Dagens ord valde jag med en mycket klar tanke på vad jag skulle göra. Så blev det inte alls. Jag rörde mig bort från konstnärliga sötsaker och bestämde mig för att gå in på en annan väg. Jag fokuserade istället på citatet ”barnbarn är livets efterrätt”. Några sådana har jag inte än, men jag övar gärna på mina syskonbarn. Jag tänker mig att det är lite av samma känsla. När vi träffas försvinner vardagen och både de och jag får till vår stora glädje pyssla hur mycket vi vill. Som förälder är det mycket rutiner, lite tjat och ibland tjuriga miner, både hos barn och vuxna, när tröttheten tar över. Generationen över föräldrarna kan kosta på sig att fokusera bara på sådant som är roligt. Det är precis det jag gör när jag är med syskonbarnen, för hemma har jag inga småbarn som kräver min uppmärksamhet. Jag kan ta sovmorgon, slipper nattskräck och behöver inte bråka om intag av grönsaker, så en eventuell återhämtning går snabbt.
Tolkningen av dagens ord är inte bara luddig. Det blev mycket pyssel också.
Trolldeg 4,5-5 dl vetemjöl 2 dl salt 2 dl ljummet vatten 2 msk rapsolja Blanda ihop ingredienserna (rör först med slev, knåda ihop degen på slutet) och färga med karamellfärg till önskad nyans. Går att grädda i 100°C i 2-3 h för att torka snabbare.
Den unga damen är en hel teaterföreställning i sig själv och igår bjöd hon på högklassig underhållning även under tiden vi spelade Den försvunna diamanten. Hon hette Hilda, blev närmare hundra år gammal, gick med kryckor (två paraplyer), var halvblind och lät som att hon hade rökt tre paket cigaretter hela livet. I hatten hade hon en godispåse med innehåll som hon generöst delade med sig av om man bara smörjde tillräckligt med fjäsk.
Den unge mannen levererade oneliner på oneliner.
M läser bok. ”Pingvinpapporna står blickstilla i två månader medan de ruvar på sina ägg.” L: ”Asså, jag hade nog gett upp och gått hem till mig.”
M: ”Är A fortfarande lika busig?” (M får ofta höra om kompisen A:s busiga upptåg.) L: ”Det är jag som säger vad A ska göra och sedan gör han det.”
Vi ska gå och lägga oss och jag blir inbjuden till L:s perfekt städade rum. L: ”Du får lägga dig försiktigt, för jag har precis bäddat sängen så fint.”
Innan vi skulle gå och lägga oss blev jag bjuden på disco i storasysters rum. Hon har en modern lampa som kan skifta färg, så hon ropade ”Hej Google, sätt på rött ljus. Hej Google, spela disco på Spotify.” och sedan var discot igång. Jag kan tala om att det bjöds på riktigt coola moves och jag dansade nog vildare än jag trodde, för idag har jag träningsvärk… Bästa efterrätten, inte en enda kalori inblandad!
”All vår början bliver svår, bättre blir det år från år.” Så stod det i Prinsens ABC-bok från 1883, men dessa visa ord gäller fortfarande. Igår vid 14-tiden såg det ut så här precis innan jag slog igen dörren till dotterns nu före detta lägenhet. Det var ett fint nästförstaboende för någon i början på sitt vuxenliv och nu har en annan ung kvinna flyttat dit. En parbildning har brutits upp och singellivet krävde nytt (eller gammalt) boende. Måndag morgon fanns det en plan på vad som behövde åtgärdas. Flytt, städ, förvaring. Just då kändes det absolut genomförbart, men lite överväldigande. I stunden då allt var klart och bilden togs kände jag stor lättnad över att det hade gått så bra.
Hela lägenheten var genomsökt, rensad, putsad, skrubbad, avfrostad, dammad, dammsugen, dammtorkad och tömd, men i köket stod ett sista tack till innehavaren. Tidningar och magasin är några av de ting som rationaliserades bort i flytten, men den här trodde dottern skulle uppskattas. En återinflyttningsblomma har väl också sin plats, för att inte tala om en svala och ett tack. Jag har lämnat en liten hälsning till alla som har efterträtt mig i mina hem sedan den första lägenheten i Tumba och tycker att det är en fin tradition.
Hemma hos lillasyster sken solen in och de flyttvärkande musklerna fick möjlighet att mjukas upp i jacuzzin. Det var länge sedan jag saknade att ha ett badkar så mycket som just då. Fast vad knasigt egentligen, det är ju dumt att sakna ett badkar medan man är nedsänkt i varmt, härligt vatten. Å andra sidan är elen så dyr nu och kommer sannolikt att bli ännu dyrare i vinter. Med tanke på det kommer nog många familjer att prioritera bort vissa aktiviteter p.g.a. ökade kostnader och jag kommer att vara glad över att inte behöva känna att jag inte kan bada för att det blir för dyrt. (Jaja, märkligt resonemang kanske.) Jag ska sätta mig in i Eon-appen som ger möjlighet att följa elförbrukningen i realtid, men är ytterst tacksam för brorsans energieffektiva renovering. Noll respekt från våra ledare och bankerna för hur ekonomi funkar har lett till en inflation som gör ont, vi får ökade elkostnader p.g.a. en ”grön el”-satsning som sker samtidigt som samhällsutvecklingen kräver mer och mer elektricitet och så har vi räntorna som kryper uppåt, uppåt, uppåt. Det börjar redan göra ont för både privatpersoner och företag och jag hoppas att det inte blir så illa som många förutspår. Peace.
Ps: Jag vill påminna om dotterns och min utmaning Skapande september. Det hade varit roligt om fler hakade på, åtminstone någon dag då och då.
Vår Kia fick följa med från USA. Sjusitsig och mycket skön att köra, men för stor och bränsleslukande för att vara en vettig tvåpersonersbil. Vi planerade därför att sälja den ganska snart efter flytten, men så blev det aldrig. Bilen har fått jobba hårt de här åren och vi har varit mycket tacksamma över den. När nu yngsta dottern med kort varsel behövde flytta var det självklart att Kia:n skulle bli behjälplig. När detta blev känt passade brorsan på att fråga om vi kunde ta med en kubikmeter prima björkved till syrran i Nynäshamn, något som vi naturligtvis gick med på. Jag har staplat ved många, många gånger, men aldrig i en bil! Det gick dock utmärkt.
Jag har inte sett så mycket regn sammanlagt det senaste året som under resan upp till Nynäshamn. Vi hade behövt få lika mycket på Sturkö, men dessvärre blev de utlovade 20-30 mm regn där till nästan ingenting. Trots regnet gick resan smidigt. Vi fick årets sista sommardag i förrgår, igår var det höst på riktigt och det räckte inte längre med t-shirt för den som ville slippa frysa.
I Mörtfors stannade vi för en stunds häng med svärmor och svärfar och en delikat måltid. Det är alltid lika underbart att vara i detta paradis. Det tycker även grävlingar, så de hade levt rövare bland rosenskäran. Buketter är dock också vackra, inte bara rabatter. Nu har maken jobbmöte och jag förbereder mig för dagens flytt. Heja, heja!
1986 gick min morfar bort. Till hans begravning kom bland annat hans systersöner med fruar. Mamma hade i vuxen ålder inte haft så mycket kontakt med familjen på sin pappas sida: långa avstånd och upptagna liv hade gjort sitt. Begravningen gjorde dock att kontakten återupptogs och kusinerna började umgås igen. Numera är det jag och maken som upprätthåller kontakten med åtminstone den ena av dem och hans familj. Vi brukar träffas någon gång om året, sitter och pratar och pratar och pratar och pratar och har det väldigt trevligt. Vi skrattar mycket, men går också mycket ner på djupet i livets mörker.
Jag funderar ibland på det där med ”fordonet” som vår kropp utgör, DNA som ger oss fysiska och mentala attribut som påverkar oss till så stor grad. Det är mycket värdefullt för mig att möta andra som har spår av samma byggdelar och som funkar lite på samma sätt som jag. Jag gillar att se likheter och olikheter, men jag förstår andra som är helt ointresserade. Somliga vill helt bryta kontakten för att hålla avstånd till dessa likheter. Beroende på hur vi växer upp kommer vi också att reagera olika på samma typer av livssituationer, något som är lätt att se bara man tar sig en titt på sina syskon. Det är väl bra att vi funkar olika. Viktigast är att hålla koll på hur man själv fungerar eftersom det är den person man verkligen är ansvarig för gentemot alla andra, och det kan vara svårt nog. Vi kunde konstatera att alla fyra i helgens sällskap gillar långfrukost. Här kommer receptet på en müsli som smakade smarrigt tillsammans med långfil och aroniasylt. Kanske vill du också testa? (Jag lade till lite kokosflingor och bytte ut hasselnötterna mot mandel. Tror dock att nötter hade varit ännu lite godare. Kardemumma är iallafall fantastiskt gott tillsammans med det rostade!)
Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!
Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.
Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.
Sticka klart en socka Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna Uppdatera garderoben inför kallare dagar Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan Skriva ”riktiga” brev Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet Planera rabatterna inför nästa år Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk
Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!
Femtio år, det snyter man inte ut i en sittning. Det kändes onekligen märkligt att fylla femtio, men det känns ännu märkligare att jag nu har ett syskon som också passerat samma riktmärke. Min lillebror föddes en augustidag 1972, en stor och stadig kille. Så här såg vi ut strax innan gårdagens jubilar fyllde två år. Mamma hade en förkärlek för att placera sina motiv i nedre högra hörnet och varför det var så undrar jag över än idag. Jag tycker dock att vi är så fina här!
Har du lyckan att träffa Pepe kommer du kanske att lägga märke till att han är lång, starkast i typ hela världen, lik Far på fler sätt än ett, tyst och mycket intelligent. Möjligtvis kommer du att lära känna honom i sammanhang där han får briljera på det han är bäst på. Bygga. Mecka. Skogsarbeta. Bli kliad på ryggen. Jobba hårt. Stötta sin familj. Klura. Vara stolt över sina barn och sin söta fru. Köra partybussen. Njuta av Skottland. Äta gott. YouTube-inlärning. Flyga. Lite sådär. Vi syskon är mycket stolta över vår bror.
Vi har en viss förkärlek för denna dryck i familjen, så jag fnissade lite åt den gåva som brorsans fru hade fixat och som stod som en födelsedagsinstallation på köksbordet. Den hade redan hunnit komma till användning då jag kom på besök för att uppvakta med syskonens present. ”Uppvaktning undanbedes” står inte längre i tidningarna, men det var det födelsedagsbarnet hade önskat. Han ägnade sin dag åt att vila upp sig inför ett fyra nätter långt jobbpass. Vi syskon hade firat honom på vår gemensamma resa till Tjärö, men tyckte att den gemensamma presenten åtminstone kunde överlämnas på rätt dag.
Jag och min moster hade suttit i en bil från Stockholm hela dagen. Resan tog lite längre än beräknat och eftersom jag hade presenten på Sturkö så fick maken fick möta upp och lämna den till mig på vägen. Jag glömde be honom plocka med sig en födelsedagsbukett, så när jag väl var hemma gick jag runt i trädgården och plockade in lite av det som inte torkat bort i den senaste tidens hetta. Men Pepe, läser du det här så kan du väl tänka att den här fina solrosen egentligen var till dig?
Somliga platser tål att besökas om och om igen. Sundborn och Carl Larsson-gården är en sådan. För tredje gången i mitt liv har jag nu haft chansen att inhämta allt det där vackra som inspirerade Carl och Karin Larsson. Jag hade hunnit glömma bort somligt, annat var ingen nyhet. Jag mindes till exempel att Larssons var goda vänner med Anders och Emma Zorn, men även med prins Eugen.
Carls vackra akvareller som så starkt har påverkat synen på vad som är ”svensk stil” gör mig alltid glad, men det är textilkonstnären Karin som är min stora idol. Det är ju även hon som i mångt och mycket har skapat den vackra miljö som avbildas överallt. Jag känner att min ”rädsla” för att testa olika tekniker och infallsvinklar borde läggas i en hög utanför dörren någonstans. Mitt fria broderi som påbörjades för många år sedan behöver bli klart! Fritt och fritt, jag har ju ett mönster att följa. Tänk att jag ska tycka att det är så svårt att improvisera!
Dalarnas landskap är böljande, grönt och blått. Skog och sjöar, odlad mark och röda stugor. Jag älskar Sturkö, men bebyggelsen är inte särskilt inspirerande. Där är det himmel och hav som utgör det mesta av allt det vackra.
Jag tycker det är fint att Larssons barnbarn och barnbarnsbarn förvaltar sitt arv så väl. Detta är ett levande hem samtidigt som det är en kulturskatt som man delar med sig av till alla intresserade. När vi var på plats såg vi något som såg ut som ett konstläger för barn i den privata trädgården. Jättemysigt!
Som bonus fick vi denna gång en utställning om Karins underbara textilier och de tankar hon byggde sitt skapande på. Otroligt välgjort och vackert.
Här kommer en bonusbild bara för att ”Karins bollar” är så vackra! (Hon satte liknande på sjalar, dukar och annat i hemmet.)
Väl tillbaka i Nynäshamn där jag mellanlandat fick jag tid att umgås med systersonen. Han visade sin musikaliska utveckling och gav en privatkonsert till moster Monna som var mycket nöjd. Så härligt det är med konstnärskap i alla olika skepnader! ❤️
Känslan av att sommar-sommaren är slut är mycket intensiv. När jag nu satte mig vid datorn såg jag grannen åka iväg till jobbet. Idag var hennes första arbetsdag efter semestern och jag vet många som börjat jobba den här veckan. Själv har jag mer en ”hem och vända”-vecka. (När jag nu skrev det fick jag en känsla av att det finns en lek som heter så. Har jag rätt? Eller har det kanske något med hur man lär sig att sticka eller virka?) Hur som helst. Jag och min lillasyster har varit ute på äventyr i ett par dagar. Äventyr är väl att ta i, vi tog det väldigt lugnt och fint. Jag blev medbjuden för att få en extra chans att koppla av efter alla festligheter, något som verkligen uppskattades. Imorgon åker jag vidare mot Dalarna via Stockholm. Jag har haft en härlig sommar på hemmaplan, men det är ändå lite roligt att få uppleva något helt annat.
Min resebloggssyster har en 100-lista som hon gärna återvänder till för att hitta inspiration då hon planerar resor i Sverige. Örum 119 finns med på denna, så det var kanske inte så konstigt att det var dit jag fick följa med. En resa till Österlen är aldrig fel! Skåne bjuder på sina håll på fantastiska vyer helt olika de jag är van vid.
Örum 119 är ett hotell olikt många andra. Själva hotellrummen hittar du i den gamla skolan. I det som förut var en idrottssal hittar man ”Norrgavelhuset” som hyrs ut till konferenser, men även för boende med självhushåll. På gården finns flera orangerier, glasstillverkning, butik och bageri/café, samt ett kök som serverar fantastiska frukostar, lokal (och annat av god kvalitet) plockmat och stenugnsgräddade pizzor. Vi blev mycket väl emottagna av Pia som själv är uppväxt i trakten och som rörde sig i lokalerna som en husälva med mycket god energi. Örum har samarbetat tätt med Norrgavel, så överallt bjuds man på en mycket vilsam miljö med vackra färger och möbler.
Ofta sover man bara på hotell och hinner inte riktigt med att uppleva annat än sovrum och frukost. Vi passade nu på att njuta i biblioteket som jag verkligen uppskattade. Otroligt vackert och hemtrevligt, och bokutbudet var så spännande!
En av detaljerna som gjorde detta till en femplusupplevelse var den lilla frysen där ”dagens smaker” från Örum 119:s egen glasstillverkning erbjuds hotellgästerna i små söta burkar. Kanelglassen kittlade smaklökarna och gav mersmak. Jag älskar verkligen glass av god kvalitet och inser att Big Pack har spelat ut sin roll i mitt liv.
Vi höll oss på gården hela eftermiddagen och kvällen. Det fanns liksom inget behov av att ge sig av från denna oas!
Kvällen tillbringade vi i orangeriet tillsammans med varsin bildrink (virgin mojito, lyxigt) och vit pizza. Vi kanske är bortskämda med våra egna Bredavikspizzor och att kunna välja precis vilka pålägg man vill ha, men den glutenfria botten jag fick var bättre än något jag själv testat hittills. Det blir till att fortsätta testa. Miljön var underbar och jag förstår att det är fullsatt här kväll efter kväll! Jag blev mycket inspirerad och började återigen drömma om ett eget orangeri hemma på gården. Det är något med det där gamla röda teglet. Så vackert!
Efter en hotellfrukost värdig en drottning (alltså, att serveras ett glutenfritt bröd som håller samma klass som ”vanligt” är mycket ovanligt, så jag tackar Glutenfria Paradiset som verkligen hade lyckats) begav vi oss iväg till ett resmål rekommenderat av Pia. Det bar av till Dag Hammarskjölds Backåkra, ett ställe som både jag och syrran missat trots många besök till Österlen. Muséet är stängt på tisdagar, men vi uppskattade att i lugn och ro och utan en massa andra semesterfirare gå omkring på heden och promenera ner till vattnet via Skåneleden. Känslan av att sommaren närmar sig sitt slut var stark även här, inte minst på grund av den vackra men intorkade midsommarstången. Vi fick också chansen att uppleva en häckande biätare, en fågel som vanligtvis häckar i södra Europa. Ornitologer är av ett särskilt slag och de var så generösa och lät oss titta i kikaren som stod inställd på boets ingång. Verkligen häftigt! Roligt också att de här människorna tipsar varandra och så vips står ett helt gäng på samma ställe med sina muskedunderobjektiv och sina kamouflagekläder.
Kossorna strövar omkring på den öppna marken och runt meditationscirkeln som är byggd till Hammarskjölds ära, inspirerat av fredsrummet i FN-skrapan. Här kan man sitta och meditera, känna kraft från naturen, blicka ut över havet, tänka på stort och smått eller kanske gifta sig. Här kunde jag ha suttit länge, länge…
… men vi hade som mål att bada och äta innan vi skulle åka vidare till brorsan. Doppet vid Löderups strandbad sköljde effektivt bort svetten som vid det laget rann i strida strömmar längs med ryggen och jag är så glad för stunden här. Vi valde bort Sandhammaren den här gången pga tips. Så roligt är det inte att trängas och slåss om parkeringar med andra. Efter badet expertgooglade jag och vi hamnade på Backagården, ett mycket trevligt ställe som ytterligare spädde på önskan om ett orangeri. Jag hade tänkt sno med mig en stickling från den härligt orangea pelargonen, men det glömde jag bort. Jaja. Den finns i alla fall med på bild. Resan hem gick finfint och det var trevligt att hänga hemma hos brorsan och hans fina familj i några timmar. Sedan var det dags för en promenad ner till fiskeklubben och lite fortsatt röjande här hemma innan jag stöp i säng strax efter midnatt. Dagar som den jag hade igår känns oändliga, på ett bra sätt. Det är en ynnest att både ha tid och att orka och få utnyttja den på ett sätt som känns givande.
Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.
Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?
Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!
Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!
Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.
Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:
I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!
Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?
Hur mår jag just nu och varför är det så?
Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
Vad behöver jag fokusera på?
Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
