Tänk att jag var här för bara några dagar sedan. Det är som en riktigt fin dröm…
Bästa dagarna på länge!
Plötsligt händer det! Mitt liv är för några dagar mer spännande än en Hollywoodfilm.
Hej på ett tag!
Nu åker jag till England och kommer inte tillbaka på ett tag. När jag kommer tillbaka lovar jag att uppdatera med snapshots från Birminghams strålande sol och mässans oändliga korridorer. Jag hoppas att du inte saknar mig allt för mycket. Min familj tycker det är roligt för mig och tråkigt för dem att jag åker, så det är lika bra att jag passar på att roa mig riktigt ordentligt när jag nu ändå är igång.
Innan jag reser har jag fått iväg alla överraskningar via posten och på annat sätt. Tyvärr kan jag inte uppfylla 40+ Facebookvänners önskningar, men det kan hända att jag lyssnade på en och annan. Jag har ett paket som jag vill skicka, men det går bara inte. Jag har andra gåvor som jag önskar att jag kunde överlämna personligen där avståndet sätter käppar i hjulen. Jag får vänta med de presenterna tills jag kommer ”hem” i juni.
Sonens sydamerikanska indian hälsar till dig.
Mr Snowman gav en liten uppmuntrande och hjärtlig present till vår fine brevis Hector. (Han är nästan lika bra som Stig!) Hoppas att han gillar godis…
Och nu önskar jag dig en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag i morgon. May the force be with you. Vi ses om ett tag. Puss och kram.
Epic Sandwich Mallet Style.
Sonen och hans kompis filmskapelse är rätt grym, eller hur? Jag gillar musiken skarpt.
Kalops och vardagsverklighet.
Idag har jag inget mer intressant att skriva än att det kändes som att jag var hemma hos mormor och åt kalops igen trots att det måste ha varit femton år sedan senast! Mormor har gått vidare, men hennes kalopssmak finns nu hos min moster som hade lyckats helt perfekt. Jag gör kalops då och då, men min smakar helt klart annorlunda trots att både tillvägagångssätt och ingredienser verkar vara desamma. Kanske är det gjutjärnsgrytan som gör det? Gott var det hur som helst. Dessutom var det roligt att träffa moster, morbror och kusiner med bihang och bebisar. Att ha familj i närheten känns hemtrevligt och tryggt. Vi spelade någon uppgraderad version av Rappakalja. Hahaha! Ibland är sanningen mer störd än fantasin, hur skruvad den än är…
Det senaste dygnet har innehållit livets hela spektrum. Gravidnyhet, svår sjukdom, sorg, lycka, överraskningar, trista förväntningar, kontroll och stress. Nu har i alla fall familjen god chili, köttfärssås och annan mat i frysen så de borde klara sig medan jag är i England och jobbar. Du kan ju hålla tummarna för att snöovädret som härjar hinner gå över tills på torsdag då jag åker från SLC via Minneapolis och Paris innan jag hamnar i Birmingham. Och du, den här är till dig.
Om städning.
Mina syskon och jag har mycket gemensamt och annat som skiljer oss åt. Vi har bland annat olika syn på städning, vad som är viktigt att göra i ett hem och vad man kanske hellre vill lägga tid på. Jag tillhör gänget som gärna lägger lite extra tid på att organisera i garderober och städa på konstiga ställen. I vårt förra hem hade jag stor hjälp av min långe lillebror då han kom på besök. Han brukade alltid damma av ytor som låg utanför mitt synfält (ovanpå kyl och frys bland annat). P – jag saknar dig!
Du är väl trött på att höra om de förra ägarnas/hyresgästernas dåliga flyttstäd, men…
Här är i alla fall ännu ett glömt område – tvättrummet/pannrummet. Du vet hur det är… Rätt vad det är så har det gått en, två och tre veckor och det är lätt att blunda för sådant som inte är prio ett. Det går ju ändå att stänga till vikdörrarna till det där rummet. Dammet låg tjockt redan då vi flyttade in, men vårt tvättande och torktumlande har inte direkt bidragit till en renare miljö. Jag känner mig så rörlig och glad över att kunna förflytta mig utan att göra ett helt projekt av det, så idag kände jag att det var dags. Som du ser var det otrooooligt otäckt. Det här är bara en liten del av rummet. Jag borstade, dammsög och dammtorkade i varje litet prång och till slut blev det rätt bra.
Vad säger du? Rätt bra resultat, eller hur? Jag blev så peppad då jag såg hur fint det blev att jag städade också i pingisrummet, strök en hög bortglömd tvätt (inte mycket att stryka med en torktumlare) och gick upp i arbetsrummet för att pyssla ihop några prover som jag behöver ta med mig till England. Jag kom inte så långt, men jag är igång. Tjoho!
Flera har undrat över hur det är med en amerikansk modell på dammsugare. Vi har en väldigt nätt och behändig mackapär som faktiskt är lättare att använda både för barn och vuxna. Vi behöver inte oroa oss för att påsen blir överfull, för vi tömmer behållaren då det behövs rätt i soptunnan. Problemet är att man inte kan dammsuga i soffan, man kommer inte åt i hörn och inte heller går det att dammsuga lister eller gardiner. Lamporna har jag pratat om förut… Tja. Jag gissar att centraldammsugare vore det bästa valet, men jag är faktiskt rätt nöjd med vad vi har!
Ps 1: Det är så skönt att kunna ta en liten hög tvätt, strutta upp för trappan, lägga tvätten på sängen, gå ner igen och göra något annat. Halleluja! Att bryta ett ben har sina fördelar. Man blir väldigt glad och tacksam då det läker och man återfår sin rörlighet.
Ps 2: Vi har grymma barn. Grymt fina, alltså. I kväll drog jag och maken de två äldsta vid näsan så det rykte då vi spelade Tecken. Haha! Vi kommer aldrig att avslöja våra alldeles geniala tecken. Aldrig. Innan vi föräldrar var elaka mot barnen följde vi med tjejerna och åt regnbågstårta och såg på en alldeles fantastisk liten sketch som de övat ihop tillsammans med ett gäng andra tjejer i åldrarna 12-18 år. ”Be true to yourself.” Det tål att tänkas på.
Idag firar vi!
Vi firar att jag har klarat en hel dag utan gipsstövel och allt känns bra. Jag är lite öm och får ta det försiktigt, bygga upp muskulaturen, styrkan och stabiliteten igen. Det går fort för muskler att förtvina. Inte för att jag hade mycket att skryta med innan, men ändå… Jag har inte kunnat ha några byxor på mig på en och en halv månad eftersom den där stöveln tar mer plats än några av mina brallor klarade av. Idag började jag lite mjukt med Adidasbyxorna som hela familjen tycker är urfula. Jag känner mig hemma i dem! 80-tal så det ryker och min mamma har likadana. Som sagt. Jättesköna! Som du kanske ser är jag fortfarande lite svullen om fotleden och det kommer tydligen att vara så ett tag framöver. På torsdag om en vecka åker jag till Birmingham. Då vill jag helst vara helt återställd. 🙂
Vi firar att våren är i antågande. Vi hade två män som var här och beskar alla fruktträden. Det kändes säkrast med tanke på att dessa träd blivit så välskötta under alla år. Det hade varit trist att bli ”svenskarna som förstörde Millers fruktträdgård”. Nu förväntar vi oss en riklig skörd av persikor, äpplen och päron! Ja, och vindruvor till juice. Men vi lät vinrankorna vara i år. Mr Arborist tyckte att de kunde klara sig ett år till, sedan var det nog dags att beskära dem också.
Vi fortsätter fira familjen trots att januari är över. Familjekvällen hade Tema Tacksamhet. Alla hade fått i uppdrag att köpa något litet till någon annan i familjen. Jag fick en skylt av maken. Den är skriven med Rocking Country Molly Mormon-typsnitt (eller vad det nu kan heta) – ett citat som passar mitt och makens förhållande som hand i handske. Vi ser på världen ur två väldigt olika glasögon och det är det som gör oss till ett bra team. För maken är världen vit och svart, antingen/eller. Jag rör mig i den luddiga gråzonen där väldigt många känslor håller till. Tja. Det ena är inte bättre än det andra. Det är bra när vi ser på saker och ting tillsammans och diskuterar oss fram till hur vi ska förhålla oss till vad-det-nu-är. En vän till oss beskrev vårt förhållande som dynamiskt. Hahahaha! (Jag tror faktiskt att han syftade på att vi täcker upp många vrår i den snirkliga relationslabyrinten.)
Förutom dessa fina saker firar vi också att vi har skaffat den ”färgprint” som äldsta dottern så länge längtat efter. Nu blir det tjusiga hemskolerapporter för yngsta dottern! Nu för tiden fixar jag det mesta från min iPhone, men ibland vill jag bara ha hederliga utskrifter. Och jag hatar att behöva leta recept i telefonen! Nej, en riktig kokbok eller ”mina favoriter” med kopior på de bästa recepten är det som gäller för mig. Tycker inte du att det blir kladdigt med elektroniska apparater i köket? Är det jag som inte håller tillräcklig ordning under tiden som jag lagar maten kanske? Hela klippet är kul, men kolla speciellt 1.20 in i klippet om du är intresserad av lite matrelaterade roligheter…
Här är en liten present till dig. Varsågod! (Ja, apropå mat och så där.)
Bättre sent än aldrig x 2.
Idag kom mina föräldrars julpaket fram. Ja, alltså mamma skickade ett stort paket den 19 november. Det kostade 499 kr att skicka och för några veckor sedan fick hon lösa ut det, hemma hos sig, för en hundralapp. Då hade paketet varit runt halva jorden och ändå inte lyckats komma fram till oss. Posten hanterar nu detta som ett klagomål. Jag hoppas sannerligen att de ger mamma pengarna tillbaka… Hursomhelst gjorde min kära mor ett nytt försök. Hon gjorde ett mindre paket och skickade det viktigaste. Det var det vi fick idag, 1,5 vecka senare. Duktigt jobbat, posten! Jag tror att detta paket kommer att sätta punkt för den mest spännande, och goda, postvecka jag någonsin varit med om. Jag måste bli bättre på att skicka överraskningar till människor!
För övrigt kan jag tala om för dig att bättre sent än aldrig inte bara gäller för paket, utan också för festligheter. Vi gjorde ett nytt försök med att heja in 2013 i går. I sista minuten fick vi till allas besvikelse ställa in det riktiga nyårsfirandet på grund av sjukdom, men skam den som ger sig! I går laddade vi upp med potatisgratäng och rostbiff, nybakat bröd och chips med olika dippar. Gästerna kom och vi satt uppe halva natten, precis som man ska göra en nyårsafton. Jag hade legat uppe och läst till 3.30 natten innan och kan tala om att jag inte kan undgå att märka att min kropp är äldre och tröttare… Suck! Nåja. Vi hade trevligt och det slutade med diskussioner runt en affärsidé som min kompis har. Vi får väl se vad som händer…
Gott Nytt År! Må alla dina önskningar slå in.
Gör någon riktigt, riktigt glad!
Min systerson har i läxa att skriva dagbok och han har därför fått en egen blogg. Om du inte har hunnit göra dagens goda gärning, eller kanske har plats för en extra, tycker jag att du ska skriva en liten hälsning under hans första inlägg. Det är han megavärd!
Tiden går, somligt består.
Det här har varit en finfin dag. Vill du höra?
1. Sovmorgon. Inte jättelång, men ändå.
2. Utflykt till Holladay där vi träffade vår fina vän M, hennes dotter J och Js familj. M hade ganska nyligen skilt sig då vi flyttade till Kalifornien. Hon hyrde ut rum till studenter för att dra in lite mer pengar. Vi hade turen att få tips om henne och flyttade in i det största sovrummet i huset. Stor bokhylla med massor av böcker, eget badrum, delat kök och vardagsrum och tillträde till trädgården direkt från vårt rum. Maken och jag var alldeles nygifta och vi fick ett fantastiskt år där på Evergreen Drive i Palo Alto, CA. M bor numera i Madrid, men är i USA ett par veckor för att hälsa på yngsta dottern som precis fått sitt andra (!) tvillingpar. Dottern bor turligt nog bara femtio minuter från oss, så vi var så glada över att få möjligheten att träffa allihop! Då M visste att hon skulle träffa oss tog hon med sig en överraskning från Kalifornien. Vad då, undrar du kanske? Jo, det ska jag tala om. Min symaskin av märket Brother, den som jag köpte på Costco 1994 och som har stått hemma hos M sedan 1995 då vi flyttade hem till Sverige igen! Och tänka sig. Den går som smort. Nu har jag alltså en symaskin igen! Jag är så glaaaad! (Maken fick fixa till backen som hade gått i baklås, men annars har tiden inte lämnat några avtryck alls.)
3. När vi kom hem hämtade sonen posten. Han kom injoggande med ett grönt vadderat postkuvert från Sverige. Ett tjockt, roligt paket. Ett paket från Lotta fyllt med lakrits, choklad och en mysbok. Vi var redan glada efter den trevliga utflykten till våra vänner, så paketet fick oss alla att flyga en bit över golvet. Mums!
Jag gillar Glada Dagar. Det här inlägget kanske ger känslan av ”intresseklubben antecknar”, men för mig känns det just nu viktigare än huruvida vi borde sitta i en stuga utan el, åka pendeltåg och äta vegetariskt eller inte alls (allt för att sluta släppa ut ofrivilliga koldioxider). Fast jag blev uppriktigt glad över att läsa denna artikel. Kram på dig!