Det här året har fört så mycket med sig att jag knappt vet var jag ska börja. Som medelålders borde man väl veta en hel del om livet?

Jag har hunnit vara med om väldigt mycket under mina 41 år på jorden och jag känner mig ganska erfaren och vis. Jag överlevde fyrtioårskrisen och står nu här, lite tilltufsad och öm, men glad över allt jag har framför mig. Förra året kändes det verkligen som att tiden hade sprungit ifrån mig och att det inte fanns något roligt kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle känna gemenskap med Magnus Uggla, men då jag lyssnade igenom hans ganska nya album ”Innan filmen tagit slut…” tänkte jag att det var rätt fantastiskt att en svensk popschlagerkung på 50+ hade kunnat sätta ord på många av mina känslor. Livet har inte bara börjat, men det finns så mycket kvar att göra och att hinna med!

Vid det här laget har jag hunnit vara tonårsmamma i flera år, men nu har vi två tonåringar i huset. Det har inneburit förändringar på gott och ont. Jag älskar att kunna diskutera med mina barn på ett mer vuxet sätt och jag ser deras personligheter slipas till mer och mer. De letar fortfarande efter sig själva och det finns ingenting man kan göra som mamma mer än att hjälpa, stötta, styra upp ibland och vara någon de kan lita fullt ut på. Alla dessa känslor som är satta i omlopp… Vad jag kan komma ihåg var jag så otroligt fokuserad och snäll och rar som tonåring. Hahaha! Jag har sett skräckexempel på föräldrar som lever sina barns liv, eller ännu värre, tar tag i styrtrådarna och bestämmer hur de ska vara och vad de ska göra. Vi har ett stort ansvar som föräldrar och det allra viktigaste är att vi ger våra barn redskapen de behöver för livets oändliga problemlösning. Vissa saker kan de undvika att göra genom att lyssna på oss, men många misstag kommer de att både få göra och bränna sig på oavsett vad vi gör för att de ska undvika att bli skadade. Min familj ger mig en fast punkt i tillvaron. Det är här jag verkligen kan vara mig själv, bland de människor jag älskar mest. (För övrigt samma som också gör mig galnast.)

Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Att vara välsignad med ett jobb som gör en glad mest hela tiden är helt fantastiskt! Jag är så glad över chansen jag fick att prova på att jobba med det som varit ett av mina största fritidsintressen i så många år. Under de senaste åren har jag vågat utmana mig själv och jag är så glad över att jag vet att jag aldrig kommer att sitta gammal och bitter och arg på mig själv för att jag aldrig tog chansen till förändring då jag fick den. Jag ser fram emot att ta med mig mina erfarenheter, mitt ökade självförtroende då jag klarat saker det här året som jag aldrig hade trott jag skulle klara av, och göra ännu bättre ifrån mig under nästa år.

Musiken fortsätter löpa som en röd tråd igenom mitt liv. De människor som har betytt mest för mig genom åren har nog alla varit förknippade med musik på ett eller annat sätt. I julklapp fick jag och maken ”WARNING May cause mood swings” av vår amerikanska extramamma M. Trion som har spelat in detta album består av tre Silicon Valley-snubbar, lite äldre än jag. De är alla framgångsrika i sina yrken och drog för några år sedan igång denna trio som ett hobbyprojekt. Jag kan tala om att Russ och hans fru M är några av de coolaste människor jag vet. Jag hade förmånen att passa deras två äldsta barn då jag bodde i Palo Alto. Jag pluggade och hade tid över, M och R behövde någon som kunde ta hand om barnen då och då. Jag passade barnen, lärde mig hur jag ville leva mitt familjeliv och hur vårt hem skulle organiseras då vi fick barn och dessutom fick jag pianolektioner av Russ. Milda Makaroner! Jag skämdes över mina lama försök till spelande även om R uppmuntrade mig och fick mig att inse att om man övar tillräckligt kan man faktiskt uppnå resultat som man tror är omöjliga. Tack, Russ! Och tack alla ni andra musikmänniskor som gör världen till en bättre plats att leva på.

Nej, denna fundering får nog fortsätta en annan dag!