Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!
Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.
Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.
Sticka klart en socka Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna Uppdatera garderoben inför kallare dagar Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan Skriva ”riktiga” brev Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet Planera rabatterna inför nästa år Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk
Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!
Femtio år, det snyter man inte ut i en sittning. Det kändes onekligen märkligt att fylla femtio, men det känns ännu märkligare att jag nu har ett syskon som också passerat samma riktmärke. Min lillebror föddes en augustidag 1972, en stor och stadig kille. Så här såg vi ut strax innan gårdagens jubilar fyllde två år. Mamma hade en förkärlek för att placera sina motiv i nedre högra hörnet och varför det var så undrar jag över än idag. Jag tycker dock att vi är så fina här!
Har du lyckan att träffa Pepe kommer du kanske att lägga märke till att han är lång, starkast i typ hela världen, lik Far på fler sätt än ett, tyst och mycket intelligent. Möjligtvis kommer du att lära känna honom i sammanhang där han får briljera på det han är bäst på. Bygga. Mecka. Skogsarbeta. Bli kliad på ryggen. Jobba hårt. Stötta sin familj. Klura. Vara stolt över sina barn och sin söta fru. Köra partybussen. Njuta av Skottland. Äta gott. YouTube-inlärning. Flyga. Lite sådär. Vi syskon är mycket stolta över vår bror.
Vi har en viss förkärlek för denna dryck i familjen, så jag fnissade lite åt den gåva som brorsans fru hade fixat och som stod som en födelsedagsinstallation på köksbordet. Den hade redan hunnit komma till användning då jag kom på besök för att uppvakta med syskonens present. ”Uppvaktning undanbedes” står inte längre i tidningarna, men det var det födelsedagsbarnet hade önskat. Han ägnade sin dag åt att vila upp sig inför ett fyra nätter långt jobbpass. Vi syskon hade firat honom på vår gemensamma resa till Tjärö, men tyckte att den gemensamma presenten åtminstone kunde överlämnas på rätt dag.
Jag och min moster hade suttit i en bil från Stockholm hela dagen. Resan tog lite längre än beräknat och eftersom jag hade presenten på Sturkö så fick maken fick möta upp och lämna den till mig på vägen. Jag glömde be honom plocka med sig en födelsedagsbukett, så när jag väl var hemma gick jag runt i trädgården och plockade in lite av det som inte torkat bort i den senaste tidens hetta. Men Pepe, läser du det här så kan du väl tänka att den här fina solrosen egentligen var till dig?
Somliga platser tål att besökas om och om igen. Sundborn och Carl Larsson-gården är en sådan. För tredje gången i mitt liv har jag nu haft chansen att inhämta allt det där vackra som inspirerade Carl och Karin Larsson. Jag hade hunnit glömma bort somligt, annat var ingen nyhet. Jag mindes till exempel att Larssons var goda vänner med Anders och Emma Zorn, men även med prins Eugen.
Carls vackra akvareller som så starkt har påverkat synen på vad som är ”svensk stil” gör mig alltid glad, men det är textilkonstnären Karin som är min stora idol. Det är ju även hon som i mångt och mycket har skapat den vackra miljö som avbildas överallt. Jag känner att min ”rädsla” för att testa olika tekniker och infallsvinklar borde läggas i en hög utanför dörren någonstans. Mitt fria broderi som påbörjades för många år sedan behöver bli klart! Fritt och fritt, jag har ju ett mönster att följa. Tänk att jag ska tycka att det är så svårt att improvisera!
Dalarnas landskap är böljande, grönt och blått. Skog och sjöar, odlad mark och röda stugor. Jag älskar Sturkö, men bebyggelsen är inte särskilt inspirerande. Där är det himmel och hav som utgör det mesta av allt det vackra.
Jag tycker det är fint att Larssons barnbarn och barnbarnsbarn förvaltar sitt arv så väl. Detta är ett levande hem samtidigt som det är en kulturskatt som man delar med sig av till alla intresserade. När vi var på plats såg vi något som såg ut som ett konstläger för barn i den privata trädgården. Jättemysigt!
Som bonus fick vi denna gång en utställning om Karins underbara textilier och de tankar hon byggde sitt skapande på. Otroligt välgjort och vackert.
Här kommer en bonusbild bara för att ”Karins bollar” är så vackra! (Hon satte liknande på sjalar, dukar och annat i hemmet.)
Väl tillbaka i Nynäshamn där jag mellanlandat fick jag tid att umgås med systersonen. Han visade sin musikaliska utveckling och gav en privatkonsert till moster Monna som var mycket nöjd. Så härligt det är med konstnärskap i alla olika skepnader! ❤️
Känslan av att sommar-sommaren är slut är mycket intensiv. När jag nu satte mig vid datorn såg jag grannen åka iväg till jobbet. Idag var hennes första arbetsdag efter semestern och jag vet många som börjat jobba den här veckan. Själv har jag mer en ”hem och vända”-vecka. (När jag nu skrev det fick jag en känsla av att det finns en lek som heter så. Har jag rätt? Eller har det kanske något med hur man lär sig att sticka eller virka?) Hur som helst. Jag och min lillasyster har varit ute på äventyr i ett par dagar. Äventyr är väl att ta i, vi tog det väldigt lugnt och fint. Jag blev medbjuden för att få en extra chans att koppla av efter alla festligheter, något som verkligen uppskattades. Imorgon åker jag vidare mot Dalarna via Stockholm. Jag har haft en härlig sommar på hemmaplan, men det är ändå lite roligt att få uppleva något helt annat.
Min resebloggssyster har en 100-lista som hon gärna återvänder till för att hitta inspiration då hon planerar resor i Sverige. Örum 119 finns med på denna, så det var kanske inte så konstigt att det var dit jag fick följa med. En resa till Österlen är aldrig fel! Skåne bjuder på sina håll på fantastiska vyer helt olika de jag är van vid.
Örum 119 är ett hotell olikt många andra. Själva hotellrummen hittar du i den gamla skolan. I det som förut var en idrottssal hittar man ”Norrgavelhuset” som hyrs ut till konferenser, men även för boende med självhushåll. På gården finns flera orangerier, glasstillverkning, butik och bageri/café, samt ett kök som serverar fantastiska frukostar, lokal (och annat av god kvalitet) plockmat och stenugnsgräddade pizzor. Vi blev mycket väl emottagna av Pia som själv är uppväxt i trakten och som rörde sig i lokalerna som en husälva med mycket god energi. Örum har samarbetat tätt med Norrgavel, så överallt bjuds man på en mycket vilsam miljö med vackra färger och möbler.
Ofta sover man bara på hotell och hinner inte riktigt med att uppleva annat än sovrum och frukost. Vi passade nu på att njuta i biblioteket som jag verkligen uppskattade. Otroligt vackert och hemtrevligt, och bokutbudet var så spännande!
En av detaljerna som gjorde detta till en femplusupplevelse var den lilla frysen där ”dagens smaker” från Örum 119:s egen glasstillverkning erbjuds hotellgästerna i små söta burkar. Kanelglassen kittlade smaklökarna och gav mersmak. Jag älskar verkligen glass av god kvalitet och inser att Big Pack har spelat ut sin roll i mitt liv.
Vi höll oss på gården hela eftermiddagen och kvällen. Det fanns liksom inget behov av att ge sig av från denna oas!
Kvällen tillbringade vi i orangeriet tillsammans med varsin bildrink (virgin mojito, lyxigt) och vit pizza. Vi kanske är bortskämda med våra egna Bredavikspizzor och att kunna välja precis vilka pålägg man vill ha, men den glutenfria botten jag fick var bättre än något jag själv testat hittills. Det blir till att fortsätta testa. Miljön var underbar och jag förstår att det är fullsatt här kväll efter kväll! Jag blev mycket inspirerad och började återigen drömma om ett eget orangeri hemma på gården. Det är något med det där gamla röda teglet. Så vackert!
Efter en hotellfrukost värdig en drottning (alltså, att serveras ett glutenfritt bröd som håller samma klass som ”vanligt” är mycket ovanligt, så jag tackar Glutenfria Paradiset som verkligen hade lyckats) begav vi oss iväg till ett resmål rekommenderat av Pia. Det bar av till Dag Hammarskjölds Backåkra, ett ställe som både jag och syrran missat trots många besök till Österlen. Muséet är stängt på tisdagar, men vi uppskattade att i lugn och ro och utan en massa andra semesterfirare gå omkring på heden och promenera ner till vattnet via Skåneleden. Känslan av att sommaren närmar sig sitt slut var stark även här, inte minst på grund av den vackra men intorkade midsommarstången. Vi fick också chansen att uppleva en häckande biätare, en fågel som vanligtvis häckar i södra Europa. Ornitologer är av ett särskilt slag och de var så generösa och lät oss titta i kikaren som stod inställd på boets ingång. Verkligen häftigt! Roligt också att de här människorna tipsar varandra och så vips står ett helt gäng på samma ställe med sina muskedunderobjektiv och sina kamouflagekläder.
Kossorna strövar omkring på den öppna marken och runt meditationscirkeln som är byggd till Hammarskjölds ära, inspirerat av fredsrummet i FN-skrapan. Här kan man sitta och meditera, känna kraft från naturen, blicka ut över havet, tänka på stort och smått eller kanske gifta sig. Här kunde jag ha suttit länge, länge…
… men vi hade som mål att bada och äta innan vi skulle åka vidare till brorsan. Doppet vid Löderups strandbad sköljde effektivt bort svetten som vid det laget rann i strida strömmar längs med ryggen och jag är så glad för stunden här. Vi valde bort Sandhammaren den här gången pga tips. Så roligt är det inte att trängas och slåss om parkeringar med andra. Efter badet expertgooglade jag och vi hamnade på Backagården, ett mycket trevligt ställe som ytterligare spädde på önskan om ett orangeri. Jag hade tänkt sno med mig en stickling från den härligt orangea pelargonen, men det glömde jag bort. Jaja. Den finns i alla fall med på bild. Resan hem gick finfint och det var trevligt att hänga hemma hos brorsan och hans fina familj i några timmar. Sedan var det dags för en promenad ner till fiskeklubben och lite fortsatt röjande här hemma innan jag stöp i säng strax efter midnatt. Dagar som den jag hade igår känns oändliga, på ett bra sätt. Det är en ynnest att både ha tid och att orka och få utnyttja den på ett sätt som känns givande.
Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.
Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?
Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!
Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!
Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.
Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:
I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!
Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?
Hur mår jag just nu och varför är det så?
Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
Vad behöver jag fokusera på?
Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
Nu skrapas det och tvättas i verandan för att förbereda för färgen och det är Så Tråkigt! Förarbetet vid målning är otroligt viktigt och det blir ju inte bra om det inte görs ordentligt. Det hade varit så skönt att bara smacka på lite färg, men linoljefärg kan inte smackas och något som är ännu värre än förarbete är att se all tid man lagt ner på ett projekt gå till spillo. Med andra ord gnäller jag här och så får det vara bra med det. Tänk, vad glad jag ska vara då allt är klart och fint!
Trädgårdslandet fortsätter leverera. Våra jordgubbsplantor sattes i en låda som hade för lite jord och hamnade alltså för långt ner, så väggarna på lådan bildade en liten grokammare för mögel. Jag har varit bra på att rensa bort drabbade blad och jordgubbar, men nu är det inte längre någon idé. Min gissning är att gårdagens skörd blev den sista litern för denna säsong. Vi har dock njutit i stora drag av god frukt och har till och med en burk egen jordgubbssylt i kylskåpet. Jag är sannerligen nöjd!
Efter alla bestyr här hemma åkte jag med make och son till Bredavik där det just nu är full rulle. Det är så roligt att träffa skottarna att vi försöker vara på plats allihop. Lillastesystern har ingen semester kvar efter den långa smekmånaden i Sydamerika, men hon kommer nästa helg. Lillastebrorsan och hans familj var här förra veckan och har nu åkt vidare till Skåne. Många av oss andra är här, men fler ska det bli. Det är så roligt att komma in i ”gamla huset” och se det myllra av liv överallt. Vill man vara ifred går det att gå undan, men vill man spela kort, Garctic phone, volleyboll, frisbeegolf eller något annat så finns det alltid intresserade som hakar på. Jag älskar när brorsonen sitter vid pianot och spelar hissmusik (makens uttryck), alltså lite Clair de Lune eller något annat fint. Det pratas svenska, engelska och tyska om vartannat och när inga av dessa funkar går det bra med teckenspråk. Älskar att det kan vara så.
Att jag alltid har älskat böcker och bibliotek är ingen hemlighet. Mina föräldrar var inga akademiker, men de var intelligenta och hade ett inre driv som de förde över till oss barn. Lärare som jag och mina syskon hade i skolan har vid flertalet tillfällen berättat om Håkanssonsyskonens goda rykte. ”Alla” visste ju hur det annars brukade vara med familjer med många barn – de var lite jobbiga, ni vet, sådana där icke-intellektuella som inte visste att hålla jordens befolkning i schack. Mamma älskade verkligen att fixa presenter och julklappar och under våra julgranar låg alltid böcker. Bokbussen var välbesökt av vår familjs medlemmar och även om det inte direkt stod några böcker av Camus, Solzjenitsyn eller Kafka i föräldrarnas bokhyllor var vi en bokslukande familj. (Jag tror alla mina syskon delar erfarenheten av att känna sig hypokondrisk i sällskap av familjens läkarbok och vi har läst många kända romaner komprimerade i Det Bästas bokval.)
I dagens samhälle är många gånger böcker något som man läser digitalt, eller kanske lyssnar på. Inredningsintresserade har länge haft olika idéer som att tömma hem på böcker ”då de stökar till”, somliga har vänt böcker med pärmarna inåt (som den liggande boken här), man har gjort neutrala bokomslag för att göra böckerna till inredningsdetaljer i rätt färgskala (syns också på den här bilden) osv, osv. Jag har länge anat att böcker kommer att gå samma väg som vinylplattor och cd-skivor. Varför fylla sitt hem med böcker som tar mycket plats, lockar till sig silverfisk och andra kryp, dammar, är jättejobbiga att flytta och som inte går att göra politiskt korrekta för gällande tid genom att radera opassande ord digitalt? Tja, jag må vara en riktig stofil, men jag älskar verkligen mina böcker.
I Mörtfors finns ett antikvariat som vi gillar att besöka då vi är där. I lördags fick fyra böcker följa med hem. Antika rekordboken av Allan Klynne och Cecilia Klynne tänkte jag använda som kul diskussionsstartare här hemma. Liber Cantus ska jag ge min körledare. I Carl Malmstens Lärlingar och mästarefrån 1963(!) började jag läsa och kunde inte sluta. ”Dagens situation är egentligen rätt märklig för Sveriges folk. Vi har i fråga om välstånd och levnadsstandard nått längre än de flesta länder. Bilen, TV:n och skvalmusiken är snart var mans egendom, men trots detta – eller på grund av detta – gör sig en mångskiftande och alltmer djupgripande disharmoni gällande på de flesta områden. Brottsmålsstatistik, spritkonsumtion, sjukfrekvens etc. talar här sitt tydliga språk. Vad har hänt? Höjd levnadsstandard har medfört låg livsstandard och därmed också låg hälsomoral. Ökat välstånd avtrubbar den moderna människans sunda förnuft, gör henne mer ytlig. Hon flyr från sig själv och sitt eget inre och frågar inte längre efter sin egen hälsa. Den offra gärna på njutningens altare. Övertron på vetenskap och forskning fostrar henne dessutom till ett passivt sjukdomstänkande: ”Får jag feber finns det ju penicillin, min huvudvärk försvinner med magnecyl och förstoppningen viker med laxermedel. Ett par sprutor eller någraa piller botar snabbt min ångest och sen kan jag leva som vanligt igen.” Texten av Jern Hamberg hade lika väl kunnat vara skriven idag som för sextio år sedan. Har ingenting hänt sedan dess??! Slutligen köpte jag med mig en bok med innehåll så vackert att jag tänkte slakta den. Ordalek och småkonst med text av August Strindberg i ett otroligt vackert typsnitt och illustrationer i färg av Arthur Sjögren. (Detta är en faksimil från 1905, tryckt med originalklicheer på matt 150-gramspapper – ett konstverk i många delar! Eftersom det inte är ett nytryck tycker jag att det går bra att använda innehållet till konstnärliga projekt.)
Jag avslutar med en av Strindbergbokens vackra illustrationer. Tänk, så mycket vacker konst det finns överallt! Jag känner mig glad och tacksam över vårt hems senaste tillskott och ser fram emot att få läsa och lära mig mer. (Jag väljer medvetet att inte nämna den hög på minst tio böcker som innehåller ”att läsa”-litteratur här bakom mig. Jag tror dock att det kommer kalla och mörka höstkvällar framöver då dessa böcker kommer att vara ett riktigt härligt sällskap!)
Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.
Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!
Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?
I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!
Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)
Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.
Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…
