Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.
Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.
Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:
att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem
Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!
Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.
Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?
Höstlov med datorpaus.
Nu har vi höstlov här hemma. Det ska jag fira med en välbehövlig, veckolång datorpaus. Det innebär att bloggen inte kommer att bli uppdaterad på ett tag.
I kväll har vi kusinträff. Jag ser fram emot många skratt och kanske till och med en och annan tår. Forsmans är rätt känslosamma, men det är något jag är väldigt tacksam för. Hoppas inte P och C tjuvtittar här i bloggen, för då får de se blomman som får följa med till värdfolket. Har ni sett något liknande?! En rosa julstjärna?! Inte är den i höstfärger heller, men jag drogs till den som en magnet och bestämde att jag tvunget måste ha den med mig från affären…
Lunchpaus.
Det regnar här. Igen. För en stund sedan var det i alla fall lite ljust samtidigt som regnet strilade ner, men nu är det depressionsmörkt och strilandet har tilltagit så det mer liknar spikregn…
Jag vaknade klockan 5.50 trots att jag gick och lade mig alldeles för sent. Min kropp hade inte riktigt fattat det, för jag vaknade liksom så där superpigg som man annars bara gör på lediga lördagar då man faktiskt får lov att sova ut. Jag tog tillfället i akt att snabbrensa och sätta i ordning inför kallare dagar eftersom den ambulerande klädinsamlingstjänsten hade lovat att plocka upp kassar i området idag. Dessutom kommer min gamla kollega på lunch i morgon och hennes döttrar brukar ta över det i klädväg som finns kvar i användningsbart skick då våra tjejer är färdiga med det. Jag blev påmind om mitt underbara inköp från förra säsongen, nämligen ett underställ från favoriten Gneis. Det lär behövas den här vintern också!
Titta! Vackert mönster på den handkarvade olivtvål som ligger i garderoben och sprider väldoft. Jag funderar allvarligt på om det inte är dags att börja använda den här skönheten till det den var ämnad för. Synd att det är så kladdigt med ”vanliga” tvålar. Maken har ju löst problemet på den nedre toaletten genom en jättefiffig montering av tvålkoppen, så där har vi alltid en god Lushtvål, men vid andra handfat och diskhoar är det pumptvål som gäller.
Kommer ni ihåg 200-kronorsbuketten från förra fredagen? Idag är det onsdag. Jag har bytt vatten nästan varje dag, och i går fick jag ta bort de mest ledsna bukettdeltagarna, men visst har de kvarvarande skönheterna fortfarande lite kvar att ge?
Så här började vårt förhållande för arton år sedan. Jag blev ganska snart en levande väckarklocka till maken. Detta vaknade jag till idag och kunde inte låta bli att fnissa lite. K befinner sig nämligen i Österrike. Jag vet inte riktigt om han egentligen har råd med en så här dyr och exotisk väckningsservice?! (Fast han hade vaknat på egen hand och det var rätt trevligt att prata en liten stund med honom.)
Jaaa! Lördag!
Sovmorgon. Blombukett. Mysfrukost med hela familjen. Garderobsuppdatering. Fotojobb. Nationalmuseum. Primärplanering. Pyssel? Strumpstickning. Ha en riktigt skön helg!
Jag bytte bort ett presentkort på 100 kr på Systemet (det var inte ens mitt, utan makens) mot ett blomsterkort med samma värde. Jag tog kortet till min favoritbutik som visade sig representera ett annat företag. Nu hade jag redan bestämt mig för att köpa en underbar helgbukett till mig själv, så jag drog upp två hundralappar och sa att jag ville ha en glad bukett i rött, gult och cerise. Titta, så fint det blev! För tvåhundra kronor kan man få, eller ge, mycket. Då jag sällan lägger ut pengar på onödiga saker känner jag att en sådan här ”splurge” då och då helt klart tillför livet lite extra piff!
Nybakat bröd under Stig Lindbergs fallande löv gör också livet lite gladare. (Tack svärmor, som hann köpa den här handduken på Coop för några år sedan innan de alla sålde slut på nolltid.)