Om jag hade pengar…

… vad hade jag gjort då? Eller, pengar har jag ju, jag menar mer ”fri tillgång”. Hade jag konsumerat på ett annat sätt än jag gör idag? Jag vet att jag har skrivit om det förut, men känslan av hur jag påverkas av ”marknadskrafter” har slagit mig ovanligt ofta på sistone. Jag har fixat julklappar och födelsedagspresenter på second hand, har tillverkat en del själv, har funderat på vad som ger störst glädje eller gör mest nytta, men samtidigt har mejlkorgen fullkomligt översvämmats av Black Friday-erbjudanden, Black Week, Singles Day, Cyber Monday och nu är det dags för adventskalendrar med ”fantastiska erbjudanden”… Det är ingen hejd på allt som dessa olika företag vill sälja till mig, allt under premissen att de gör mig en tjänst. Det skulle vara min förlust om jag missade. Bara några timmar kvar, snart kommer alla julklappar att gå till fullpris och jag kommer att stå som förlorare!

Jag förstår verkligen att det sparar pengar för många om de kan utnyttja de erbjudanden jag skriver om här och ändå hade tänkt köpa precis dessa saker. Det går ändå inte att låta bli att undra över hur många som köper på krita, tar snabblån och delar upp betalningarna via Klarna. Hur många köper med stress och tvång som drivande faktor? Hur många drivs så hårt av gåvogivandet eller habegäret att de hamnar i skuld som sedan eskalerar? Nej, det känns inte bra. Och jag tycker verkligen illa om när jag ”går på” påtryckningarna, när jag känner hur reklamen tar tag i mitt medvetande, när jag känner hur påverkad jag blir av att känna mig pressad. När jag känner att det kanske är mitt ansvar att butiker blir kvar i stan, för om inte jag handlar kanske inte andra heller handlar och då har de inte råd att bedriva verksamhet. Ja, du hör ju. Hur medveten jag nu än är om mina tankar och hur insatt jag än är i psykologin bakom marknadsföring så kan jag inte ställa mig vid sidan om det som händer. Jag är ju lika mycket en del i det här samhället som alla andra och jag vill inte ställa mig vid sidan om, flytta ut i skogen eller alienera mig genom att skära av alla digitala källor. MEN, det är dags för en ny omgång av-prenumeration från olika medlemsklubbar. Är det något jag verkligen behöver kommer jag att ta reda på var jag kan hitta det. Och om jag går miste om bonuscheckar på 25 kronor så vinner jag nog på att inte köpa grejerna som samlade ihop de där kronorna.

/Hälsningar Konsumtions-Grinchen

Continue Reading

11 november 2025.

Jag har plockat undan i köket, satt in disken och torkat diskbänken. Mellan diskhoarna hänger en disktrasa med ärtskidor på, en födelsedagspresent från en vän som vet hur jag slagits med mördarsniglarna i år. En omtänksam, humoristisk och användbar present. På lilla hyllan över hoarna ligger träsleven på tork, gåvan som lillastefaster gav mig och mina syskon efter att far (eller båda föräldrarna?) hade gått bort. Jag använder den många gånger varje vecka. Jag tänker på gåvor, på olika anledningar till att man ger eller får ta emot sådana och vilka symbolvärden dessa gåvor kan bära på.

Vi närmar oss en tid på året då det utväxlas presenter åt alla håll och kanter. Ibland är givande ensidigt och tacksamhet är inte en självklar reaktion när någon får en julklapp i sina händer. För många innebär det att man mentalt genast går till sina önskelistor/kravlistor (det senare ordet är min systers uppfinning) och bockar av eller besviket konstaterar att man fått något som man inte är intresserad av. Frågan är vad som händer i en om man skiftar fokus. Någon har just tagit tid/pengar/engagemang för att genomföra en handling som innebär välvilja. Att acceptera detta utan att lägga in ett extra bedömande innebär att man slipper besvikelser, men det ger också möjlighet till andra perspektiv.

Är dyrare=bättre? Betyder mer exklusiv mer kärlek? Och hur personlig behöver man vara? Somliga är jätteduktiga på att fånga upp kommentarer och önskemål då de kastas ut i helt andra sammanhang, medan andra inte alls har den förmågan. Julklappsleken med generella gåvor kan bli räddningen för personer som inte begåvats med ”presentkreativitet”. Presentkort kan lätt bli slöseri med givarens pengar. 2023 räknades det ut att amerikanerna satt på 21 miljarder kronor i outnyttjade presentkort! De flesta av dessa presentkort var på småsummor, men det rör sig om väldigt mycket pengar.

Just idag är jag tacksam för alla fina, underfundiga, roliga, vackra, alldagliga, spännande, givande eller bortglömda gåvor som har hittat fram till mina händer. Jag är tacksam för all glädje som jag har fått uppleva i processen att hitta ”rätt” present till någon annan. Jag är tacksam för stort och smått och jag älskar att vara omgiven av tecken på nära och käras omtanke genom åren.

Continue Reading

Överraskningar gör livet lite bättre!

Mitt i natten kom jag hem, trött efter en lång resa. I brevlådan låt ett paket från en fin och observant vän. Hon hade kommit ihåg att min plånbok var på sista versen och hade hittat den perfekta lilla läderplånboken till mig. Hur glad blev jag inte?! Ännu bättre passade paketet då den gamla plånboken helt pajade ihop i Skottland.

Maken talade om att han hade fixat en annan överraskning innan han gav sig iväg. ”Fisk!” var ledordet då jag gav mig ut på jakt. Det visade sig att han hade byggt en anpassad hylla på hjul till utrymmet bredvid tvättmaskinen i vårt lilla tvättrum. Det har varit dåligt utnyttjat och det har varit svårt att få tag i grejer som stått där, så detta var en perfekt lösning. Sådana här lösningar påminner mig om hur mycket jag gillar ordning och reda.

Continue Reading

Presentlåda.

Något av det bästa jag lärde mig av mamma var att ha en presentlåda. Vad är en sådan då? Det är en plats där man samlar sådant som passar bra om man skulle bli bjuden hem till någon eller behöver en gåva med kort varsel. Ja, eller kort varsel behöver det inte heller vara, grejen är ju att man ska ha en samling gåvor utan ”bäst före-datum” som ska kunna kännas personliga då man ger bort dem. Själv gillar jag god kvalitet på saker och ting, så jag brukar passa på att fylla på mitt lilla presentlager då jag stöter på utförsäljningar vid säsongsbyte, bokreor, ”halva priset på rean”, när något utgår ur sortimentet eller andra tillfällen då man får mycket för pengarna. Alla uppskattar inte att få gåvor från second hand, men jag försöker ha koll på vilka som gör det och kan då hitta gåvor till specifika personer. Jag köper även vackra gå bort-vaser för en billig peng som jag sedan kan sätta egna blommor i. Denna jättefina vas med tung botten (ser handblåst ut, buketterna trillar inte) var skitig och dan på hyllan på Pingstkyrkans second hand, men jag såg potentialen i höstas. Den blev som ny efter bara en runda i diskmaskinen och plockades fram till lyxtulpanerna då en nittioåring skulle uppvaktas.

Här kommer sådant som jag brukar hålla ögonen öppna efter:

  • kökshanddukar
  • fina anteckningsböcker och pennor
  • ljusstakar
  • bebiskläder i basfärger/basmodeller
  • barnböcker, faktaböcker eller fyll i-böcker, aldrig romaner
  • blåsbubblor
  • servetter
  • ljus
  • disktrasor med fina motiv (perfekt att skicka)
  • second hand-vaser
  • vita second hand-krukor att ge bort krukväxter från sticklingar i
  • sällan något ätbart pga bäst före-datum (däremot tycker jag att ätbara gåvor i allmänhet är jättebra)
  • extra fina kort/ramar
  • pyssel- och hobbyprylar
  • säsongsdekorationer
  • sällan smycken, men det händer
  • grejer som kan kombineras i tema (ex. bricka/tekopp/teburk)

Är det något jag har missat och som hade passat bra att lägga i en presentlåda?

Continue Reading

Är det verkligen saligare att ge än att ta?

Skrev just det här på Facebook, men tycker att det passar här i bloggen också. Det får helt enkelt bli dagens inlägg!

Min syrra undrade irriterat när ”önskelistor” blev ”kravlistor”. Detta var för över en månad sedan, men jag har inte kunnat släppa det riktigt. Hur förhåller vi oss till balans mellan att ge och ta för den yngre generationen? Jag älskar att ge julklappar, men jag vill ju inte vara någons ”gratispengar”, utan hitta något som jag tycker passar till den speciella personen. Jag vet att det är fantastiskt att få något man verkligen har önskat sig, men vet också att tacksamheten snabbt går över. Särskilt i juletider där en julklapp snabbt glöms bort medan papperet slits av nästa paket.

Jag har en idé och vill bolla den med er som eventuellt läser här. Skriv gärna hur ni tänker om detta. Hur gammal bör man vara för att förstå detta koncept och inte bli ”traumatiserad”? Säg ”Jag tänkte lägga 1000 kr på dina julklappar. Du har möjlighet att få allt själv, men då bestämmer jag vad jag vill ge dig och behöver ingen önskelista. Du kan också få X kronor (typ 700 kr) att själv köpa precis vad du vill ha. Vi tar sedan resten av pengarna upp till 1000 kr, jag plussar på 200 kr, du köper något annat som du vill ha för de pengarna som vi ger till någon som inte har föräldrar med guldbyxor. (Barn till familjer på Kvinnojourer eller liknande.)” Hade det över huvud taget funkat? På det sättet blir ens 1000 kr värda 1200 kr och man får öva på känslan ”det är saligare att giva än att taga”. Jag vill att julen ska vara drömmig och att sitta och ringa in önskeleksaker i leksakskatalogen var ju fantastiskt! Att det har gått därifrån till något slags ”öppna din plånbok och ge mig det här” känns sådär. Som sagt, jag bollar gärna dessa tankar! (Detta gäller alltså inte våra vuxna barn, de kan nog tala om hur vi har jobbat hårt på att lära dem tygla sina ha-begär, hahahaha!)

Continue Reading

Bebisdusch för kommande lilla barnbarnet.

Har du varit på en baby shower någon gång? Det sägs att detta firande har sina rötter i Egypten och i romarriket, men den moderna versionen kommer från efterkrigstidens USA. Kvinnorna i en förstagångsgravid kvinnas närhet samlas för att ”duscha” den kommande lilla bebisen med smått och gott som kan behövas inför ankomsten. Redan min mamma fick en baby shower 1970, med all sannolikhet pga många kontakter i USA. Nuförtiden finns alla möjliga versioner av denna festlighet, men nu när jag tog chansen att fixa en till äldsta dottern ville jag ha en klassisk version. Jag bjöd in alla hennes närmaste släktingar för ett nära firande. (Min svägerska tog också med sin kusin som är på besök. Hon råkar vara barnmorska på dotterns mödravårdsmottagning.)

Jag ville ha ett överraskningsmoment och lät några av mostrarna ta hand om det. Det sköttes med den äran och dottern vallades runt på naturreservatet och på kyrkogården innan det var dags att dyka upp här hemma där resten av de inbjudna gästerna väntade. Min mamma hade ropat ”överraskning”, men vi som var på plats fnissade mest tillsammans med festens medelpunkt.

Det var inte helt lätt att trycka in 16 personer i vårt vardagsrum, men skam den som ger sig. Trängsel inbjuder till en känsla av närhet, så också i det här fallet. Moster och faster på vardera sida om festens medelpunkt fick uppdraget att knyta presentsnörena i hennes hår. (Vad är det ens för en tradition?!) Hon blev flashigare för varje present!

Alla hade med sig så fina, gulliga, nyttiga, vackra och omtänksamma gåvor! Såhär dagen efter känns hela vardagsrummet fullt av fantastiska bebisgrejer. Här på bilden ser du en av makens brorsdotters presenter, en egendesignad och stickad klänning. Jag känner många duktiga stickare, men hon klår nog dem alla!

Lapptäcket som syrran hade sytt var också underbart. I sommar har hon förfärdigat nästan fyra lapptäcken, det ena vackrare än det andra. Hon har lyssnat på föräldrarnas önskemål och sedan gjort egna tolkningar. Något finare än det här kan jag inte tänka mig. Kanske ser du att dotterns och svärsonens vurm för dämpade färger gick som en (röd) tråd genom hela kvällen? Det var som att alla ringt varandra och frågat vad den andra skulle ta med sig.

När alla gåvor var öppnade och folk fått gissa födelsedatum, vem bebisen kommer att likna (själv gissade jag på svärsonens farmor), om hon kommer att ha hår när hon föds, ja, och så prova på att bära runt på en 12 kg tung kettle bell (normal viktuppgång under graviditet), då var det dags för fika. Jag hade dukat fram ”en bulle i ugnen”, ”salta tårar”, ”sura miner”, ”sötnöten Lisen”, ”cravings”, ”Lisens födelseljud”, ”sömnlösa nätter”, ”choklad, alltid choklad” och lite annat smått och gott. Sent omsider packade vi ihop oss och var nöjda med dagsverket. När gästerna åkt hem kom herrarna hem och fick plocka från buffén, titta på allt fint och lyssna på Spotifylistan som blev kvällens gästers gemensamma gåva till Lillan. Här får också du chansen!

Continue Reading

Den enes skräp, den andres skatt.

För alla som åker land och rike runt är det loppistider. Andras skräp blir dina skatter. Ibland är det dock svårt att hitta skatterna bland det som man själv också tycker är skräp. Jag både älskar och ogillar jakten. Känslan av att måsta ta sikte på något som man inte har någon aning om vad det är, det ska bara kännas då ögonen landar på föremålet ifråga. I processen ”rata, rata, rata, rata, rata, plocka upp” är det lätt att tröttna. Det är då skatterna döljs, inte på grund av fel hos dem, utan för att uppmärksamheten hos en själv är rubbad. Eftersom jag är en (ganska) känslostyrd människa är det nästan meningslöst att gå in på en second hand eller loppis om jag inte känner för det, om jag inte är på jakt efter ett speciellt föremål vill säga. I de fallen går det oftast bra.

De senaste åren har jag letat småvaser att ge bort blommor i, som jag berättat om flera gånger förut. Det behöver inte vara några tjusiga modeller, i de här fallen är det i första hand storleken, i andra hand priset och i tredje hand utseendet som styr. Det här är t.ex. en perfekt gebortvas. Mina trädgårdsbuketter innehåller ofta blommor som kräver lite smalare halsar än de vanliga tulpanvaserna som de flesta hushåll har någonstans i gömmorna. De flesta av dessa gebortvaser är så billiga som de är för att de har beläggningar i sig, eller är lite allmänt skitiga. Några har något minimalt fel, andra något som inte spelar någon roll utom kanske för antikvärdet. Så fort något har getts bort diskat, dammat och fixat brukar det kosta mer, så är det naturligtvis.

Denna handblåsta, blå vas är så vacker att jag knappt nänns ge bort den. Ting som väcker sådana känslor bör ges bort till personer som antas tycka om dem. Alla personer bryr sig inte särskilt om den sortens detaljer som jag uppskattar. Hantverk. Särskilda färger. En form som passar särskilt bra till buketten som ges bort. Jag vet att den ”inte är min” och ser fram emot att ge bort den när den dagen kommer. I butiken stod den ensam på en hylla, ful av avlagringarna på insidan. Jag kunde dock se potentialen och hällde hett vatten och en disktablett i den över natten. Lite flaskborste på det, så var den precis så fin som jag hade föreställt mig. Handblåst glas ger en lyster som jag verkligen njuter av.

Sedan är det klassikerna som kommer och går i popularitet. Det här lilla Höganäskruset var skitigt, men jag såg att det annars var i utmärkt skick. 25 kronor. Det räcker till en tredjedels finglass i stan, eller en godispåse. Så vackert efter en omgång med tvättsvamp, hett vatten och lite diskmedel. Jag ser en fin höstbukett i varma toner. Mörkt chokladbrunt. Det är grejer det, men uppenbarligen inte för allmänheten. Jag passade på att fynda i all tacksamhet. De andra grejerna var också fina. En Jackie Lynd-lockask från 1987 köpte jag och gav till lillasyster som hade gjort hallonsylt. Perfekt! En liten kruka med lingonmotiv på, den ska jag skaffa ett korklock till så kan vi ha lingonsylt i den. Jättesöt. Jag ska ju ändå bli mormor, då får man ha sådana grejer. Duken för 55 kronor var finast av allt, men de andra textilierna (dukar och handdukar) var också jättefina. Jag vet inte om jag ska känna mig dum som köpt så vackra hantverk och grejer för vrakpriser fast de är långt mer värdefulla, men landar i att det jag tycker är en skatt uppenbarligen inte är det för alla andra! Vilken tur. Jag tänker inte känna mig dum, det duger att jag känner mig nöjd och tacksam efter att ha hittat dessa högvinster.

Continue Reading

Tankar runt sådant man ger bort.

Jag hade lite slötid framför datorn under mellandagarna. Då passade jag på att rensa bland mina bokmärken och märkte att det bara finns en handfull av ”mina” bloggar kvar som ens presenterar nytt material. Minnet börjar svikta och dessvärre går det inte ens att skaka fram de där jag alltid läste då barnen var små. På den tiden var det mest bara pysselbloggar av olika slag, mycket scrapbooking. Flera av mina amerikanska favoriter har antingen lagt av eller blivit försäljare (tråkigt med säljvinkel på alla inlägg och inte alls något jag gillar att lägga min tid på), några har blivit kortmakare och åter andra har vinklat sig åt inredningshållet. Bloggen är ett så trevligt sätt att ta in text och bild, inte samma hets som i exempelvis Instagram (fortfarande så nöjd över att inte lägga tid där). Rörligt bildmaterial med eld i baken som direkt går över i något nytt lika icke-givande (YouTube shorts och Facebook vad-de-nu-heter) gör mig galen, Tik-Tok har jag inte och kan inte uttala mig om. Hur som helst, Sofia Woods blogg läser jag ibland och beslut togs om att den fick vara kvar på listan. Jag passade på att gå igenom de andra Elle-bloggarna, men inser att det inte finns mycket där för mig. Däremot började jag fundera runt gåvor, för jag såg flera presentera sina julklappar i de olika bloggarna där. Dessa var mer eller mindre ”sådant som jag länge velat köpa” eller ”sådant jag sneglat på länge”, alltså något som på förhand var bestämt av gåvotagaren, inte gåvogivaren.

I år jobbar jag som sagt på mina RUTIN:er. Bara en i taget för att det inte ska bli ohållbart, just nu dagboksskrivande varje kväll. Tankarna rör sig dock mycket runt sådant som jag önskar att jag hade rutin på. Flera önskerutiner är sådana som redan funnits i mitt liv under någon eller några perioder. Att ha bra koll på dagar att uppmärksamma var en sådan, och i samband med det var jag också mycket bättre på att ge gåvor. Dit hade jag gärna kommit igen! För att det inte ska bli en stor kostnadsfråga gäller det dock att ligga i framkant och vara bättre på att uppdatera presentlådan. Dessutom är det svårt att köpa grejer på folks ”köp det här till mig”-listor om man räknar med rimliga summor. Min gåvobudget har stramats åt i takt med att levnadskostnader ökat så dramatiskt, så om jag ska kunna ge bort grejer till fler personer behöver jag tänka om. Second hand är toppen tänker jag, liksom ätbara gåvor och ex. kökshanddukar på utförsäljning. Om nu personen som får gåvan inte uppskattar den får det stå för den. Frågan jag ställer mig är vad en gåva är och vad jag kan förvänta mig som gåvogivare.

Rent juridiskt gäller följande: ”En gåva är när du ger en annan person en sak eller någon egendom utan att få något tillbaka i utbyte för det. Om vi klär det i juridiska termer innebär det att du överför din äganderätt för något till en annan person utan att få någon ersättning för överföringen. Utgångspunkten är att gåvan blir giltig i samband med du lämnar över saken till den som ska ta emot gåvan.” Det står ingenting om att gåvotagaren behöver bli glad eller tacksam. Det står ingenting om att gåvogivaren måste ge något som säkert kommer att uppskattas, men det är lätt att räkna ut att man känner sig extra glad om man får en gåva som någon tänkt till lite runt. Det står ingenting om gåvotagaren ska bli överraskad eller överväldigad. Det står bara att gåvogivaren ger något utan att få något tillbaka.

I forskning om altruism, alltså att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka, visar det sig att det i princip är omöjligt att vara helt osjälvisk. Det känns helt enkelt bra att hjälpa till där det behövs! Att tvingas hjälpa eller kanske känna sig tvingad att ge något som sedan inte uppskattas lägger sig däremot gärna som en klump i magen. Summa summarum konstaterar jag att svaret på vad en gåva är blir olika beroende på vad jag förväntar mig efter att gåvan har överlämnats. Är jag nöjd med att gåvotagaren varken blir glad eller tacksam, eller kanske till och med visar missnöje över att hen uppenbarligen inte fick något som uppskattades, då funkar det att ge bort vad som helst. Personer är så olika. Somliga blir tacksamma för allt de får, andra blir inte ens nöjda då de får något de önskat eftersom de gärna hade velat få ännu mer. Vill jag däremot garantera mig om att gåvotagaren blir någorlunda nöjd gäller det att välja säkra kort. Då gäller det att vara lite om sig och kring sig, kanske lägga på minnet vilket godis de gillar, om de är personer som bränner många ljus, om de gillar upplevelser (en eftermiddag på promenad på ett nytt favoritställe är en gåva så god som någon) eller om de kanske samlar på något. Att ge bort dyra saker som folk har väldigt specifika preferenser runt kan vara svårt, men finns det en väldigt utpräglad stil hos den som ska få gåvan är det lättare att kunna överraska. Hur tänker du runt detta? Vad är en gåva?

Continue Reading

Kaoslugn.

Det är väldigt mysigt här hemma just nu. Fint att ha två av ”barnen” hemma, roligt att samarbeta och pyssla lite här och lite där. Samtidigt är det väldigt stökigt, för det är grejer på gång överallt. Någon påse med julklappar som aldrig kom till mottagaren (vi har nu två bilar som inte är riktigt som de ska, så jag vågade inte ge mig ut på julklappsrunda som jag hade tänkt), strykbräda till mina loppistextilier (köpte ett gäng stackars övergivna jättefina sådana, har fått slänga en del och behandlat resten med allt från Yes till galltvål och bikarbonat/citronsyra-bad), det sista silkespapperet från mina YouDo-dagar har legat på bordet för att bli till smällkarameller, makens och dotterns pepparkakshus ligger på bänken för stabilisering av dekorationerna innan monteringen och sådär fortsätter det.

Igår hörde jag om någon som inte kunde tänka sig att ta emot en second hand-gåva. Jag själv tänker att det får stå för personerna på andra änden, men jag ger bort både nytt och sådant som redan hunnit vara ute på marknaden både en och två rundor. Den här mandelkvarnen fick min man i julklapp för några år sedan. Den har varit, och fortsätter vara, mycket användbar här hemma! Flera julklappar har jag skapat av sådant som köpts på second hand eller redan funnits här hemma. I de fallen har det legat lika stor kärlek och omsorg bakom gåvorna som när jag valt något i butik. Att ge varandra gåvor är ingen tävling eller maktkamp och när jag ger bort något gör jag för att jag vill ge, inte för att någon ska ge mig gåvopris eller att jag förväntar mig något tillbaka. I många år har jag till födelsedagar och jul alltid önskat något som barnen tillverkat själva och dessa gåvor har blivit stora favoriter!

Är du sugen på att julbak, men har svårt att välja vad? Häromdagen var vi hemma hos vänner och blev bjudna på ”dubbelt så goda”. Så, så smarrigt! Verkligen dubbelt så gott, haha. Egentligen är det dubbla hasselnötsbiskvibottnar med smörkräm emellan, fast utan chokladdopp. Det finns massor av olika versioner på nätet, både med mandel och med olika smaker på smörkrämen. Själv använde jag helt vanligt smörkräm gjord på 150 g rumsvarmt smör, 2,5 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker och en äggula. Jag spritsade ut så små klickar att det räckte till femtio dubblingar istället för receptets trettio, men familjen tyckte att de här var så smarriga att ett gäng gick åt till ”kvalitetskontroll”. Nu ligger de i frysen och jag räknar med att de här små munsbitarna blir ett trevligt tillskott till det redan för myckna sockerstinna.

För övrigt gjorde jag en Janssons som nu står redo till julbordet. Själv är jag ingen stor fan av denna klassiker, men tar alltid en sked för själva julkänslans skull. Hade jag bara fått mina köttbullar med rödbetssallad hade jag varit rätt nöjd, men jag gillar ändå det klassiska smörgåsbordets upplägg. Med det så har den här dagen börjat. Inget jobb idag, nu får fokus ligga på annat. Jag tänker på alla som av olika orsaker har det svårt nu i jultider och hoppas att de trots allt kan få känna stunder av frid. God jul hör du! Vi får väl se när det finns tid och lust att skriva här igen.

Continue Reading

Det sitter i händerna.

Sedan jag var liten har julen inneburit att jag fått göra en av de saker som ger mig mest glädje, nämligen att pyssla. Det är egentligen rätt meningslöst. Eller? Vad bestämmer vad som ska räknas som meningsfullt? Jag har genom åren varit mycket intresserad av filosofiska funderingar och politiska manifest. De förra roar jag mig med lite till och från, de senare har jag tröttnat på då jag lätt förlorar respekten för folk. Jag vill inte förlora respekt. Jag vill försöka se det bästa i alla! Nej, pysslet grundar mig istället. I juletider försöker jag lägga lite pysselomsorg på klapparna, numera inte särskilt många. Händerna väver in och ut, plockar upp, klipper, viker och hanterar försiktigt. Papper prasslar, rasslar, gnisslar, pennor raspar mot papper och band krullas av vassa kanter.

I år tog jag mig äntligen tid att leta upp mina lackstänger med tillhörande stämpel. De har inte fått jobba på så länge så jag knappt visste om grejerna hade nått något slags bäst före-datum, men allt verkade funka precis som det skulle. Jag älskar doften av lack! Det gäller att inte låta det brinna, utan det ska hållas en bit ovanför lågan och sakta mjukas upp.

För ett tag sedan köpte jag hundra bruna papperspåsar i ”lagom storlek”. 72 stycken gick till våra ungdomars julkalendrar, flera av de andra har fått bli till julklappsförpackningar till sådant som ska gå lite snabbt att slå in. Tycker det blir rätt effektfullt att stansa hål och knyta ihop med något fint band. Jag hade som plan att dra igång mitt kalligraferande också, men så långt kom jag aldrig. Det får bli någon annan gång! Nu är det bara ett gäng julklappsleksgåvor som ska få kläder kvar. Dan före dan före dopparedan. Känner du någon förväntan inför jul?

Continue Reading