När yngsta dottern var ett drygt halvår gammal bestämde jag mig för att göra slag saken. Det var äntligen dags att läsa italienska! Italienskastudier på studieförbundsnivå torde vara lätt som en plätt. Jag hade ju ändå varit hyfsat duktig i skolan.

En kväll åkte jag in till Stureplan med alla tre barn i bilen, mitt i rusningstrafiken, och insåg förvånat då jag var framme att detta äventyr varken dödade mig, barnen eller någon annan. Maken bytte plats med mig och körde sig och barnen hem medan jag lite nervöst tog mig fram till kurslokalen. Lärarinnan var ung och fräsch och resten av studenterna var ännu yngre och ännu fräschare. Själv kände jag mig som något katten hade släpat in. Trebarnsflabbig, amningstrött och lite lagom förvirrad sjönk jag ner i min stol, hejade lite på mina medstudenter och hann knappt blinka innan ”fröken” hade dragit igång kursen på full fart! Första kurstillfället svischade förbi fortare än kvickt och snart satt jag i tunnelbanevagnen på väg hem igen. Vi fick mycket läxa, men med tre småbarn hemma blev det inte mycket pluggat. Äh, vem är jag att skylla på dem egentligen…

Tiden gick. Jag gjorde bort mig gång på gång då jag skulle läsa högt eller svara på frågor under lektionerna och jag insåg rätt snart att jag inte hade de rätta förutsättningarna för att lära mig ett nytt språk just då. Jag har för mig att jag höll ut i knappt två månader. De få ord jag lärde mig har jag redan glömt bort. Däremot lärde jag mig att sluta ängslas över att köra inne i Stockholm. Ja, jag gillar det fortfarande inte, men jag svimmar inte längre om jag måste göra det. Någon italienskadiplom fick jag aldrig, men bil kör jag fortfarande och gärna, bara jag slipper fickparkera. En dag kanske jag lär mig det också av bara farten?

Hur som helst. Italienska är fortfarande ett språk som fascinerar mig. Franska är förvisso mer passionerat och finska är mer spännande, men italienskan får mig att drömma om världens godaste mat, intressant historia och vackra människor. Har du inte varit i Italien hoppas jag att du snart får komma dit. En tur runt Colosseum, upptäcktsfärder nere i katakomberna, känna med Pompejiborna som överraskades av Vesuvius utbrott för snart 2000 år sedan… Italien bjuder på den ena fullträffen efter den andra. Orem i all ära, men eftersom jag alldeles nyss fick hälsa på hemma i Sverige är det nu till Italien jag längtar tillbaka. Följer du med om jag åker? 😉

Lite italiensk musik då kanske? Paola och Chiaras Non Puoi Dire di No blir jag glad av. Vill du bli lite ledsen i ögat är det bara att lyssna till nästan vad som helst av Laura Pausini, men särskilt den här, En Cambio No. När italienska musikmaffian går samman kan det låta så här. Annars gillar jag den italienska kompositören Albinoni. Oboekonsert no. 2 i D moll op. 9 – förstår du att jag var glad över att ha min oboestuderande vän som inneboende då jag bodde i Tumba? Hon spelade kanske inte alltid Albinoni då hon övade, men jag älskade oboens vackra och mjuka sång då och jag gör det fortfarande.

Idag borde jag väl ha haft en fin bild på mammas underbara väninna B-M som bott i Italien hela sitt vuxna liv. Det var hos henne jag fick smaka kyckling tillagad med färsk rosmarin första gången. (Det finns inget som slår det. Ingenting. Jo, kanske hennes svärmors vitlökspackade lasagne, förresten. Eller gelato. Eller färsk pestoslungad spaghetti. Eller grillad svärdfisk. Eller…) Nu har jag ingen bild på B-M, så du får hålla tillgodo med en ful amerikansk bilskylt istället.

Amerikanerna är experter på skumma varningsskyltar på allt och inget. Denna skylt satt på en skåpbil som låg framför mig och sonen då vi kom körande. Vi började genast fundera över vad som hade hänt innan den här skylten fick sin plats. Hade någon i företaget blivit påkörd vid en järnvägsövergång? Ska man anmäla en förare som inte följer det som står på skylten? Vill företaget som äger dessa bilar utmärka sig lite? Vad tror du?