Lagom till att Fiffis vackra torgvantar inte längre räckte för att värma mina händer skickade svärmor mig de här härliga, virkade vantarna. Varma, sköna och väldigt fina!
Dagens promenad med maken fick gå på lite större vägar i stället för i skogen. Där var det nämligen rena rama isgatan. En dam som rastade sina hundar hade broddar. Jag gissar att det är dags att svälja stoltheten och köpa ett par sådana…
Is är fascinerande, särskilt sådana där tunna och stora issjok som man kan trampa igenom! Vad är det som har hänt här? Är det dubbdäck för moppe som ger sådana här spår? Någon som vet?
Naturen är så vacker. Också det som är trasigt ger njutbara upplevelser, för att inte tala om hem och husrum för en mångfald småkryp!
Den alternativa vägen tog oss till en gammal husgrund med fin stenmur. Genast började tankarna snurra. Vem var det som bodde här? Varför finns bara husgrund, brunn och mur kvar? Varför byggde man inte nytt då huset förfall eller brann ner? Det är allt lite förvånande att vi har ett ”ödetorp” så nära oss som vi aldrig vetat om trots att vi bott här i elva år.
John Bauerskt så det förslår!
Kommer ni ihåg grannarnas vimpel? Det ser ut som att knuten har hunnit bli lite sliten, men än håller den. Man får känslan av ett segel som slår i vinden. Trevligt ljud! Blundar man och vänder näsan mot solen kan man tänka sig att man sitter i Peppes segelbåt med garanterad osjösjukegaranti.
