att äta ute är något som åtminstone jag gör rätt sällan. Gällande restaurangrätter finns definitivt bättre och sämre val. Jag brukar resonera som så att jag vill äta något jag inte tar mig tid att laga hemma, något jag inte kan laga själv eller något som en restaurang kan göra mycket bättre. Då kan valet ”sallad” kännas dumt. Å andra sidan finns det fantastiska sallader, som den här delikata lax-bowlen, som jag faktiskt inte hade fått till hemma pga specialare som algsallad. Hur som helst vill jag njuta av maten och låter den inte ge mig dåligt samvete.

När jag och maken träffades var han en bättre kock än jag. Numera är det inte riktigt så, men han har alltid haft sina specialare. Efter att ha blivit ensamma hemma lagar vi mer ofta mat tillsammans igen. Något som tar extra tid och ansträngning, som den här megafantastiskt goda masamancurryn vi lagade i fredags, är roligt att fixa med båda två. Från start till mål tog det ungefär två timmar att göra denna rätt från den senaste Buffétidningen. Den serverades med ris och gf naanbröd och jag kan bara säga att det var värt varenda krona och nedlagd minut. (Det enda negativa är att huset fortfarande osar lite, trots fläkten på.) Hur kan det ens vara så gott med mat? Resterna i lördags var för övrigt precis lika goda. Indisk mat är något som jag inte lagar speciellt ofta hemma eftersom det ofta krävs lite mer tid, men den är ofta både nyttig och väldigt god.

Fast vi bara är två hemma gillar jag att inte bara slänga fram något på bordet. Att ta sig tid och spritsa potatismoset på fiskgratängen är en sådan grej som gör mig glad och i det här fallet smakar faktiskt det krispiga moset lite godare. (Klickar man bara ut moset blir det inget att krispa till!) Fisk är en sådan där grej som vi vet att det är bra att äta, men så finns rädslan för utfiskning och tungmetaller och spökar. Som sagt, det är inte lätt att veta hur man ska äta för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag har flera runt omkring mig som är duktiga på att lägga upp det som i influencervärlden tydligen kallas en ”spread”. Det innebär egentligen att man arrangerar det som ska ätas rent estetiskt, som på min systers efterrättsplockbricka här. För mig är det självklart att vi äter med alla sinnen och det bidrar till upplevelsen om det man äter är vackert. ”Den bruna maten” är kanske inte det som är mest tilltalande, eller att äta kokt potatis med vitfisk eller liknande. Min faster hemkunskapsfröken brukade alltid duka upp så fint till middag med lite morötter på tallriken eller något annat som bidrog till ögats fröjd.

De senaste forskningsstudierna visar att det nog inte är mängden fett eller fibrer i maten som är direkt orsak till ökad eller minskad risk för tjock- och ändtarmscancer.
De tydligaste sambanden finns kring intaget av frukt och grönsaker. Ju mer frukt och grönt man äter regelbundet och ju längre tid man gör det, desto mindre är risken.
Daglig fysisk aktivitet bidrar också till minskad risk för tjocktarmscancer.
Cancerfonden

Och apropå morötter. Min systerson studerar till läkare och har snöat in på vilken enorm ökning av tjocktarms- och ändtarmscancer som har skett, framför allt bland yngre personer. Vi är duktiga på att äta både frukt och grönsaker här hemma, men har ändå lagt till en morot per dag för att göra vad vi kan för att bidra till bättre förutsättningar för våra kroppar. Jag vill inte sluta äta tårta för att fira födelsedagar och vill inte heller ersätta tårtan med dadelbollar, trots att jag gillar sådana. Idag blir det för övrigt blomkålsmos och bacon till middag. Vad ska du äta?

Ditten och Datten

Leve livet utan hälsporre!

3 september, 2025 10 kommentarer

Häromdagen tog jag mig ut till Östersjön på en helt vanlig, rask morgonpromenad, precis som så många gånger förut sedan 2017. Problemet är bara att jag inte kunnat använda min fot ordentligt sedan början av året pga en envis hälsporre. Jag har därför inte gått en riktig promenad sedan dess. Jag har förstås gått ändå, alldeles för mycket för någon som bör vila ut en åkomma. En dag var dock smärtan bara borta. Puts väck! Första veckan vågade jag mig inte på några utsvävningar, men till slut blev lusten att gå ut till havet för stor. Det gick hur bra som helst och gav inga men. Jag är fortfarande envist noggrann med att hela tiden använda mina fula ”cloud-skor”, men smärtan under hälen är borta.

Så fort jag var ute på Sommarvägen i höstskrud kände jag hur det pirrade i hela mig. Jag älskar verkligen den här promenaden!

Ljungen är ljuvlig, både i skugga och sol. Till helgen kan jag ta mig an hela Uttorpsrundan, för det är ute på naturreservatet ljungen exploderar vid den här tiden på året.

Naturens under. Den höga luftfuktigheten avslöjar hemligheter som annars är lätta att missa.

Inte all förmultelse handlar om höst. Somligt handlar om torkdöden. Livet som växt på vår ö är nog ganska tufft. Ofta torka och vindar som inte precis gör situationen bättre.

Hurra, bara några hundra meter kvar!

Östersjön, hur ljuvligt är det inte att se dig igen på det här sättet?! Jag satte mig en stund på kanten till Fiskeklubbens badbalja och bara tog in allt det fina. Fåglarna levde rövare och luften var precis lagom frisk.

Inte en människa mötte jag på hela promenaden. Denna väg är det inte många som tar eftersom den inte riktigt syns och är lätt att missa om man inte vet om den. Just denna dag var jag väldigt nöjd med att få vara bara med mig själv.

Hemma igen och inte ont någonstans. Tänk. Det är så lätt att ta hälsa och en fungerande kropp för givna. Inte förrän något inte funkar kommer jag ihåg det och minnet är dessvärre kort. Jag hoppas att jag inte går miste om det fina i att faktiskt kunna röra kroppen med mer frihet denna höst.

Funderingar

Livet är orättvist.

25 augusti, 2025 12 kommentarer

Japp. Det var min fars ledord i livet. Han tyckte att det var viktigt för oss med denna insikt för att dels kunna hantera känslorna av att inte ”nå upp” till andras höjder, men också för att vi skulle veta att vi var priviligierade på så många olika sätt och vis och att det var vår plikt att hjälpa till där vi kunde gör en insats.

Den sista tiden har mina tankar snurrat mycket runt hur jag hanterar mig själv i en värld som blivit så egocentrisk, men också hur jag vill leva nästa del av mitt liv. Jag, jag, jag är inte hälsosamt, men det går inte att plocka ut mig själv ur denna ekvation. Därmed blir det en del navelskåderi i detta inlägg där jag funderar runt vikt och hälsa. Jag hoppas att du har fördragsamhet med det.

Under min systersons bröllop fick jag chansen att träffa min gamla utbytesstudentsyster från 80-talet. Hon har blivit en mycket nära vän till brudens familj och det var i den ”rollen” hon var där. Det var fantastiskt roligt att prata med D, återuppleva gamla minnen, få höra mer om hennes liv (som har varit utmanande, minst sagt) och höra henne berätta om sin stora stolthet förutom döttrarna, den klinik som hon och hennes man byggt upp i Montana. Där arbetar de med ”kvinnors hälsa”, vilket innebär att de erbjuder hormonterapi, kroppsskulpterande, botox, fillers, hårborttagning, hudbehandlingar och förskrivning av Ozempic och Mounjaro. D pratade med mig och rekommenderade tirzepatid, för ”många kvinnor har inflammationer i kroppen i klimakteriet och det slipper man med dessa mediciner”.

Jag förstår att man ser livet utifrån de glasögon man har på sig och att när D nu såg en överviktig 54-åring så kändes det naturligt för henne att dela information som hon tänkte skulle ge mig ett bättre liv. Hon berättade om sig och hennes syster, hur de båda hade gått ner många, många kilon och att detta hade gett dem nya liv. De senaste 15 åren sisådär har jag äntligen kunnat leva ett liv som inte längre kretsar runt vad jag äter eller inte och mitt i det samtal vi hade kände jag stor sorg för mitt yngre jag. Jag tänkte på hur dessa sprutor för 40 år sedan hade varit raka vägen till paradiset, hur jag skulle slippa tänka alls på mat (dessa mediciner tar bort hungerkänslorna) och hur fantastiskt jag skulle tycka det var. Nu kände jag som sagt bara sorg. Sorg för att det i en värld som ser ut som den gör finns så otroligt många vars enda fokus är hur karossen på det fordon de framför ser ut. Sorg för alla timmar jag lagt på att prygla mig själv inombords. Att en person som jag dessutom tycker mycket om inte har koll på att en ätstörning liknande min i grunden kan göra att någon som börjar ta dessa specifika viktmediciner druttar rätt på rumpan och blir sjuk igen.

Jag tänker på vad en av mina systrar skrev om viktminskningsmedicin: ”Tänker att något är VÄLDIGT GALET överlag när folk svälter ihjäl i vissa delar av världen medan det i andra delar av världen medicineras för BILJARDER kronor för att de inte ska äta ihjäl sig. Brukar inte gilla whaaboutism eller så, men här blir det så tydligt.”

Igår sjöng jag med några av mina körkompisar på Kungsmarkskyrkans femtioårsjubileum. Det var en riktig folkfest med en fullsatt kyrka och allt. Tänkte dock på att förbönen lät som högläsning ur Vänsterpartiets valplattform eller liknande. Det är lätt att vara generös och givmild i tanken eller när någon annan ska utföra arbetet. Vad ska man göra åt detta? Att många svälter medan andra äter ihjäl sig. Somliga upprätthåller ”hög moral” som sin fana medan andra ”följer sitt hjärta och krossar förtrycket”. Några skaffar sugar daddies eller tar andras liv för att ha råd att köpa en LV-väska medan andra gör en grej av att flippa second hand-prylar.

Vi har olika personligheter, olika förutsättningar under uppväxten, olika platser som vi rör oss på, olika vardagssysslor, olika sätt att försörja oss på, olika vänskapskretsar. Här skriver jag en text där jag uppenbarligen känner mig avogt inställd till viktminskningsmedicin, men mitt inre är i konflikt. Jag känner så med alla som liksom jag kämpar och har kämpat med vikten, vare sig det varit fysiskt, mentalt eller både och. Jag förstår att den enkla vägen ut, om den presenteras som hälsosam och livsviktig, känns som ett självklart val. Jag tror inte, eller jag hoppas iallafall att det inte är så, att de som forskat fram denna medicin är onda. Egentligen är det väl ett slags sätt att hantera och ”lösa” orättvisa. Fixa så att andra i ens egna ögon får det bättre så de inte behöver kämpa så.

Jag landar ändå i att tirzepatid inte är för mig och att jag är tacksam över att min hälsporre sedan en vecka är BORTA så jag åtminstone kan börja använda hela min kropp igen. Vi håller som sagt på med ett gigantiskt städ- och organiseringsprojekt. Jag sorterar bilder i digitala album och papperskopior i lådor och ser bilder på mig själv där jag var smal fast jag tyckte att jag var tjock, faktiskt sjuk även om ingen visste det (eller åtminstone sa aldrig någon något, de tyckte bara jag var fin om jag gick ner i vikt). Numera är jag LYCKLIG, TILLFREDS, FÖRNÖJSAM. Tyvärr också överviktig, det är uppenbarligen inte det bästa för min kropp. Men får jag välja så vet jag hur jag vill ha det. Livet är orättvist och alldeles fantastiskt. Tack för det.

Bilden ovan togs på min studentdag som var fantastiskt rolig. Dagen innan hade jag legat och gråtit för att jag var så tjock. Jag tror att jag vägde 58 kilo till mina 173 cm. Den fantastiska gräddbakelsen hade jag sytt själv. Det enda som var ”tjockt” på bilden är de där puffärmarna, men de skulle se ut precis så där enligt konstens alla regler. Tänk ändå hur allt kan bli.

Funderingar

Vila och sånt.

2 juni, 2025 12 kommentarer

Jag hörde imorse någon säga att dagens kroppar blir utslitna på ett onaturligt sätt då de sitter i kontorsstolar, lyfter tunga patienter om och om och om igen och allmänt återupprepar rörelser utan att bygga styrka för att kompensera. Jag tänker att det är så mycket som är onaturligt för oss människor – hur vi lever i städer, hur vi lever avskärmade från varandra trots att vi aldrig bott så tätt på varandra, hur vi matar hjärnan med kost som gör oss sjuka (både bokstavligt och bildligt talat), hur vi teoretiserar allt i livet och lever i huvudet istället för med kroppen, hur vi tar in all världens smärta och känner oss ansvariga för den utan att ens kunna hantera vår egen och hur vi transporterar oss. MEN, det är ju som det är. Det är så här livet ser ut för oss, det är så här vi är, det är så här vi anpassat oss. Medellivslängden har ökat med mååånga år, men jag tror knappast att den självupplevda livskvaliteten har gjort det. Du vet den klassiska frågan: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”

ska man vila först när man är klar blir det aldrig vilat
kajsa

Lillastesyster väntar på att ta emot sitt andra barn vilken dag som helst och kom med denna kloka påminnelse. Jag påmindes om vikten av att ta ansvar för sin återhämtning, något som jag blivit mycket bättre på sedan jag var utmattad för ett gäng år sedan. I ett samhälle som är så fokuserat på egot och hur vi känner oss borde vila vara en naturlig och viktig del i vardagslivet, men jag tycker mig inte se att det är så. Vi skulle kunna må bättre av att se till att faktiskt vila då tillfälle ges. Mammas väninna hade som söndagstradition att ta en rejäl tupplur medan make och barn fick förbereda maten. Ingen fick störa henne, punkt slut. (Huruvida hennes man fick samma chans vid annat tillfälle kan jag inte uttala mig om.)

Själv har jag ofta funderat över känslan av att känna mig dålig om jag inte är upptagen med något. Varifrån kom den från början? Varför är det så viktigt i vårt samhälle att påpeka hur upptagna vi är? Det ger liksom stjärnstatus att vara jätteupptagen och att kunna hantera det med svalhet, kontroll och full koll. Jag vet många saker som jag kämpar med medan jag är bättre på annat, medan andra har sitt. Just det här upptagenhetshävdelsebehovet tycker jag dock är mer allmänt utspritt, åtminstone bland kvinnor i USA och Sverige där jag levt mitt liv.

Vila kan se väldigt olika ut för olika människor. Vi vet väl alla att scrollandet på telefonen sällan ger den typ av vila som vi mår bra av, utan mer är ett sätt att undvika det som behöver göras. Jag gillar bättre små tupplurar och skäms inte för att lägga mig en stund på eftermiddagen för återhämtning. Larmet måste dock sättas, sover jag för länge blir jag alldeles groggy. Att tömma huvudet med ett yogapass är ett jättebra sätt att utöva aktiv vila, men det har jag inte gjort sedan jag fick min hälsporre. Inte heller promenader har varit aktuella tråkigt nog, särskilt för dottern som bott här i någon månad och har fått gå sina barnvagnspromenader på egen hand eller med sin pappa. Jag ser fram emot att långsamt återta de goda rutiner som jag faktiskt har i mig. Dessutom har vi äntligen plockat fram trädgårdsmöblerna efter den synnerligen kylslagna våren, så jag ser också fram emot sköna små mikroåterhämtningar där. Fram för mer vila som faktiskt ger återhämtning!

Ditten och Datten

Ofrivilligt uppehåll.

31 mars, 2025 6 kommentarer

Hej Klimakteriet! Tack för besöket, du vet väl att du inte behöver spela ut alla dina ytterligheter på det viset du gjorde i helgen? Jag känner att jag är på väg till en bättre tid, så det är väl bara att omfamna de sista rycken i den kemiska obalansen. Att vakna pigg är en ynnest, något som inte går att vara nog tacksam för. Jag hade stora planer för helgen, men är glad för de guldkorn jag fick med mig. Som det här klockrankefröet som har grott! De är svårflirtade, de här godingarna. Syrrans klockrankor var otroligt vackra utanför deras port förra året. Jag hoppas att fler kompisar orkar sig upp, det här är en växt som kan klättra flera meter upp, som har ett tätt bladverk och vackra blommor. Min syster är så duktig på att ta fröer, avläggor och sticklingar, det är roligt när hennes ”experiment” lyckas. Vi har flera av dem här hemma i trädgården.

Det var härligt att åtminstone orka med besöket hos svåger och svägerska igår eftermiddag. Deras hus är otroligt mysigt. Mycket att göra, varje ny detalj som blir åtgärdad är spännande att ta in. Toaletten är den finaste jag sett och nu har svägerskan börjat måla dörrar och träpaneler med björkådring nere. Det blir jättefint. Vilket härligt sätt att få ut sin konstnärlighet på. God soppa, fröknäcke och lyxägg stod på menyn. Allt var så gott! Jag fick inte i mig så mycket efter ofrivillig fasta i flera dagar, men jag kände verkligen att kroppen fick chans att återhämta sig. Väl hemma hoppade jag i säng. Då var klockan 18.30, vilket innebär att jag sovit i över tolv timmar inatt. (Intresseklubben antecknar…) Nu vet du iallafall vad jag (inte) haft för mig i helgen. Jag ser fram emot en härlig vecka, klar i knoppen och lätt i sinnet!

Ditten och Datten

Dagar som inte blir som planerat.

25 mars, 2025 10 kommentarer

Med förlagsbilden är det lätt att gissa vad rubriken skvallrar om. Jag fick ett samtal tidigt på morgonen som fick mig att snabbt plocka med mig stickpåsen och heja på maken – vi ses när vi ses! En nära vän här på ön trodde att hon hade haft en hjärtinfarkt på natten, så jag tog mig dit. När både rådgivningen på thorax (eller vad det heter) och jag tyckte att hon borde kolla om allt stod rätt till bestämde hon sig för att låta mig köra in henne till akuten.

I många år har det byggts om och byggts till på lasarettet. (Det beslutades till slut att det inte skulle byggas ett nytt, stort sjukhus i mitten av Blekinge, utan att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona skulle anpassas bättre.) Just nu är det entrén till akutmottagningen och förlossningen som byggs om, så det var knappt jag hittade fram. Tycker det är så talande att den där unge pappan framme vid entrén kom med bilskyddet till sin lille nyfödde som skulle få åka hem för första gången och att en gråblek man kom på bår från ambulansen innanför dörrarna. Här på sjukhuset möts liv och död, här ryms otroligt mycket kunskap, oro, sorg, glädje, frustration, kamp, tacksamhet… Jag får inte längre oroskänslor i magen som då jag ofta åkte hit med någon av mina föräldrar. Skönt.

Vi fick besked om att det var fullt av folk på akuten denna dag, men det var ingenting som vi märkte av. Ibland kan det vara oroligt, mycket spring och en intensiv energi i de kalla korridorerna utan fönster. Lysrör som får en att tro att man redan befinner sig på bårhuset. Nej, miljön på akuten är bara deprimerande, det måste jag säga, åtminstone i Karlskrona. Är det annorlunda på andra ställen? Igår var det ett par olika undersköterskor, en sjuksköterska och en ung AT-läkare kom och gick i rummet. Väninnan fick fin omsorg. Det togs prover, det sattes EKG och syrehalten mättes. Läkaren hittade i samråd med sin vägledande ST-läkare ingenting som var livshotande. Hon lämnade ingenting till slumpen, ställde hundra frågor, lyssnade och var empatisk. Jag sa till henne att jag tror att hon kommer att bli till stor glädje för många kommande patienter och att jag hoppades att hon skulle fortsätta kunna gå glad till jobbet varje dag.

Jag passade på att sticka på ett par nya sockor, det fanns visst tid för fler denna säsong. Skönt att ha något för händerna då det finns oro och väntan i luften.

Fem timmar efter ankomst blev jag bjuden på fika i det nya, provisoriska cafét vid entrén. Jag hejade på min kompis storasyster och vi hittade köttbullemackor i kylen. Alltså jag åt då köttbullar, sallat och rödbetssallad och det var jättegott! Miljön var allt annat än inspirerande och hade inte vunnit pris i någon Bäst-i-test för konditorier, men sällskapet var fint, tacksamheten stor och det som serverades var verkligen trevligt. För övrigt är träbestick nästan omöjliga att äta med. Jag vill inte ha mer plast i världen, men finns det inget bättre? Jag vågar inte längre gå omkring med en gaffel och sked i handväskan, mina senaste blev konfiskerade då jag skulle flyga sist (innan pandemin, men jag minns det uppenbarligen fortfarande). Tydligen livsfarliga vapen, men mycket godare att äta med än träbestick. Och det var den dagen.

Ps: Den unge mannen gick hem med sin nye lille gosse med ett vackert namn samtidigt som vi fick lämna akuten. Han sprudlade, ville berätta och visa. Gossens unga mamma kunde knappt gå, men hela hon strålade och båda föräldrarna var så stolta och det såg ut som de inte kunde fatta att folk bara fortsatte sina liv och inte förstod att världen var för evigt förändrad. Lycka till i livet, lille H!

1 2 3 … 17 Nästa →