Idag har jag äntligen lite tid att skriva ner mina tankar runt poddavsnittet jag blev så upprörd över häromveckan.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

Det är en ynnest att få leva i Sverige 2018! De allra flesta får många av de basala behoven uppfyllda på ett helt annat sätt än för 100 år sedan.

Bild lånad

Vi har det bra. Kan vi inte ta hand om oss själva av en eller annan anledning finns det i Sverige (fortfarande) ett välfärdssystem som fångar upp oss. Eftersom man inte längre låser in lite väl fria själar finns det dock fortfarande hemlösa uteliggare. Tyvärr har vi varken hittat lösningen på vissa typer av psykisk ohälsa eller svårt beroende. För oss andra finns det stor frihet. Just i Sverige har vi möjlighet att åtminstone kunna sträva efter att komma hur långt vi vill.

Den feministiska rörelsen har drivit på olika sätt för kvinnor att själva kunna välja sin väg i livet. Våra kära politiker har också de öppnat vägar för att alla ska kunna bidra med sin del till välfärdskakan. Vi får ständig undervisning om hur viktigt det är att våra barn uppfostras av utbildade pedagoger, gärna så tidigt som möjligt. Tillhör du själv en av de kvinnor som gått på myten att någon annan skulle vara en bättre förälder till ditt barn än du själv och/eller din partner? Jag säger inte att det inte finns inkompetenta föräldrar, men min tro och förhoppning är att de flesta barnbidragande individer har kapacitet att visa sina barn vilken väg de bör vandra.

Sedan många år tillbaka har jag intresserat mig för vem som är barnens röst i samhället. Mina efterforskningar har lämnat en bitter eftersmak. Det hela började då jag var medlem i Haro och fick höra talas om Gordon Neufeld och hans forskning runt anknytningsteorier. Jag insåg att jag har blivit totalt hjärntvättad genom mina år som duktig elev i skolan och senare på lärarhögskolan. Maken bryr sig inte om vad andra tycker om honom och har lärt mig att stå på mig själv i mina åsikter, men inte utan att först se till att ha en väl underbyggd argumentation i ryggen. ”Därför” eller ”Jo, så är det visst” eller ”Du är ju dum i huvudet” är inte dugliga argument i en diskussion. Kanske har du också upplevt att det är lätt att ta till personangrepp då du förlorar kontrollen i en diskussion? Det gör man gärna då man inte har ordentligt på fötterna eller har argument som bygger på luftslott. När jag började läsa på mer om de här frågorna insåg jag att det var just här jag befann mig. När jag lärde mig mer om barns utveckling, barns och ungdomars psykiska ohälsa och försökte se vad som händer bakom larmrapporter om överfulla förskolor insåg jag att vi svenskar är grundlurade.

Går man ner på individnivå ser man idag att det är fler kvinnor än män som lider av utmattningssyndrom. Vem som helst kan drabbas, men väldigt många är drivna och ambitiösa. Oftast är det inte hårt kroppsarbete som är problemet, utan en mentalt ohållbar situation. Vi har förväntningar från oss själva, vår arbetsgivare, samhället… Det vore syndigt att inte ta upp sociala medier här. ”Den perfekta kvinnan” skildras gång på gång i bloggar, på Instagram, i tidningsartiklar. Vi vill ha allt. De stackars förtryckta kvinnorna på Medeltiden hade inte allt. Vi har faktiskt ingen aning om hur de upplevde sina liv. Ingen aning. Deras röster har inte blivit satta på pränt, men vi vet att de liksom dagens kvinnor levde längre än männen och att deras kroppar visade på att de utfört hårt arbete precis som männen. De hade naturligtvis en massa utmaningar på daglig basis. För de allra flesta låg svälten och lurade runt hörnet om något oförutsett skedde. Så många som tre av fyra barn dog innan de nådde vuxen ålder, så att kvinnorna födde många barn var inte konstigt. På den här tiden var barn en pensionsinvestering, inte den värsta ondskan som tänkas kan, den som dödar vår planet.

I våras drabbades jag själv av utmattningssyndrom. Det kan analyseras fram och tillbaka, bak och fram, in och ut vad som var orsaken till det. Jag känner själv vad som är (det komplexa) svaret, men jag vet också att jag mår mycket bättre idag då jag, min familj och fina vänner förstår att jag inte kan ha allt. Att leva i självförnekelse är det värsta någon kan göra för sig själv. Min kropp sa STOPP. Mina blodvärden visade det som jag själv kände: kroppen drog i bromsarna med hjälp av protesterande binjurar och järn- och mineralurlakning. Det värsta är att jag ser så många som är på väg åt samma håll. Så Jessica Almenäs: jag tror inte det bara är du och dina f d elitidrottande vänner som blir utbrända. Det är alla vi som gått på den feministiska myten om hur livet ska se ut. (I ditt fall kan jag säga att jag inte tror att veckopendling mellan två länder, tre barn med tre olika män samt ett grymt högt arbetstempo och höga krav på kroppsperfektion kunde leda någon annanstans än in i en tvärbroms. Och det säger jag inte för att jag är avundsjuk eller elak. Du verkar lyssna bättre på dig själv nu.)

Tillbaka till barnen. Här kommer lite tips från Gordon Neufeld. Min kompis berättade om hur det ser ut på förskolan hon jobbar på, men är sjukskriven från. Sedan maxtaxa och 15 h-barnen kom in i förskolans verksamhet ser hon hur situationen dramatiskt har försämrats, både för personal och barn. Om ett barn inte har tillräckligt många timmar i förskolan räknas det som ”ett halvt barn”, så står det att en grupp består av 18 barn stämmer inte det. Det är timmar som räcker till 18 heltidsbarn. Personalen är stressad, grupperna är för stora, men visst mår barnen bättre av att vara där än hemma? Här kan du läsa någon annans tankar om detta. Alla tekniska prylar som tagit över våra barns liv (alltså, mina barns också, vi var med i tidernas begynnelse och fattade inte vilken otjänst vi gjorde våra barn genom att låta dem haka på dator- och telefontåget) är rent farliga. Barn som inte kan gå riktigt själva med varsin telefon istället för att interagera med sin förälder? Bilden ger mig ont i magen.

Och Lovisa, barn påverkar sina föräldrars liv och förändrar dem för evigt. Jag förstår dina tankar om hur lätt det är att gå på myten om att vi kan få allt och att barnen bara liksom är en accessoar som vi ”skaffar” då vi känner att det passar in i vårt liv. (Det sista sa du inte, utan det är så jag själv uppfattade det under många år.) Det finns naturligtvis föräldrar som känner att de blir så överväldigade att de släpper taget, frivilligt eller i högsta grad ofrivilligt. De adopterar bort sina barn, barnen hamnar i fosterhem, en ny partner bestämmer att den nya familjen är viktigare än barn från ett tidigare förhållande, det finns föräldrar som försvinner ut i periferin eller puttas ut av den andra föräldern. Ibland blir man också utputtad av barnet självt. ”Barn som uppfostrar barn” är något som idag också existerar i vårt samhälle och som kan leda till att barn och ungdomar puttar ut de vuxna och inte längre lyssnar på sina föräldrar eller andra vuxna. Det finns många sätt för en förälder att försvinna ur sitt barns liv. Känner du att du, din karriär, din kropp och ditt självförverkligande är viktigast för dig, eller till och med för världen, så våga stå för det och ”skaffa” inte barn! Gör som Oprah.

För övrigt ser jag med sorg på hur storfamiljen förlorat sin roll i dagens samhälle. Vi är inte öar. Dagens samhälle uppmuntrar till individualism, men ensamma är vi faktiskt inte särskilt starka. Jag ser det som ännu en kvinno- och mansfälla att vi inte längre är ”en hel by” som uppfostrar våra barn. Se själv till dina barns nära nätverk och vilka de har stark anknytning till. Är det några av de relationerna som är extra utsatta och känsliga? Här är en dokumentär som kanske inte handlar om det här ämnet direkt, men som onekligen påverkar situationen vi befinner oss i. Du kan se den på SVT play tills 18 februari och jag tycker alla ska se den. Håller du med eller är det fel, fel, fel?

Jordan Peterson, älskad och hatad psykolog, pratar mycket om ”lika möjligheter” ställt mot ”lika resultat”. I Skandinavien har vi kommit längst i världen i jämlikhetsarbetet, men män och kvinnor väljer mer könsuppdelat än någonsin förut. Detta har framkommit i flertalet studier, men Margot Wallström använde ändå ”Han borde krypa tillbaka under den sten han kom ifrån” (ungefär som ”Du är ju dum i huvudet”, det där man drar till när argumenten inte längre håller) när hon skulle bemöta det Peterson pratat mycket om. Här kommer sålunda ännu ett problem. Ska en feminist hata kvinnor som väljer att stanna hemma längre med sina barn? Ska inte en feminist stötta de val en kvinna gör, oavsett hur de ser ut? Eller ska vi automatiskt utgå ifrån att hon är så tom i huvudet att hon inte kan ta vettiga beslut om de är kontroversiella och hon t ex tycker att karriären kan vänta eller stå på paus ett tag?

Slutligen ger jag dig den här artikeln att läsa. Det finns en hel del tankar här som lätt kan bemötas med ”Du är ju dum i huvudet” eftersom vi inte vill höra att de finns. Hjälp, det var länge sedan jag skrev ett så här långt inlägg. Jag är rostig och texten håller inte riktigt ihop, men dessa ämnen är för stora för att kunna ges rättvisa i en ändå så pass kort text. Har du orkat läsa ända hit får du gärna dela med dig av dina egna tankar!