familj – Sida 88

Språk, feminism, massage och kärlek.

7 september, 2012 6 kommentarer

Idag steg jag upp kl 5.30 precis som varje morgon de senaste dagarna. Jag och min väldigt snälla ”boss” missade frukosten på hotellet eftersom vi var tvungna att åka så tidigt. I stället fick vi en härlig morgonpromenad i ett nyhöstigt Birmingham som höll på att vakna tillsammans med oss. Stan har nog visat sig från sin bästa sida för oss, för jag har varken märkt av den tristess, stora fattigdom och hopplöshet, massarbetslösheten, de skabbiga förorterna eller något av det andra negativa som jag hade hört talas om innan jag åkte. Frukosten tog vi på flygplatsen i lugn och ro – härliga ”Egg Benedict” med rökt lax, hollandaisesås och engelska muffins. Ja, och så färskpressad apelsinjuice till det. Väldigt gott… Om du vet hur man pocherar ägg utan att få en kastrull full med äggvitetrådar får du gärna tipsa mig, för längre än så har jag inte kommit då det gäller just denna äggkonst. (Jag vill kunna pochera utan vinäger i vattnet, för jag gillar inte smaken. Jo, jag gillar vinäger, men inte tillsammans med pocherade ägg. Nu slutar jag svamla.)

Engelsmännen har varit så trevliga mot oss och jag har ändrat min svamrikanska mot något som mer liknar svamriska. Den brittiska skolengelskan kröp fram lite bakom spåren av mina år i USA, så nu är jag väl ännu mer förvirrad än innan då det gäller engelskan! Jag känner åtminstone att känslan för språket kommer tillbaka. Jag kan läsa obehindrat och jag kan förstå det allra mesta. När det gäller talet kan jag alltid prata runt ett ord som jag inte kan och det brukar funka det också. Dialekten kommer jag inte ifrån. Det ska bli intressant att se vad som händer med våra barn! De har alla kommit in i puberteten och det sägs att man inte ska ha gjort det för att helt kunna slippa spår av sitt modersmål i ett nytt ”förstaspråk” (inte det man använder hemma alltså). Jag tror nog att det ger sig…

Den största delen av dagen bestod av resande, pratande, planerande, vilande och tja, fortsatt resande. Jag fortsätter att jobba för L i USA, så vi bestämde att då Skype finns och jag faktiskt kommer att vara i Sverige hela nästa sommar så behöver vi inte direkt ta avsked. Världen känns inte så oöverkomlig och oändlig längre! Att vara ifrån sin familj i en vecka utan någon direkt kontakt (mer än fejan) är däremot lite väl trist. Det var så skönt att komma hem till syrrans hus, där jag känner mig hemma och välkommen, och träffa min fina, fina familj. Jag är en riktig hemmaråtta, en mammig mamma som gillar att kramas, få kramar, bjudas på något ovackra men fantastiskt och underbart goda chokladbiskvier och att fixa med tvätt och matlagning. Jag gillar inte att vara ett offer, att se allt som har med det praktiska familjelivet som något man är tvingad att göra för att straffas… Jag älskar att vara en del i en helhet. Jag fick träffa maken i en fjuttig timme innan han flaxade vidare till Island (ja, alltså, den här sommaren har varit lite väl crazy) och i bilen lyssnade jag på intressanta tankegångar runt feminism, kvinnlighet och ”Kampen”. Jag orkar inte diskutera det i kväll, men jag återkommer. Jag kände mig i alla fall glad över att ha den bakgrund jag har och hoppas att våra döttrar ska känna att de är starka och sunda individer då de ger sig ut i vuxenvärlden och detsamma önskar jag sonen. För mig är kärleken det viktigaste som finns. Hur kan det finnas så mycket dumhet och elakhet när vi har så stora möjligheter? Hur kan så många problem ältas om och om igen utan att människor ser idiotin i ältandet och löser problemen istället?

Den 11-åriga dottern erbjöd en gratismassage och jag var inte sen att tacka ja. Hon har verkligen handlaget och jag ser en blivande massör i vardande! Jag känner mig som en ny människa efter behandlingen och nu är jag redo att ta itu med de kommande veckornas ihopknytande av lösa trådar och öppna säckar. Det är många jag skulle vilja träffa för att säga ”Auf Wiedersehen” till (jag försvinner ju liksom inte för alltid), men jag inser att tiden går mycket fortare än jag hade räknat med.

Tid, all denna tid… Tänk så mycket musik som handlar om tid. Är du med?
Green Day – Good Riddance (Time of Your Life) (Lika tvetydig som texten är, like kluven känner jag mig för det som jag står inför. Lite rädd och very excited.)
Cyndi Lauper – Time After Time (Hur kunde jag någonsin glömma en av mina favoriter?)
Eller säger jag kanske precis som R.E.M. att jag är ”Out of Time”… (Mandolin som förstainstrument på en av 1900-talets mest populära låtar. Oväntat. Men oväntat bra.)
Lova mig att du lyssnar på Mia Skäringers Tid innan du stänger det här fönstret. Vackraste texten…

Den bästa tiden är den jag tillbringar med människor som gör mig lycklig. ”Stupid is as stupid does”, eller ”Man har inte roligare än man gör sig”. Hoppas att du får vara med människor som gör dig lycklig. Eller tänk om du rentav är den människa som gör andra lyckliga?

Ditten och Datten

Att välkomna hösten.

27 augusti, 2012 4 kommentarer

Hösten gör intrång på många plan nu. Förra veckan flyttade alla hem och i morgon bitti åker far upp till Umeå med minstaste lillasystern så hon kan fortsätta sina psykologistudier. Sista rundan till Stockholm ligger framför mig och barnen. Ja, jag ska egentligen åka till England för att arbeta och barnen ska bo hos diverse släktingar medan de sköter sina distansstudier så bra de kan och hinner. Vi håller just nu till i ”gamla huset”, men har turen att kunna sköta tvätt, dusch och diverse svårare matlagning ”uppe i Huset”, alltså hemma hos mamma och far som numera bor permanent ute på sommarön.

Jag har inte fullt anammat det kyligare vädret och klapprar fortfarande omkring i mina favorittofflor från förra årets Ölandsrunda, men i går såg jag ut som en lönn i full höstskrud. Snart åker stödstrumporna på och då finns det ingen väg tillbaka!

Varje år åker vi ut till Uttorps naturreservat, men det har inte funnits någon tid eller ork den här sommaren. I går var det äntligen dags! Maken, syster och svåger följde (gärna) med mig ut. Barnen är så stora att de inte längre måste hänga med överallt och de väljer faktiskt att utnyttja den rätten då och då. Ja, eller allt som oftast. Jag förstår inte?! Naturreservatet är ju alldeles fantastiskt vackert!

När jag möts av verklighetsupplevelser som denna försvinner verkligen alla bekymmer. Ruttnande tång luktar lite illa, det får man ta. Det betyder ingenting. Både små och stora bekymmer kan läggas åt sidan och kommer man ihåg att andas sina djupa andetag slappnar hela kroppen av och fylls av, tja, kärlek.

Maken fick ett par fina dagar innan han flaxade iväg igen. Suck. Det här tattarlivet tar på krafterna. K har så mycket att göra innan vi reser så hälften vore nog. Jag vet någon som verkligen längtar efter att lära sig surfa på Hawaii. Tänk, vilken tur han har som kan skylla på att vi ska hälsa på hans lillasyster där! 😀

Här känns det alltid som att man vandrar mot solnedgången. Egentligen är det väl rent geografiskt Polen man promenerar emot, men det låter inte lika coolt. Dessutom är det ingen i det här sällskapet som knäckt koden då det gäller att gå på vatten än…

Jag gillar det här fotot! Lite lagom roligt, precis som sådana där kluriga fotografier där man ska lösa problemet med den gigantiska hästen i det pyttelilla rummet…

Jag ägnar mig just nu åt att kastas mellan hopp och förtvivlan då det gäller både det ena och det andra. Husköpen går ständigt i stöpet, så vi vet fortfarande inte var vi ska bo. Människor är för dumma för sitt eget bästa. Vad som är sant för någon är en lögn för någon annan. Lance Armstrong är en mupp. Hösten är underbar. Kärleken finns överallt, också där vi minst anar det. Livet är för kort för att slösas bort. Illustrator är både världens roligaste och världens jobbigaste arbetsinstrument. Nagellack må vara flärdfullt, men det är kul. Jag vill inte tatuera mig och du kommer inte att få se mig med en tjurring i näsan. Skapande verksamhet är absolut nödvändig för folkhälsan. Katter är familjemedlemmar. Utan godis i tre veckor förtvinar jag på denna ö! Så vill jag avsluta kvällens inlägg med två alternativa punkter. Här hittar du den ena och faller inte den i smaken kanske den här passar bättre.

Ditten och Datten

Vardagsfunderingar på en lördag.

18 augusti, 2012 Inga kommentarer

Tusen tack för tyckande om vad jag ska skriva om! Det ska bli spännande att se om jag kan utveckla mitt skrivande och använda språket på ett annat sätt än jag gör nu. Kanske är det här min röst? Är det så kommer jag säkert att bli överens med mig själv.

Formex dag tre är nu till ända. Dagen gick i ett huj. Fler kunder än i går och dessutom fick jag ett roligt och helt oväntat besök då en scrapvän/scrapbekant sedan många år tillbaka kom förbi med sin lille son. Vi kom överens om att man visst kan tycka att man ”känner” någon trots att man lär känna varandra i den låtsasvärld som cybervärlden är. Vår gemensamma vän hittade till och med sin make via internet, så så är det med det!

Väl ”hemma” hos Syster Yster var det barnvaktning som stod på schemat. Äldsta dottern hade tagit hand om ruljansen på egen hand i ett par timmar och det gick alldeles utmärkt. Jag är lite småkär i mina syskonbarn och tycker att de är ypperligt intelligenta. Är det inte rätt klurigt att pussla ett riktigt pussel och kunna ”a som i apa” o s v med hela alfabetet då man precis har fyllt två år? Jag har inte riktigt koll på läget längre då det gäller så små barn, men vet bestämt att jag har haft elever i tvåan som knappt kunnat alla bokstäverna än. Det är kanske ingenting att jämföra med? Hur som helst ser du både den intelligenta systerdottern och det kluriga pusslet på denna bild.

För övrigt har jag ingenting av värde att komplettera nyhetsflödet med. Jag tar varje dag som den kommer. Just nu gör jag mitt bästa på jobbet men räcker kanske inte hela vägen som mamma. Fru-uppgifterna har jag lagt åt sidan eftersom maken ändå är bortrest. Jag har inte lagat ett riktigt mål mat på rätt länge, men å andra sidan lär sig barnen att sköta sig själva, ta ansvar och växa, så jag är rätt nöjd ändå.

Eftersom jag inte kan få Stiftelsens ”Vart jag än går” ur mitt huvud så delar jag med mig av den till dig. Takidas sångare, minsann. Who would have guessed? Vet du hur det kommer sig att han hamnat i detta umpaumpasammanhang? (Alltså, jag gillar det. Tror jag. Eller, ja, det måste jag väl, för jag somnar och vaknar med sången i huvudet, på tungan och i öronen.)

Ditten och Datten

En fredag i augusti.

17 augusti, 2012 5 kommentarer

”Hej, hej Monica, hej på dig Monica!” Jag vet inte hur många gånger jag hört elever (och kollegor) sjunga den snutten just för mig. Så här ser jag ut efter en arbetsdag som blev 14 timmar lång. Jag har å andra sidan två jobb som är så roliga att de just inte känns särskilt betungande. Jag missade en kräftskiva, men fick äta smaskig italiensk mat samtidigt som döttrarna fick följa med ”på mammas jobb”, så det var helt okej. Glad helg på dig. Jag hoppas att solen skiner på din näsa och att du får så mycket vila som du behöver. Livet är väl ändå rätt okej?

Jag lånar dotterns väldigt flashiga MacBook Air. Den är så flashig att jag varken fattar hur man byter storlek på bilder eller annat. God natt. Den här ego-bloggen kommer snart att verkligen byta fokus. Skriv gärna en rad om vad du vill läsa om. Kanske jag ska berätta hur man bygger upp ett hem på ett nytt ställe? Hur man gör för att anpassa sig till ett land där man är invandrare? Ska jag visa lite pyssel igen? Jag har packat några flyttkartonger material för skapande verksamhet. Det behöver jag för att må bra och samtidigt blir det säkert ett smidigt sätt att få utlopp för både det ena och det andra. Som sagt, kom gärna med smarta förslag! Jag övar på att lyssna på vad andra människor tycker och tänker.

Musik

Minstaste lillasyster…

10 augusti, 2012 5 kommentarer

… är på väg till Malmö, till brorsan och hans fina sambo, till de härliga kusinerna och till Kentkonserten som jag gärna hade följt med till om saker och ting vore lite annorlunda. 😉 Man kan inte få allt, eller hur? Till Kent har jag en viss hatkärlek. Jag önskar att Jocke Berg var lite bättre på att a r t i k u l e r a, men det är något med de där melodierna och de skumma texterna som gör att jag faller då och då. Favorit? Vet inte riktigt. Du får låten med en av de vackraste, svenska texter jag hört. Vilken gillar du bäst?

Funderingar

Skolstart.

8 augusti, 2012 2 kommentarer

Dagens lista kommer här. Våra två äldsta har nu dragit igång sina amerikanska onlinekurser för att komma igång med skolarbetet, jag håller på att formge en förpackning (jobb), vi har kollat in nya datorer, jag går långsamt igenom nio sidor med olika hus och samtidigt ska jag försöka vara både mamma och pappa till barnen. Jag har god hjälp av släktingar, både unga och äldre, som tur är.

Solstressen har gått över, nästan i alla fall, så jag kan sitta här vid datorn trots att solen faktiskt visar sig och det är riktigt skönt ute. I går kväll hade jag varit på middag hemma hos en väninna och när sonen såg mig i soffan då jag kom hem frågade han förundrat om jag hade sminkat mig. Det hade jag förvisso och jag blev inte särskilt överraskad av hans reaktion. Jag har inte fixat håret på en evighet, sminkväskan har fått komma fram max två-tre gånger och jag har varvat mellan tre olika ”outfits” hela sommaren. Mjukisbyxor och tunika i samma material, svart linnekjol och linne samt röda mjukisbyxor med lila t-shirt. Ja, och så får jag inte glömma min slinkiga långklänning i fusksiden så klart! Jag erkänner. Hade jag någon stil innan har den helt försvunnit de sista månaderna. Jag lovar att komma igen även om det tar ett tag…

När jag kom ner till stugan och lade mig sent i natt vaknade 11-åringen och sa att hon hade haft den bästa dagen på hela sommaren. Hon och jag åkte iväg själva en stund, gick en promenad i Tjurkös gamla stenbrott och pratade om högt och lågt. Vi spelade gammal tramporgel så det ekade hela vägen ner i Herrgården och skrattade åt fåniga saker. Det räckte. Undervärdera inte medveten närvaro. Vi växer i möten med andra människor och är vi smarta lär vi oss samtidigt mer om oss själva också. Vad tänker du om det? Jag drar paralleller till diskussionen som ständigt pågår runt huruvida det är viktigast att vara mycket med sina barn eller att tillbringa ”kvalitetstid” med dem. Jag hävdar att de behöver båda. Till dig, trötta förälder, som gladeligen sätter barnet framför teven – testa att laga mat tillsammans istället så slår du två flugor i en smäll. Du får extratid med barnet och så lär du upp husets nya kock. Grattis!

Ps: Nu har jag nästan gråtit färdigt över att lillasyster no. 2 i skaran åkt hem till Skottland med sin familj igen. Tur att nästa sommar snart är här igen!

Ditten och Datten

Är du där?

6 augusti, 2012 4 kommentarer

Min uppdragsgivare L förstod nog precis hur rutten jag har känt mig den här sommaren och jag har haft chans till återhämtning på alla plan den senaste veckan. Nu har jag, i grevens tid, dragit igång med jobbet ordentligt igen och hoppas att jag ska hinna med allt som ska göras innan Formex. Tur att You Do har världens absolut bästa DT (design team på engelska, disajnti:m på svengelska)! De tre kvinnor som skapar det mesta av allt snyggt ni hittar i You Dos blogg är riktiga klippor. Titta bara så duktiga de är! Just nu pysslar de för fullt för att bli färdiga till Formex som drar igång den 13 augusti. Kommer du dit och hälsar på i monter C17:20?

Om du följer mig på Facebook har du kanske redan sett den här solnedgången, men jag tycker den är värd att visa igen. Magiska under sker runt mig hela tiden. Kanske inte just den slags magi som jag önskar mig, men ibland får man vara glad för det lilla. Ett av favorithusen ser ut att glida oss ur fingrarna p g a andra intressenter med tjockare plånbok. Det gör mig egentligen ingenting, för jag tycker det är lite väl pråligt. Däremot hade det verkligen varit skönt att veta vart vi ska ta vägen då vi landar i Salt Lake City i oktober. Innan vi drar igång vårt nya liv som emigranter i Klippiga Bergen ska vi hinna med att träffa makens lillasyster som pluggar på ett tämligen exotiskt ställe, nämligen Hawaii. Jag har aldrig haft någon längtan dit precis, men jag vill väldigt gärna träffa S och jag kan nog tänka mig att det är rätt härligt att ligga på stranden då maken lär sig surfa. Vi ska också hinna med en vecka på kryssningsfartyg. Jag har hört många vara jättenöjda med sina kryssningsupplevelser. ”All inclusive” betyder att jag verkligen borde ha kommit igång med Beach 2012 i tid, men det finns nog tillräckligt med tjocka amerikanska tanter där för att jag ska kunna smälta in med min efter denna flyttsommar blekfeta lekamen.

I förmiddags följde jag med mamma på en runda till fars föräldrahem i Klackamåla. Vi lämnade av en gammal släkting hos hennes bror och hälsade på far som bjöd på blåbär och banan i mjölk. Mums. Jag hann också krama fina faster M och ”lillasyster”, kusin M. Min kusin flyttar snart till landets sydligaste delar för att undervisa på Waldorfskola och undervisa i frigörande dans. Träffar du på henne lovar jag att du får en härlig stund med mycket kärlek och livsglädje! Jag vet inte många som utstrålar en sådan glädje som min kusin. Vi får alla hitta olika vägar för att hitta oss själva. Jag trodde att jag var på en väg som var den enda rätta, men kan säga att jag under de senaste åren snurrat runt rätt bra i livets labyrinter. Jag vet att jag också hittar rätt en dag och för tillfället gläds jag där glädjen finns.

På väg hem från Klackamåla åkte vi förbi mitt gamla föräldrahem i Bostorp/Spjutsbygd. Den nye ägaren gillar visst ved lika mycket som min far, men hans vedstaplar är faktiskt inte lika snygga som fars! Det är underligt att åka längs vägar som man har gått på så många gånger att man inte ens kan räkna dem, att titta på utsikter som varit självklara men som blivit omändrade och att inse att somligt man tagit för givet försvunnit och annat har tillkommit. Jag är glad för den uppväxt jag fick. Den var bra trots att jag var en mes per automatik bara genom att komma från det ställe jag bodde på. Konstigt, va? Tänk hur det kan bli.

Nu ska jag passa på att umgås lite med min familj innan det blir dags för en runda Photoshoppande igen. Hoppas att du njuter av sommaren och att du är lycklig! För dig som känner igen dig i Katy Perrys låt jag hörde på radion idag – här får du din dåtid tillbaka för en stund, precis som jag fick idag. 🙂

Ps: I morgon skriver de nya ägarna på. Vi är officiellt ”hemlösa”, fast egentligen bor vi här på Sturkö på heltid. Ja, eller det är i alla fall här vi har vår brevlåda om du nu undrar.

Ditten och Datten

Segeltorp, absolut sista rundan.

29 juli, 2012 1 kommentar

Först och främst måste jag bara tacka för era snälla kommentarer! Jag skulle vilja svara på var och en av dem, men nu då WordPress-appen har strulat så har det inte funkat. Det är så roligt att läsa dina tankar och funderingar runt det jag skriver om, så fortsätt gärna med det. Framöver kommer väl livet att stabilisera sig lite så jag kan börja återkoppla igen.

Jag, maken och sonen kom hem tidigare i kväll. Vi har inga sängar kvar här hemma, bara några bäddmadrasser och en hel massa ”grejs” som liksom inte passat att packa någonstans. I morgon ska jag och sonen ta itu med de sakerna på förmiddagen. Eftermiddagen ägnas åt Formexförberedelser. Vissa saker måste ju vara ”normala” också då allt är en enda stor röra! Jag vet inte hur vi ska få till allt, men sakta verkar det ändå som att saker och ting ordnar upp sig. Just nu kretsar många tankar runt boendet. Vi velar lite fram och tillbaka. Jag är ledsen alla amerikaner, men era hus faller mig inte riktigt i smaken. Inte maken heller. Pråliga fasader och lite betongbunkerkänsla inomhus verkar vara det som gemene man gillar just i Utah om man ska tro på det man ser på bilderna. Jag tror att jag skulle kunna satsa på en ny karriär som mäklarfotograf. Kanske något för framtiden? Just nu står detta hus högst i kurs. K kommer ihåg hur miserabel jag kände mig i den bajsbruna lägenheten i Philly, så kanske är det bäst att jag lyssnar på honom. 🙂 Annars tycker jag det vore idé att ha en billigare boende och få en massa pengar till äventyr. Jaja, vi får väl se hur det blir.

Spjutsbygds gillestugssoffa mötte slutligen sitt öde. Efter att ha tjänat vår familj under en hiskeligt massa år åkte furusoffan och dess bruna kuddar till Bubbetorps återvinningsstation för att eldas upp.

En av kuddarna bara vägrade att ge sig! Hen klamrade sig fast i hörnet då containern tömdes, och har ingen gjort något åt det sitter hen fortfarande kvar där och hoppas kunna rymma…

Sturköblommor som far och mamma har tagit hand om under vår och försommar. Nu har naturen sin gång och vi får alla njuta av dessa fantastiska skapelser.

En av syrrorna är blomstergeneral. Hon bjuder på vackra stilleben runt ägorna, både inne och ute. Vem blir inte glad av en sådan här bukett?

Lillasyster och hennes son på båttur i den härliga båt som två av våra syskon och deras familjer investerat i. Vi har alla fått njuta av turer runt Bredavik och vissa har till och med åkt ända in till Staun (Karlskrona, alltså).

Vad gör denna solnedgång mer speciell än någon annan? Ingenting alls, mer än att jag älskar det här stället mest på jorden. Vi har verkligen våra föräldrar att tacka för att de köpte gården till oss trots att det nog klämde åt plånboken ordentligt…

Sonen brukar tycka att det är lite träligt att han är äldsta kusinen på båda sidor av familjen. Han har en massa småkusiner som tycker att han är coolast och bäst i hela världen och i år har han nog för första gången insett att det kan vara nog så trevligt som att ha någon jämnårig att hänga med. Här ett kvällsdopp med brorsonen D. (Min brors barn badar för övrigt många gånger varje dag. Snacka om vattendjur!)

Varje sommar brukar systrarna och mamma hitta på något tillsammans, så också i år. Vi tillbringade många timmar tillsammans hemma hos M i Karlskrona och det var ruskigt trevligt. Nästa gång får extrasyrran och svägerskorna också vara med tycker jag. (Visst har jag världens finaste systrar? Jag älskar dem så det gör ont. Tyvärr är jag kanske alltför ärlig ibland, men det kanske ändå är en storasysters plikt och privilegium?)

Funderingar

Om att veta sitt värde.

18 juli, 2012 3 kommentarer

Nittonhundrasjuttio föddes jag. Nu har det snart gått fyrtiotvå år sedan den dag jag gjorde entré på samma sätt som miljoner andra, både innan och efter mig. Vid ungefär samma tid präglades ett vackert mynt, ett mynt som jag hittade då jag flyttstädade. Det var smutsigt, brunt och fläckigt och jag bestämde mig för att putsa upp det för att lägga i en sparalåda. Den här lilla processen fick mig att tänka på vad man lägger värde på. När myntet föddes och några år framåt kunde man använda det för att byta in varor till ett värde av fem öre. Jag vet inte vilket pris jag hade betingat på bebismarknaden, men jag gissar att mina föräldrars subjektiva värdering var, och är, ”ovärderlig”. Det är så lätt att racka ner på sig själv, att se fel och brister och allt det man inte kan eller orkar ändra på. Jag utnämner onsdagen den 18 juli 2012 till Uppvärderingsdagen. Testa! Det är rätt kul.

Varför är jag värdefull?
1. jag är jag, ingen kan ta min plats
2. jag har samlat på mig snart 42 års livserfarenhet
3. jag vet att ”mitt bästa” duger
4. min kärlek flödar över