drömmar – monnah

Bucketlists och sånt.

29 januari, 2026 2 kommentarer

Jag fortsätter städa. Hittade en bucketlist från något tillfälle med min tio år syrra som lever för listor och målsättningar och har betydligt bättre disciplin på sig själv gällande sådant än jag själv. Tycker ändå att det är kul att se vad som hände med de önskningar jag hade 2012, för fjorton år sedan.

ett nytt hus i Sverige
shoppingresa till New York med äldsta dottern
hjälpa människor professionellt
läsa filosofi
bli stark
hitta min skrivröst
ha en stor fest i stil med bröllop
ta fler högskolepoäng
sluta med ”det är ingen mening”
spela i orkester eller sjunga i kör igen

Se där! Jag ville inte flytta till USA den där sista omgången, men älskade verkligen åren där och vill absolut inte vara utan dem. Vi lutade till och med åt att flytta permanent, men tack och lov landade vi här på Sturkö. Jag vet att jag tänkte mig att bygga ett hus från grunden så som jag ville ha det. Så blev det nu inte, men jag älskar vår pärla här. Dessutom fick jag hjälpa brorsan välja ytskikt och liknande, så jag fick iallafall vara med litegrann.

2016 åkte jag med E till New York för att fira hennes highschoolexamen. Det blev inte riktigt någon shoppingresa och lillasyster fick följa med, så denna har det inte riktigt blivit något med. Än.

Hjälpa människor proffesionellt gör jag dock för fullt! Älskar att jag fick chansen att byta bana och är sedan 2020 samtalsterapeut.

Läsa filosofi? Kommer inte riktigt ihåg denna, men filosofi har alltid intresserat mig och jag gräver lite i ämnet då och då. Mer än så tror jag inte det kommer att bli, men vem vet?

Jag jobbar fortfarande med att bli stark… Viktigare för varje år som går.

Skrivrösten hittar jag om och om igen. Jag vet att jag var inne i en minst sagt existentiell kris när jag skrev det här, inte konstigt att det kändes som att tankarna spretade. Jag har accepterat att jag blir mer eftertänksam ibland och att jag andra gånger gillar dagboksstuket bättre. Ibland blir jag poetisk och ibland känner jag för att skriva eldiga insändare, eller ut-i-sajberrymden-sändare. Det är jag mycket nöjd med.

I samband med makens och mina femtioårsdagar planerade vi en hundraårsfest. Covid slog till. Jag längtar inte längre efter en stor fest och vet uppriktigt sagt inte om jag någonsin får denna längtan igen.

Högskolepoäng bryr jag mig noll om, däremot vill jag alltid fortsätta utvecklas genom att läsa och lära. Nyfiken som bara den och det hoppas jag att jag fortsätter vara.

”Det är ingen mening”, baksidan med att vara förnöjsam. Detta är något jag verkligen jobbar med i perioder. Just att uttala dessa ord har jag dock mer eller mindre slutat säga.

Sjunger i kör gör jag med full sprutt! Ikväll är det dags att dra igång igen efter juluppehållet. 2016 hittade min syrra Fredrikskyrkans Motettkör till mig och jag är SÅ tacksam för det. Staffan Sundås som ledde kören då har lämnat över till Justin Hazelgrove och vi har blivit en kammarkör istället. Snart får vi uruppföra ett verk och det finns både inspelning och internationell körtävling i planerna. Hurra! Jag njuter så länge min röst hänger med (blänger tjurigt mot klimakterieproblem för sångrösten). Och så var det med denna

Trettio Tacksamma Dagar

19 november 2025.

19 november, 2025 10 kommentarer

Jag läste ett blogginlägg hos bloggvännen Anna om drömmar och det har blivit kvar hos mig. Ibland tänker jag att livet inte alls blev som jag hade tänkt mig. Då kan jag samtidigt gå tillbaka till min barndoms och ungdoms dagböcker och läsa mig till att jag faktiskt inte tänkte särskilt mycket på framtiden alls. Det har jag nog aldrig gjort. Mamma drömde mycket (liksom flera av mina syskon). Hon låg och möblerade rum om kvällarna innan hon skulle sova, sedan fick vi hjälpa henne omsätta hennes planer och drömmar. Hon drömde stort och mycket (vi syskon hade aldrig haft vårt sommarställe utan dessa drömmar), men blev också ofta besviken då det inte riktigt blev som hon hade velat. Själv blir jag sällan besviken och känner allt som oftast förnöjsamhet. En viktig anledning till det tror jag faktiskt är det där med att inte ha så stora drömmar.

I huvudet händer det mycket annat som t ex handlar om mitt sociala sammanhang, mitt ansvar för mig själv och/eller andra, min plats i familjen och samhället. Jag kan sörja att mänskligheten har blivit så polariserad på ett hatiskt vis. Olika har vi människor varit i alla tider. Med olika personligheter och bakgrunder kommer olika sätt att förhålla sig till sin omgivning och världen. Att som paret Cederstrand i Vimmerby vara aktiva i två olika partier kan jag se som mer och mer ovanligt i dagens läge. ”Tycker du inte som jag vill jag att du tar bort dig från min vänlista.” Jag tänker på alla spännande, givande och utvecklande diskussioner jag har haft med personer som inte alls funkar som jag och vilken förlust det hade varit för mig personligen att bara hänga med personer som tycker som jag.

Idag tänker jag drömma lite mer och vara lite mindre ”det är som det är och det blir som det blir” (mamma ogillade verkligen då jag sa detta). Jag skickar en tacksam tanke till alla som fått mig att fila på mina argument, för alla som är och har varit exempel för mig då det gäller att drömma stort och en särskild tanke till mamma och far som denna vecka känts otroligt nära under några av mina jobbsamtal. Tänk vilken massa kunskap jag hade gått miste om ifall mina föräldrar hade tyckt och tänkt lika om saker och ting.

Planttant

Trädgårdstankar i augusti.

30 augusti, 2024 4 kommentarer

Solen går upp senare för varje dag. Ljuset har blivit mjukare, varmare, snällare än det var under högsommaren. Lagom till att jag börjar dagen runt sex på morgonen letar sig solen upp ovanför grannens ladutak. Allt känns fuktigt trots att det inte regnat på länge. Luktärterna har varit så fina i år och vi har fått många pumpor, men mjöldaggen har tagit över och det behöver rensas ordentligt. Efter att ha lagt oändligt med tid för att ha ihjäl mördarsniglar känns det ändå fint att jag lyckades rädda så pass många solrosor som jag gjorde. Min vision uppfylldes inte, men så är det med mycket i livet. Det gäller att gilla läget och försöka se det som blir med andra glasögon än besvikelsens.

Än är det inte dags att sammanfatta odlaråret, men jag märker att jag gör det ändå. Måste uppdatera odlardagboken, den som finns i telefonen och visar att det gjorts massor av framsteg sedan vi köpte ut huset 2019. Jag är fortfarande jättedålig på att rensa. Inte rensa ogräs nödvändigtvis, utan rensa bort grejer som inte ska vara där, som tar näring från sådant som är viktigare eller flytta sådant som kanske hade mått bättre någon annanstans. Kanske ska det vara nästa område att utvecklas inom? Att bli hårdare? Absolut inte mer minimalistisk, jag vill att trädgården ska prunka. Det gör den inte och p.g.a. var vi bor, närheten till berggrunden och den allestädes närvarande torkan är det inte realistiskt att ha målbilden prunkande överallt. Savannängen får leva, jag är glad om syrenhäcken fortfarande växer nästa år och lite i taget får rabatterna bättre styrsel. Det ska vara mer av mycket och mindre av annat. Jag får reklam om vårlökar i parti och minut och kan inte låta bli att tänka på mitt Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam nere i trädgårdslandet. Ska jag sätta fler lökar? Ska iallafall inte sätta något utanför stängslet, trots tillgången till Trico Garden. No way, José! Ska det bölja av tulpaner får det vara bakom stängsel, rådjuren här på ön är brutala om än vackra. Ja, så går tankarna en morgon i augusti så här i trädgårdströtthetens tider, när saker och ting känns lite mer jobbiga än i april då allt var pepp och drömmigt.

Funderingar

Allt som kan hända på tio år.

24 augusti, 2024 4 kommentarer

Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…

… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.

… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.

… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!

… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.

… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.

… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.

… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.

… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!

… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.

… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.

Funderingar

Om jag hade en-miljon-eller-många och världen inte höll på att gå under (och jag därmed slapp ta hänsyn till ångest knuten till diverse företeelser).

13 januari, 2024 6 kommentarer

Häromdagen frågade maken mig just det första. Vad skulle du göra med en miljon? Han visste redan svaret. Betala av skulder och/eller hjälpa andra. Det finns inget annat för mig. Med en miljon kommer man dessvärre inte så långt i dagens läge, men nästa tanke var att ett Attefallshus på tomten skulle göra det ännu bekvämare för våra barn att komma hit på längre besök och det hade verkligen varit trevligt.

Tänk om verkligheten inte såg ut som den gör, eller att jag inte funkade som jag gör, hur skulle jag välja då? Tänk om jag var tvungen att välja att lägga pengarna på något som bara var för mig, hur skulle tankarna då gå? Jag var tvungen att skriva detta och gå och göra något annat en stund för att få igång tankarna. Här landade jag i drömmarnas drömvärld där också miljonen räckte oändligt långt, eller prioriteringar och hänsyn inte var nödvändiga. Och jag insåg att det är svårt för mig att vara lycklig om jag inte inkluderar andra.

Jag skulle gå på lymfmassage en gång i veckan.

Konserter! Varenda gång någon kom till stan skulle jag gå, oavsett genre. Det är bra att vidga sina vyer och lajvmusik är faktiskt nästan alltid givande på något sätt.

All mat som inte odlas här hemma skulle köpas genom REKO-ring eller genom andra lokala leverantörer. (Gäller naturligtvis inte mat till viss asiatisk mat osv, men du hajar.)

Jag skulle ta med vår ”lilla” familj på en musikalresa till London eller New York och så skulle vi riva av en musikal om dagen i en vecka.

En tripp till svägerskorna i Australien och Nya Zeeland hade varit självklar och naturligtvis hade vi tagit med makens familj och våra ungar också.

Syskonen och deras familjer skulle bli glada då jag fixade till Bredavik så det blev supermegabra för oss alla.

Jag hade anställt en trädgårdsmästardräng: stark, uppfinningsrik, kreativ och villig att sköta trädgården om vi är i Stockholm hos ungarna under en längre tid.

Ladan hade renoverats med mycket bättre förvaringsmöjligheter, men också med extra sommarboende.

Här kommer den. Lägenheten i Vasastan i Stockholm.

Maken hade fått ett eget flygplan.

En ny bil hade hittat hem hit. Den skulle vara bränslesnål, stark, med bra transportmöjligheter och skulle vara härlig att köra.

Min garderob skulle definitivt få sig en översyn av någon som kan sin grej och som skulle förstå hur viktigt det är för mig att vara bekvämt klädd utan att se slafsig ut (det sista missas eventuellt av somliga som det ser ut nu, hehe).

Jag skulle dra iväg på kompisspa med mina nära vänner, en i taget så vi hinner prata klart innan det är dags att åka hem igen.

Blommor och riktigt god choklad skulle följa mig vart jag än gick. Inte till mig, utan till mina medmänniskor.

Och tänk att gå på fin restaurang lite mer ofta, det hade varit trevligt! (Men inte allt för ofta, jag gillar mitt kök.)

Jag lever ett välsignat liv. Önskedrömmar är något som jag inte ofta drivs framåt av, jag är förnöjsam till den grad att jag verkligen borde sätta en spark i rumpan på mig själv då och då. Jag inser dock att övningar liknande den här kan få igång hjärnan på ett sätt som den faktiskt mår bra av. Är du någon som drabbas av avundsjuka då andra har vad du vill ha tror jag inte den här övningen är det minsta hjälpsam, men jag piggades upp av den. Det var ett kul sätt att börja helgen på!

Ditten och Datten

Om allt möjligt och förmågan att drömma stort.

8 januari, 2024 2 kommentarer

Helgen har ägnats åt fina möten med familj och vänner, något som jag verkligen känner mig tacksam över. Min lilla systerdotter döptes och hennes pappa sjöng Bo Kaspers ”Vad ska du heta?” så de sista pappersnäsdukarna från förpackningen jag öppnade då lillans föräldrar gifte sig gick åt. Det var fint att komma till lillastesysters nya hem i Höllviken. Syrran är så duktig och det är underbart att se den lilla familjen kämpa på och nå mål av olika slag. Våra föräldrar skulle vara så stolta över dem!

Igår hade vi våra kompisar över på en bit mat och trevlig samvaro. Deras småttingar är otroligt charmiga, inte minst balettdansösen på bilden här ovan som med stor säkerhet deklamerade att hon ”ska bli sjungerska och danserska och stå på alla de största scenerna i hela världen”. Efter sin sju nummer långa konsert är jag tämligen övertygad om att hon kommer att gå långt, oavsett vilken väg hon väl bestämmer sig för att slå in på då hon har några fler år innanför västen.

Idag hade jag inga bokade samtal, så jag ägnade största delen av dagen åt att städa undan julen. Det gav mycket tid till reflektion över bland annat den energi som den lilla musikalartisten så självklart visade upp. Jag sög i mig den som en torrlagd svamp, ville så gärna få ta del av den och låta den ge mig kraft att känna samma självklarhet i mitt liv. Nytt år, nya ambitioner, men samma gamla kropp och samma utmaningar. Må självklarheten slå följe med mig detta år, låt mig ta den i hand och låta den bära mig när jag inte ens har styrfart framåt. Jag önskar ibland det var lika lätt att ladda upp mina egna batterier som de som sitter i den bärbara högtalare som finns här hemma. Bara att plugga in i datorn, den går ju till och med att använda medan den laddas! Jaja. Nu ska jag dra iväg och få till några piruetter innan det är dags att ta en tidig kväll för att häva de dåliga jullovsvanorna jag lagt mig till då jag stannat uppe alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva något helt annat, men du vet hur det är. Det är som det är och det blir som det blir. Även så med texterna i Monnahs blogg.

Ditten och Datten

En blick i backspegeln och framtidsvisioner.

16 augusti, 2023 Inga kommentarer

Igår fyllde min fine lillebror år och jag gick för att se om han uppehöll sig på sitt bygge så jag kunde gratulera. Det gjorde han nu inte, men jag lämnade en present och tog mig sedan en runda för att se vad som hade hänt sedan sist. De flesta av oss har nog lättare se vad andra har åstadkommit än att se sina egna framsteg. Det ligger lite i sakens natur eftersom man matas med sina egna aktiviteter i små doser och ofta.

Vad hade då hänt sedan sist? Tja, flera av fönstren har kommit på plats. Det underbara ljuset är detsamma, men huset har fått ett helt annat uttryck utifrån. Detta upplevs bäst om man byter utsiktsplats och tar sig…

…hit istället. Vilka vackra fönster! De är fått gyllene snitt-proportioner och ger huset ett utseende som minner om svunna tider. Dörrarna är återvunna från ett bygge inne i Karlskrona, något som lurar betraktaren lite rent stilmässigt. Former inspirerade från Ronneby Brunnspark, förra sekelskiftet och åttiotalet, praktiskt enplan, uppvuxen trädgård och hemliga utrymmen. Det här huset är inte självklart på annat sätt än att det är väldigt lätt att tycka om! Jag älskar att komma hit och kan, trots att jag älskar vårt hem över allt på jorden, vara lite avis på dem som så småningom får flytta in.

Återvinningen fortsätter. Kakelugnen i vardagsrummet har jag redan visat, här står dörrar som ska få ta plats och ge huset karaktär. Varje gång jag ser den gröna dörren tänker jag att jag vill ha en ny färgskala i i vardagsrummet där soffan ska ha exakt den här färgen. Jag är uppvuxen med en grön hörnsoffa i vilken synnerligen viktiga samtal har gått av stapeln. Det var stor sorg den dagen den hamnade på tippen, men samtidigt var det en lättnad. Inte för de samtal som nu aldrig skulle gå av stapeln, utan för att sparsamhet in absurdum inte är något att upphöja. Soffan var vid det laget inte ens särskilt skön att sitta i. Samma gäller för övrigt vår soffa, så sedan flera år har jag hållit ögonen öppna efter en arvinge. Det är inte lätt kan jag avslöja! Djupa och låga soffor är snygga, men varken sköna eller ergonomiska. Soffor med hög rygg är ofta jättefula. Jag drömmer om min första soffa i grå skai. Ful redan i början på 90-talet då den inhandlades, men grymt praktisk och jätteskön att sitta i. Tänk den i en snygg version och i utbytbar textilklädsel. Drömma kan man ju.

Planttant

Tulpaner och sparris, sådant som gör mig glad.

25 april, 2023 2 kommentarer

Ja, men nu händer det! All tid jag ägnar åt drömmar, planering, förberedelser, plantering, rensning och vattning börjar ge frukt. Eller blom kanske? Efter John Taylors information om hur holländska tulpanodlare slår sina tulpanfält för att få de nya flashiga sorterna att bli starka ser jag alltså nu mitt nya tulpanland, Lilla Rotterdam, som ett rent snittblomsförråd. Första blommande sort är den här söta varmgula/orangea skönheten. (Tror det är Orange Emperor, men den har inte alls den intensiva färg som hade utlovats på bilder.) I Lilla Amsterdam kommer jag också att kunna plocka till buketter, där verkar det vara stor skillnad mot tidigare år med fler återkommande lökar. (Visste du förresten att en tulpanlök aldrig blommar om, utan den skickar ut nya lökar efter att ha blommat klart? Tulpaner kan även frösås, men då tar det många år innan plantan blommar.) Eftersom jag för första gången gödslade efter förra säsongens blomning gissar jag att det är den stora skillnaden.

Jag trodde att mina sparrisplantor gett upp lagom till i år som skulle bli stora skördeåret, men icke! När jag påtade runt lite i jorden hittade jag flera kraftiga knoppar på väg upp. Jag inser att fel låda fick uppdraget att agera permanent sparrisland då det är en av de tre som får flest skuggtimmar per dag. Sparrisar vill nämligen ha massor av sol, något som mina plantor inte riktigt fått tillgång till. Alltså, solen når dit, men inte under lika stor del av dagen som hos de flesta andra lådor i landet. Detta gör att skörden blir sen och antagligen mycket klenare än den hade varit med mer sol. Jag ska se till att leta upp ett bättre ställe och funderar på rabatten vid stenmuren utanför trädgårdslandet. Där växer redan jordärtskockor väldigt bra och den sandblandade jorden och skyddet/värmen från stenmuren hade nog varit mycket behjälplig. Det handlar bara om hur väl jag rensar. Vi har så stora ytor att ta hand om och även om jag fått bättre kläm på hur man bäst hanterar ogräs har jag bara en viss tillgång till tid. Nåja, jag ska tänka lite på det och eventuellt införskaffa nya plantor till detta uppdrag. En sparris tar ju ändå 3-4 år på sig innan den låter sig skördas. Tulpaner och sparris står för övrigt båda på min Topp 10 i trädgården-lista.

Monnas topp 10 i trädgården, utan inbördes ordning, i april 2023

dahlia (för dess skönhet och långa blomning)
sparris (godaste grönsaken)
tulpan (har funnits med som min favoritblomma i alla år)
lök (använder lök mer eller mindre dagligen)
slingerkrasse (underbart vacker och jättegod i sallader)
tomat (hemodlade är bäst)
vitkål (jag har nästan kommit över min kålodlingsfobi och tycker kål i alla former är jättegott)
sockerärt (så tacksamt att odla och jättesmarrigt)
luktärt (som kärlek, ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar)
äpple (apelsin må vara min favoritfrukt, men äpple är en riktig trotjänare)

Jag inser att jag har många fler ”måsten”, men dessa var de första som kom till mitt sinne. Vilka har jag missat som du hade valt?

Funderingar

Att samtidigt vara nöjd och längta bort.

7 oktober, 2022 2 kommentarer

Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.

För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.

För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.

I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?

Planttant

Nu blomstrar det lite försiktigt.

12 maj, 2022 Inga kommentarer

I baljan lyser små solar av glädje. De senaste nätterna har det regnat. Inte mycket, men tillräckligt för att allt med rötter har fått leva upp! Krispigt överallt.

Syrran skickade en stor påse aklejafröer för ett par år sedan. Några av dem satte jag i en fin trälåda från ladan som har fått agera uteblomkruka sedan vi flyttade hit. De där fröerna verkade inte ta sig riktigt på hela året, kanske för att det var så torrt och jag inte alltid hann eller orkade vattna mer än det absolut nödvändiga i trädgården. Nu står det dock små aklejaplantor runt kanten på hela lådan. Jag ser fram emot att få se vilken färg eller vilka fröer som kommer upp. Också i perennrabatten står en stor akleja från grannen Linda redo att visa färg.

Igår kväll såg lilla tulpanbuketten i vardagsrummet ut såhär. Alltså, den där laxfärgade tulpanen är alldeles extra speciell. Den har skiftat färg genom hela processen. Gul, rosa, orange. Pastell, intensiv, mjuk. Vacker i allt från detaljer till helheten.

Jag drömmer om prunkande rabatter och mängder av blommor som en i taget tar vid då någon annan spelat sitt solo. Blomsterlin med atlasblommor och brudslöja. Klättrande slingerkrasse. Ståtliga solrosor bakom dahlior i olika färger. En böljande ettårsrabatt som surrar av humlor och bin, mängder av färger i olika höjder. Fars ringblommor. Pelargontrappan. Ja, innan något har slagit ut går det utmärkt att drömma och se allt som kan komma att bli!

1 2 3 Nästa →