bygga – monnah

Ljuvligheter och fina tapeter.

2 april, 2025 6 kommentarer

Jag fick läsa en ansökningstext häromkvällen och sa att personen ifråga kanske skulle undvika metaforer som ”jag brinner för”, men idag ångrar jag mig. Undvik inte alls stora ord! April kräver ord som är allt annat än lagom. Jag brinner för denna tid, men det brinner också i knutarna. Det finns så sjukt (för att citera alla Love is Blind-deltagare) mycket att hinna med, det finns ingen rast, ingen ro och ingen ände på allt som ska göras. Jag får lyssna på lillastesysters råd att verkligen bara ta en sak i taget. Jag hade kunnat strunta i bloggen, men det vill jag inte. Den här stunden vid datorn är verkligen värdefull för mig!

Igår ville jag fånga citronfjärilen på violerna och det blev en lite vinglig live-bild som här presenteras som en video. Hoppas du får känna samma glädje som jag. Underbart ögonblick.

Påsken närmar sig och mamma var alltid så duktig på att hålla efter gravarna då hon levde. Det känns viktigt att se till att det alltid ser fint ut vid hennes grav också. Precis då man satt vårblommorna brukar det se klent ut, men de här små penséerna kommer snart att blomma friskt. Med tanke på hur rådjuren ser kyrkogården som sin personliga delikatessdisk är det enda raka att spreja allt noggrant med Trico Garden. Det hjälper inte alltid på tulpanerna här hemma, men penséerna brukar de faktiskt låta bli. Jag satte likadana penséer på svärfars grav. Hans sten börjar se grön ut, så jag ska dit någon dag och tvätta den ren med lite såpa (efter tips från svägerskan som jobbar på kyrkogård).

Efter kyrkogården var det dags för en uppdatering gällande brorsans fina hus. Just nu håller han på att tapetsera. Det blir så fint! Älskar allt med det där huset. Återvunna dörrar och fönster beställda efter gamla mått (våra) för att ge huset känslan av att ha varit med längre än vad det faktiskt har. Samtidigt är det så praktiskt planerat, med en riktigt rejäl groventré/tvättstuga, fint inbyggt skafferi i köket och eget badrum borta vid stora sovrummet. Återbrukad braskamin i vardagsrummet och utgång därifrån ut i trädgården, en halv minut till busshållplatsen och lite smått och gott i trädgården som säkert går att plocka fram. Ett fantastiskt boende.

Fint, inte sant?

Hemma hade jag fullt upp med att fylla på tomatjord, skola om den sista tomatsorten, chili och paprika och så ta hand om allt det som jag fick av mammas väninna. Allt har tvättats och gåtts igenom. Tyvärr var en del i för dåligt skick, det ska tydligen läggas i textilåtervinning trots att det inte längre är helt eller fräscht enligt vad jag förstår. Vet du mer om detta får du gärna berätta. Jag går till min föränderliga julros varje dag och förundras över detta mästerverk. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli en sådan här planttant… Kan man inte kalla denna för ljuvlig?

Ett Litet Ord

Ombyggnad pågår.

7 mars, 2025 13 kommentarer

Jag kör långsamt förbi byggarbetsplatsen mellan Mörtfors och Norrköping. Den angivna hastigheten är 30 km/h. Klockan är inte ens sju, men vägbyggarna är redan igång. Trots det fräser flera bilar förbi oss i hög hastighet, långt över den pågivna. Jag tänker på människorna som kallar detta sin arbetsplats. De som lever med en ständig risk för obetänksamma, stressade, empatilösa medmänniskor som bara prioriterar sin egen bekvämlighet, sin egen tid, sitt eget liv. Det stör mig otroligt och jag får andas djupt för att inte hänfalla åt irritation och ilska. ”Road rage” kan tydligen se ut på olika sätt.

Just nu håller jag på med något slags komplicerat byggnadsarbete gällande mig själv. Mitt årsord kräver djupdykningar, för hur ska jag annars kunna justera mig själv till mina grundvärderingar? Är förresten dessa ens samma som då jag var 25, 35, 45? Det är lätt att förorda godhet, vänlighet, kärlek, respekt, arbetsmoral, ansvar och allt annat fint i teorin. Hur det omsätts är dock inte helt självklart. Jag vill ta reda på var jag brister, var jag saknar delar, var redskapen behöver bytas ut och hur mitt arbetssätt kan förbättras. Trots min ålder hittar jag fortfarande nya prång, vrår och smygar i mitt inre. Det är både givande och intressant. Jag behövde ödmjukas då jag var yngre, nu behöver jag något annat. Frågan är vad.

Det hade inte varit dumt med dessa två skyltar att hänga runt halsen i det här skedet. Tänk att bara ha medarbetare runt omkring mig. Folk som jag kan lita på, som ”håller hastigheten”, vet vad de pysslar med, inte stjäl mina redskap och maskiner, är fokuserade på samma bygge som jag och bidrar till en trygg arbetsplats ”Gående” = alla som bara ska förbi, som inte är investerade i mig, inte är intresserade av diskussioner, inte har förmåga eller vilja att utvecklas tillsammans med mig. Tanken lockar, men som människa behöver man kunna hantera att göra även ganska intensivt arbete med sig själv utan att kunna inhänga arbetsplatsen.

Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas. Kanske är det t.o.m. dags för renovering på vissa ställen, det är inte helt klart för mig. Jag tror iallafall inte att jag är villig att plocka bort någon essentiell modul, egentligen handlar det snarare isåfall om ytskiktsrenoveringar. Vi får väl se. Det är ändå jag som är byggherre och vad jag har förstått har jag ganska fria tyglar…

Planttant

Tomatkuvösen.

8 juni, 2024 Inga kommentarer

Igår gjorde maken klar ”tomatkuvösen”! Jag bad om lite vindskydd vid stenladans vägg där vi alltid har våra tomater. Nog blev det vindskydd! Överbliven växthusplast kom väl till pass. Idag ska jag binda upp de ”vanliga” tomaterna. Busktomaterna är just buskiga och kompakta, så de klarar sig nog ändå. Vi bor ju tekniskt sett i växtzon 1, men jag har märkt hur sent allt är här jämfört med andra zon 1-trädgårdar. Blåsten är den stora boven, så jag tror på en både större och tidigare skörd än vad vi fått hittills.

Ditten och Datten

Filosofiska rummet.

10 maj, 2024 Inga kommentarer

Tankar om sådant som hände igår:

Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.

Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.

Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.

Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!

Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.

Ditten och Datten

En blick i backspegeln och framtidsvisioner.

16 augusti, 2023 Inga kommentarer

Igår fyllde min fine lillebror år och jag gick för att se om han uppehöll sig på sitt bygge så jag kunde gratulera. Det gjorde han nu inte, men jag lämnade en present och tog mig sedan en runda för att se vad som hade hänt sedan sist. De flesta av oss har nog lättare se vad andra har åstadkommit än att se sina egna framsteg. Det ligger lite i sakens natur eftersom man matas med sina egna aktiviteter i små doser och ofta.

Vad hade då hänt sedan sist? Tja, flera av fönstren har kommit på plats. Det underbara ljuset är detsamma, men huset har fått ett helt annat uttryck utifrån. Detta upplevs bäst om man byter utsiktsplats och tar sig…

…hit istället. Vilka vackra fönster! De är fått gyllene snitt-proportioner och ger huset ett utseende som minner om svunna tider. Dörrarna är återvunna från ett bygge inne i Karlskrona, något som lurar betraktaren lite rent stilmässigt. Former inspirerade från Ronneby Brunnspark, förra sekelskiftet och åttiotalet, praktiskt enplan, uppvuxen trädgård och hemliga utrymmen. Det här huset är inte självklart på annat sätt än att det är väldigt lätt att tycka om! Jag älskar att komma hit och kan, trots att jag älskar vårt hem över allt på jorden, vara lite avis på dem som så småningom får flytta in.

Återvinningen fortsätter. Kakelugnen i vardagsrummet har jag redan visat, här står dörrar som ska få ta plats och ge huset karaktär. Varje gång jag ser den gröna dörren tänker jag att jag vill ha en ny färgskala i i vardagsrummet där soffan ska ha exakt den här färgen. Jag är uppvuxen med en grön hörnsoffa i vilken synnerligen viktiga samtal har gått av stapeln. Det var stor sorg den dagen den hamnade på tippen, men samtidigt var det en lättnad. Inte för de samtal som nu aldrig skulle gå av stapeln, utan för att sparsamhet in absurdum inte är något att upphöja. Soffan var vid det laget inte ens särskilt skön att sitta i. Samma gäller för övrigt vår soffa, så sedan flera år har jag hållit ögonen öppna efter en arvinge. Det är inte lätt kan jag avslöja! Djupa och låga soffor är snygga, men varken sköna eller ergonomiska. Soffor med hög rygg är ofta jättefula. Jag drömmer om min första soffa i grå skai. Ful redan i början på 90-talet då den inhandlades, men grymt praktisk och jätteskön att sitta i. Tänk den i en snygg version och i utbytbar textilklädsel. Drömma kan man ju.

Hus och Hem

Rosenportalen.

14 maj, 2023 2 kommentarer

När vi flyttade in i vårt hem var det inte vårt. Vi hyrde av brorsan och hans fru. Det innebar att vi inte riktigt kunde ta egna beslut, även om det naturligtvis uppmuntrades att ”känna oss som hemma”. När huset så gick över i vår ägo 2019 befann vi oss mitt i kaos och det dröjde till 2020 tills vi började göra lite större projekt i trädgården. Eller vi och vi. Som med så mycket här hemma är det jag som funderar ut och kommer med idéer och Ingenjören som genomför dem praktiskt. När han är klar tar jag över igen, målar eventuellt det som byggts och tar hand om allt det praktiska planttantsjobbet som att planera, förså, gräva ut, vattna, gödsla och allt vad det nu är. 2020 fick jag pelargontrappan, vi grovrensade det som skulle bli en rabatt mellan huset och ladan och det var också då som trädgårdslandet växte fram och kom på plats. 2021 var det dags att börja jordförbättringen i lådorna och jag började testa om växthus var något för mig i en miniversion från Lidl. Kryddhjulet kom på plats efter att syrran hittat gratis ölandssten till oss. 2022 tillkom det lite större växthuset från Bauhaus (som visade sig inte tåla vind). Vi grovrensade även vid trädgårdslandets stenmur för att få till ännu en rabatt med lite bättre förutsättningar och det sista maken gjorde innan vintern var att gräva ner plank som fick bli en gräns mellan rabatt och gräsgång.

Förra året fick jag en Prinsessan Marie-ros som syrran drivit upp själv från stickling. Den hade hennes son i sin tur fått i ettårspresent av vår mamma (som för övrigt älskade rosor), så det kändes viktigt att ge denna gåva de bästa förutsättningar. Jag planterade den förra året efter konstens alla regler. Stor grop, rosjord och ”rätt” slags gödsling. Rosen vattnades lite extra för att verkligen kunna acklimatisera sig, men den fick sin plats med tanken att den skulle slingra sig upp i en rosenbåge. Efter en del googlande och bläddrande hittade jag denna bild på Pinterest och skickade till Ingenjören. Han hade börjat fundera på en svetsad version med armeringsjärn, men efter lite testande insåg han att den inte skulle uppfylla hans krav på stabilitet. Plan två blev att bygga något mer liknande rosenportalen/minipergolan som jag hade hittat bild på. Projektet blev lite större än någon av oss hade tänkt, men oj, vad nöjd jag är! Jag valde att måla in träet i falu rödfärg för att binda ihop huset med ladan.

Nu känns drömmen om ett renoverat sommarviste ännu lite närmare. Det kommer att bli jättefint när det blir klart.

Jag är så nöjd med detaljer och proportioner! Här är det tänkt att rosen ska kunna bindas upp vid armeringsjärnet på sin väg upp. Rosen ska även få sällskap av en klematis, men det gäller att välja rätt sort och rätt färg! För mig är en riktigt blålila en ”riktig” klematis. Vi hade en fantastisk sådan utanför dörren i vårt barndomshem, men jag tycker inte riktigt att färgen blir rätt här. När jag har tänkt klart blir det säkert bra.

Det ska slingra sig upp något även på andra sidan. En mer permanent lösning är på gång, men just nu blir det några överblivna luktärter. Får se om de blommar något här då det är lite väl skuggigt egentligen. De har i alla fall fått ordentligt med gödsel. Ja, det var den rosenportalen, det. Lite i taget. Som min kompis som var här i förra veckan sa: ”Det är så inspirerande att se att det här stället växer fram lite i taget. Jag är ’allt eller inget’ och då blir det ingenting gjort eftersom varje projekt känns så stort. Man kan ju måla lite åt gången, allt behöver inte bli klart på studs.” Sanningen är att jag är precis likadan. Det är ju detta som gör att jag ibland blir lite låst! Men tänk! Nu är till och med listerna till verandan målade och snart även monterade. Eftersom ändå verandan är fullproppad med växter just nu och funkar som något slags provisoriskt växthus så är det ingen brådska. Vi ska nog få tid att sitta där i lugn och ro en vacker dag. Lite i taget.

Planttant

Att orka vänta.

10 maj, 2023 Inga kommentarer

De som tar sig tid att läsa resultaten efter de senaste årens forskning om brottslighet kommer att hitta tämligen samstämmiga röster. Marie Torstensson Levander, seniorprofessor vid Malmö universitet, sammanfattar det så här i en intervju i Kvartal: ”Resultaten bekräftar det man tidigare funnit i liknande studier – att synen på regler, eller att värdera regelefterlevnad positivt, skiljer ungdomar som väljer att begå brott från andra ungdomar. En annan viktig faktor är förmågan till självkontroll, att kunna motstå frestelser och provokationer i en situation där brottsbeslutet är nära. En tredje faktor är de miljöer man väljer att vistas i. Resultaten visar att det är betydligt vanligare att ungdomar med svag moral och självkontroll väljer att röra sig i miljöer som kan vara brottsalstrande. Sådana miljöer karaktäriseras exempelvis av brist på vuxenkontroll. Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Jag tänker på mina egna oförmågor och tillkortakommanden och tackar, återigen, mina föräldrar för den grund de lät mig bygga mitt liv på. Då det gäller just förmåga till självkontroll svajar det lite, eller snarare spretar. Jag vill gärna äta något frestande NU, men har å andra sidan inga problem med att vänta och vänta på att olika projekt ska förfärdigas här hemma. Det senare delar jag med min make. Vi är helt enkelt ganska förnöjsamma. Baksidan med detta personlighetsdrag är att vi kan gå så länge med ofärdiga eller önskade projekt att det liksom inte händer något.

Vi började fundera över en rosenportal förra året. Eller, jag började fundera och överlämnade sedan till maken att välja någon typ av lösning som skulle fungera. Vi hade redan kommit en bit på väg eftersom vi planerade för en pergola nere i trädgårdslandet redan för tre år sedan, men enades till slut om att den på den planerade platsen skulle ge onödig skugga till de bästa odlingslådorna. Där visade det sig vara bra att vänta med genomförandet. I många fall är det ju det, så jag vill inte klaga för mycket. Hur många hem och trädgårdar har inte blivit upprivna och ”fulrenoverade” då nya ägare inte har kunnat hia sig och bo in sig för att hitta för- och nackdelar med sitt nya boende? Naturliga indelningar för de olika trädgårdsrummen, naturliga genvägar, hur ljuset går genom huset under de olika årstiderna… Den här lösningen känner jag mig glad och nöjd över. Den kommer att smälta in med rödfärgen på hus och lada och den fyrkantiga formen kommer att mjukas upp av detaljer och själva växtligheten.

Det har sina fördelar att ha en brorsa som kan nästan allting som granne. Eller, han håller i alla fall på att bygga nytt på granntomten och är mycket behjälplig på alla sätt och vis. Jag skickade meddelande för att fråga om vi fick sno färg från hans bygge och fick tummen upp. Med det fick detta projekt fart på riktigt. Jag tror att det här kan bli jättefint. Rosen har tagit sig sedan den planterades för ett år sedan och kommer förhoppningsvis att börja växa på sig riktigt ordentligt med sitt nya stöd. Min syster tog en stickling från den ros som ger hennes stadsinnergård fantastiskt vackra och prunkande tak och väggar under sommaren och jag ser fram emot att få en liknande effekt här. Inget är som väntans tider!

Ditten och Datten

Tjugotvå år med dennadär.

17 december, 2022 2 kommentarer

Dagen inleddes med att fortsätta festligheterna genom att fira då lillan kom till jorden för tjugotvå år sedan. Dramatiska scener utspelade sig på Huddinge sjukhus med en förlossning i renoveringskaos. Jag hade tänkt riva av tredje barnets ankomst i en snabb vända då jag ville hem och jula i vårt nyinflyttade hus, men så blev det inte. Vi fick uppleva akutsnitt och en vecka på sjukhus istället och jag var tacksam över hur tiderna förändrats och att vi alls fick med oss en fin liten bebis hem.

Flaggan i topp en dag som den här! Maken har koll på sin flaggstång, jag är dålig på att komma ihåg det här trevliga sättet att fira.

Vi fick till en trevlig promenad i det vackra vintervädret och började med inspektion hos brorsan som håller på att få sin kakelugn installerad. Den här kakelugnen har stått i ett hus på Ringö på annat ställe i Karlskronas skärgård. Kakel-Janne har full koll på sina kakelugnar! Lillastebror har en kakelugn från Hantverkargatan inne i Karlskrona i sitt hus på Bergåsa, men våra två kakelugnar tror jag bara har stått i vårt hus sedan början av 1900-talet. (Det är för övrigt Kakel-Janne som har satt om de två ugnarna också.)

Vet du hur en kakelugn byggs upp? Själv hade jag dålig koll. Det är mycket lera inblandad iallafall och man använder inte eldfast tegel som jag trodde. När bygget är klart finns en huvudkanal och fyra mindre på plats innanför kakelplattorna. Så fascinerande! Vem kom ens på att detta skulle bli ett smart sätt att tillvarata energin i veden? Det eldas i vår kakelugn tidigt på morgonen med bara några klabbar ved och sedan fortsätter den avge värme hela dagen.

Efter inspektionsrundan tog vi oss ner till campingen för att inspektera isen. Den var på plats längst in, men kommer att släppa taget under veckan som bara ska bjuda på plusgrader. Det känns märkligt att vi har kunnat gå över till Jerkö (ön i bakgrunden) härifrån!

Dottern visade upp balansakter som är mig helt främmande. Jag är både för svag och för tung för att fixa det här.

Nej, hon brås på sin far som utan större problem svingade sig längs dessa monkey bars anpassade till betydligt kortare människor. Jag blev ju sugen på att åtminstone försöka ta mig an en plan som avslutas med att jag kan göra detsamma, men har tänkt samma tanke många, många gånger. Blir det av nu under Hälsans År 2023?

Solen var redan på väg ner igen fast det bara var strax efter lunch, men så är det ju på vintern. Sol som kämpar, is på vattnet och båtar på land.

Det filmades och fotades till dotterns kråkan-utmaning som hon håller i genom sin yogagrupp på Facebook. Jag är så imponerad! Hur är det ens möjligt?

Nej, kråkor bemästrar jag inte, men jag är rätt bra på att baka tårta. Och äta densamma. Hela livet har vår goding ofta firat sin födelsedag tillsammans med Farmor vars dag infaller dagen innan. I år firade vi i lugn och ro själva, men eftersom det fanns så mycket tårta kvar efter kalaset dagen innan blev det favoriter i repris. Dagen avslutades sedan med att vi tittade på Scrooge tillsammans med popcorn i bunkar. Den här unga damen gillar traditioner lika mycket som jag… Hurra för att vi får ha henne i våra liv!

Hus och Hem

När morgonen möter dig med solsken i blick och en extra timme sömn i ryggen.

30 oktober, 2022 Inga kommentarer

Jag gillar verkligen att sova och vakna med kroppen synkad till vad som är morgon och kväll. Det är mig inte främmande att ta en tupplur, helst i 5-10 minuter efter lunch någon gång när kroppen håller på att jobba med matspjälkningen. När jag är sjuk sover jag vanligtvis jättemycket. Det känns som att kroppen har lättare att reparera sig om den får vara ifred. Jag vet i alla fall att jag igår kände livet i mig, så till den grad att jag gasade på från morgon till kväll med allt som stod på önskelistan. Kanske var det just gasandet som gjorde att jag imorse, trots en extra timmes sömn, inte vaknade förrän 6.40. Det låter kanske inte så sent, men i ”den gamla tiden” hade det varit en timme tidigare och vanlig uppstigningstid är någon gång mellan 6 och 6.30. Att vakna till varmt solljus har vi inte varit bortskämda med de senaste veckorna. Det var underbart! Hade det funnits utrymme hade en morgonpromenad varit på sin plats. Vintertiden kommer att innebära mörka, långa kvällar, men samtidigt är detta ”normalläge”. Det borde väl vara värt något.

För den som gillar att zooma finns det här möjlighet att kika lite närmare på vad detta är för någon märklig konstruktion. Vi vet ännu inte om den funkar, men sätter stort hopp till att detta kan bli en härlig vinterhalvårsbonus! Att mata småfåglar har blivit ett fint sätt att hjälpa till här hemma. Fåglarna får mat och vi får uppfyllas av fascination över dessa märkliga och vackra varelser. Alla som matar småfåglar får bannor av Anticimex – gnagarna lockas till fröresterna som samlas på marken nedanför matarstationerna. Det får vara så! Den här fågelmatarstationen är en julklapp från maken. Han har utgått från mått som släpper in de små och lämnar de större utanför. Bli inte sur, de större ska få sitt i päronträdet i bakgrunden där vi vanligtvis hänger upp fröer och frukt. Aldrig har väl en svepask använts på det här viset, eller vad tror du? Det ska upp en lite mindre svepask till, men den håller jag på att måla om i vitt istället för blått och rött. Konstruktionen är sinnrik! Jag älskar att fronten bara är att lyfta upp och ut. Det blir lätt att sopa ut, göra rent på botten och fylla på maten. Jag tror att vi, förutom den andra svepasken, också ska lyfta in lite grenar eller liknande för att göra ”buren” mer attraktiv. Nu återstår det bara att vänta på gästerna. Kommer det att bli hiss eller diss?

Gårdagen tillbringades inte helt oväntat i trädgårdslandet. Jag fyllde på bokashi, rensade ogräs och skördade selleri, persilja, gräslök, salvia, oregano och timjan för att göra örtsalt enligt Underbaraclaras recept. Helst hade jag velat ha rosmarin i, men hade glömt att jag satt in rosmarinbusken i köket i Bredavik. Det fick bli en lite annan touch än planerat. Italienskt luktar det ändå, både rosmarin och salvia används friskt i det italienska köket. Jag hämtade också in vitlök, för det tycker jag är gott. Vår selleri har vuxit på nu mot slutet och eftersom den tåler lite frost får den stå kvar i landet. Också bladpersiljan är gigantisk! Jag hoppas att den kommer tillbaka nästa år. Persilja är tvåårig, så det borde funka. Det beror dock på hur kall och blöt vintern blir. När jag grävde ner bokashin såg jag hur mycket daggmask som helst. Det bådar gott för framtiden! Jag tänker att trädgårdslandet blir liiiite bättre för varje år, i takt med att vi lär oss vad som funkar och inte.

Från grannhuset hör vi då och då hur det spikas. Brorsan kommer och bygger på sitt hus när det finns tid och ork. Jag älskar planlösningen, det här blir ett toppenhus! Undrar just vem som ska bo där. I veckan ska det tydligen byggas kakelugn. Vi hade inte flyttat tillbaka än då kakelugnarna i vårt hus sattes om, så jag ser fram emot att försöka vara en fluga på väggen och kolla hur kakel-Janne jobbar. Yrkesskicklighet är spännande att betrakta från utsidan.

Hus och Hem

Evig sommar.

7 juli, 2022 Inga kommentarer

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

1 2 3 Nästa →