Små nedslag i veckan som gick.
Höstens soluppgångar är ofta rosa mot grått. Solens varma strålar reflekteras i molnen som den delar himlapällen med allt som oftast nu i oktober. Jag brukar sitta här uppe i arbetsrummet och tittar ut genom fönstret då värmen sprider sig i rummet. Tänker så klart ofta på Molly Sandéns Rosa himmel (eller egentligen Jonathan Johanssons och David Lindvalls) vid dessa tillfällen och undrar vad jag tänkte på innan 2019 då jag hörde låten första gången.
Jag satte i våras ängsblommor, 3-4 påsar, på en plats i gräsmattan där maken hade jämnat ut och flyttat jord från andra platser. Sedan kom den långa torkan. Jag vattnade i början, men efter ett tag fick jag prioritera bort denna plats då det var fullt upp i grönsaksland, rabatter, växthus, krukor och runt fruktträd och buskar. Ängen fick möta sin baneman innan den ens fått en chans. Döm om min förvåning då det för några veckor sedan började blomma. Jag skrattade högt då jag såg denna svulstiga plantering första gången. Alltså, jag borde lagt något där för storleksreferens, men ändå. Du kanske får en känsla. Tänk ändå att de här stackarna inte blev uppätna av fåglar eller bara torkade ihjäl efter att de väl hade etablerat sig. Planttanter bör ha planer, men vara flexibla gällande resultatet av arbetet de lägger ner.
Jag hänger en hel del med granntjejerna. Försöker att inte exponera dem här i bloggen, men eftersom Lillasyster inte fanns med utan att hennes glada lilla anlete är i centrum får lilla Tittis baksida representera. Tjejernas mamma är duktig på hår och Tittis lockar är väl omhändertagna. (Lillasyster har varken hår eller tänder trots sina nio månader, men hon är väldigt glad ändå.) När håret ändå inte räcker till använder Titti olika sjalar och halsdukar för att uppnå rätt resultat. Hon har en livlig fantasi och leker och leker och leker. Häromkvällen var hon Pippi, favoriten. De långa flätorna hängde ner till golvet och Lillasysters lekkossa fick spela Herr Nilsson medan käpphästen gjorde en utmärkt rolltolkning som Lilla Gubben. Ibland får man agera publik, ibland blir man statist och åter andra gånger håller man sig bäst i bakgrunden för att beskåda härligheten. ”Kan man klippa sjalar, mojmo?” ”Nja, det är nog inte så bra. Varför skulle man göra det?” ”Om håret är för långt klipper man det.” Ah, såklart. Men nä, mammas kashmirsjal klippes helst inte av. Jag vet att födelsedagsönskningarna inbegriper utklädningsattiraljer, så kanske får hon ett riktigt Pippihår snart.
Jag bakade chocolate chip cookies och de blev goda. Vi hade gäster och delade med grannarna, men när jag trodde att jag skulle göra en omgång kakor redo för utbakning i frysen var degen puts väck. Vi har väl möss i kylskåpet. Och kakdeg är som vi alla vet väldigt gott.
Vi var på kyrkogården och satte lyktorna på plats och tittade till lite. Det är verkligen så mycket finare på vår kyrkogård än det var ”förr i tiden”. Kul tycker jag.
Planttanteriet ligger lite i malpåse nu. Jag har envist hållit kvar dahliorna i jorden då vi inte haft ens i närheten av frysgrader, men efter helgen ska de upp. Igår satte jag in en av årets sista buketter och är så glad att jag orkar mixtra med de här divorna. Men nej, jag är nöjd med årets beslut att inte försätta dem inomhus i påsar och kommer att sätta dem direkt i backen nästa år också. Det är bara en sort som jag inte kommer att sätta igen. Sniglarna gillar olika dahlior olika mycket, men just dahlior med mörka blad ÄLSKAR de. Jag har en kortvuxen sort som inte funkar i buketter och eftersom den alltid blir ful pga sniglarna ger jag upp den nu. Det finns tillräckligt ändå. Resultatet i kållådorna blev en besvikelse i år, men när kålfjärilarna inte längre orkade hålla igång började en del av plantorna ändå ge en del till våra grytor. Broccoli och vitkål bl a. Grönkålen försvann ju mystiskt, den är annars min favorit. Det kommer nya chanser! Sedan har vi maskrosorna som verkligen är som härliga solar! Sedan vi fick bin på gården har jag inte kunnat ogilla dessa kraftfulla själar. Jag är tvärtom tacksam för att de växer trots stora utmaningar. Och nu är det helg och det ska regna hela dagen. I eftermiddag har jag bjudit hit kyrktanterna på soppa, men innan dess ska jag fortsätta med böckerna. Det blir finemang. Lev väl.
FRÖJD, uppdaterad och redo för sista kvartalet.
”Hur går det med FRÖJD?”, frågade min syrra i somras. Lite tjurigt svarade jag att jag inte riktigt fått till den där fröjden och att ordet inte blivit mitt på det vis som jag hade önskat. Jag tror att jag mest hade en dålig dag, men mitt svar blev kvar hos mig själv. Vad var det nu jag tänkte med det där årsordet? ”Det är ett ord som ger mig möjlighet att utvecklas både fysiskt, mentalt och själsligt om jag är öppen för det. FRÖJD inbjuder till glädje och njutning, tillfredsställelse, att känna mig upplivad, hänryckning, nöje, förlustelse, skoj, glädjefest, högtidlighet och festivitas (wow, känslan av det sista här…). I FRÖJD finns det mycket utrymme för skratt, men även för en positivt laddad andlighet och stor allmän livsglädje.” Sedan jag påminde mig om mitt eget ansvar att göra något åt det här och sedan dess har det definitivt fröjdat till sig här hemma.
Kommer du ihåg den gungande FRÖJD-flickan vars ram behövde lite TLC? Även broderiet i sig behövde ett uppfräschande bad och lite ”fasters-strykning”. Nu hänger hon där i galleriet i hallen och gör mig glad varje dag istället för att vara ett projekt bland många som blir liggande i en hög. (Mitt bästa knep när det gäller att hänga flera grejer på väggen med bara en spik eller krok är att använda fiskelina. Den blir inte osynlig, men jag har aldrig störts av detta.)
Jag har sett till att ta mig tid att plocka in buketter och även att stanna upp lite mer ofta, trots att det är i slutet på säsongen med tillgång till många fler blommor. Varma färger, kalla färger, stort och flashigt, enkelt och stilrent. Jag har försökt tänka lite utanför lådan (vilket inte syns på de här bilderna) och jag har använt vaser som vanligtvis inte får komma ut från skåpet. Omväxling förnöjer? Ja, så är det säkert för många, men uppenbarligen är jag en person som oftast väljer favoriter. Jag har därför även plockat ut ännu fler aldrig så fina skålar, vaser och ljusstakar som mest bara står i sina skåp och lådor. (Japp, den där utrensningen som pågått i flera år fortsätter.) Och sedan…
… har jag gjort något som inte alls hjälper utrensningen. Maken bad mig stanna på en loppis på väg hem igår då han ville köpa en gammal såg som han sett där. Jag blev kvar länge och pratade med loppis-ägaren som ofta är och hjälper en av våra grannar. Han var även ofta hos den förre ägaren till vårt hus, så han hade många historier att berätta om vår plats på jorden. När jag väl åkte därifrån kände jag mig glad och dessutom hade jag med mig ett gammalt dockhus som jag hade betalat 80 kronor för. Vad ska jag göra med det? Tja, vi får väl se. Jag blev dock förälskad och kände att det ligger mycket kärlek bakom detta projekt. Det finns till och med belysning i taket (bortplockat på bilderna).
Något som däremot passar väl in i både utrensning och FRÖJD är att jag tagit tag i den sista sorteringen av noter som jag gjorde i somras. Körens historik är uppdaterad och de sista noterna ligger på plats i alfabetsordning. De har dessutom fått plats i en lite högre hurts vi fick av svärmor efter hennes utrensning hemma. Den passade perfekt i garderoben i syrummet! Jag är annars försiktig med att ta in mer förvaringsgrejer i form av skåp, hyllor eller lådor. ”Allt ska ha en plats” för att få flytta in här hemma blir meningslöst att ha som ledord om man bara fyller på med mer förvaring. Ju fler lådor som finns, desto svårare är det att få överblick. Det här är ett av problemen gällande organisering som jag verkligen fått upp ögonen för under det här evighetsprojektet. Jag vet att jag har behövt tid för att släppa taget om en del grejer, men jag är också glad över att det har inneburit att jag lärt mig att prioritera vad jag vill ha kvar, inte bara vad som måste sparas. Att vi är två personer i hushållet som vill ha det luftigt omkring oss, men ändå känner oss känslomässigt anknutna till grejer gör det inte lättare, hahaha!
Det sista fröjdefulla projektet för den här gången är den fina kompost som maken byggt. Hurra!!! Här vill jag ha massor av grejer att fylla på med. Jag har längtat efter en kompost i flera år. När trädgården utvecklas med olika byggprojekt blir jag alltid lika glad. Det tar sin lilla tid, men det blir bra. Bakom komposten finns det nu plats för jordärtskockorna som ska flyttas dit. Där kan de växa på hur mycket de vill och kan ge lite extra skugga under sommarhalvåret. Inte blir jag irriterad om de äts av sniglar heller. Nog om detta.
Min själ sjunger av detta! De senaste dagarna har maken och brorsan varit och satt upp läkt och målat fönster och dessutom har byggställningen plockats ner. Heja, tycker det blivit så fint. Lite mer läkt ska komma upp och andra hälften av panelen får bytas ut nästa år (eller när det blir). Det känns som en dröm att det kommit så här långt och jag är otroligt tacksam till alla som gör detta möjligt. Några andra som sjunger och spelar är de fantastiska musiker jag får uppleva i höst då det ska in lite mer fröjdefull live-musik i livet. Två biljetter är inhandlade och det ska bli så mysigt! Körtävlingen fick mig inte att tröttna, snarare tvärtom. Och lite Marinens musikkår, Margareta Bengtson och musik på skånska sitter aldrig fel. ”Är det här tillräckligt med FRÖJD för dig”, frågar jag mig själv. Och svaret är ja! Så här ska det vara, så här ska det kännas.
Pelargonväckning.
Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.
Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.
Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.
Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:
Efter regnet.
Över tio millimeter regn och en dags återhämtning! Åh, vad jag har längtat efter denna dag… I södra Europa har det regnats friskt, kanske för mycket till och med. Här har det dock blivit torrare och torrare för varje dag. Maskarna har migrerat neråt och bara kvickroten har fortsatt sin framfart. Idag känner jag dock hopp för allt jag faktiskt vill ska växa. Det ska nog bli bra.
Jag TROR att jag fick denna planta av fänrikshjärta av min faster i Ronneby. Den är iallafall i startgroparna gällande blomexplosion, så snart blir det fint där i skuggan av uthuset.
Det är svårt att tro att det bara är en vecka sig hela gräsmattan var perfekt klippt. Den ser i princip övergiven ut på sina ställen. Kan gräs växa fem centimeter på en natt?! Myskmadran under fågelbadet mår hur bra som helst och har smått börjat blomma.
Allt som står ute på avhärdning under fiberduk klarade regnet bra och i krukor och lådor med övervintrade växter börjar det nu se trevligt ut igen.
Störst uppryckning över natten gjorde syrrans julros. Ojojoj! Nej, nu är det för sent att flytta denna drottning. På översta bilden ser du hur perennrabatten lite i taget tar sig ton. När aklejorna börjar blomma kommer nävorna strax efter och sedan är det ett evigt blommande ända tills i höst. Så glad detta gör mig!
Ps: Att vår grästrimmer/röjsåg fortfarande inte funkar efter ett otal besök hos reparatör (då han säger att den gör det) gör mig så frustrerad! Det är trimmern som ger det extra till trädgården och utan röjsåg är det svårt att klara sig på en sådan här tomt. Kanske är det bäst att bara köpa en Royobi som våra vänner. Billiga, men bra på att göra det de ska.
Anemone nemorosa.
Varje vår vill jag uppleva ett vitsippshav. Igår fick vi chansen på väg till svärfars 90-årsfirande. Yngsta dottern och hennes man är hemma för denna begivenhet, då är det roligt att uppmärksamma de starka blekingska banden med Danmark. Lyckå slott byggdes som skydd åt handelsstaden Lyckå (numera Lyckeby) på 1500-talet. Det belägrades av svenskarna under sjuårskriget, men sedan tog danskarna över igen. 1600 förlorade Lyckå stadsrättigheterna och slottet revs. Sedan dess har bara ruinen funnits som minne över dessa års oroligheter.
Dahliabomb, äppelmos och Jesus.
Idag har jag plockat in ett stort fång dahlior som delats upp på ett gäng vaser. Jag brukar alltid hinna tänka ”det här är nog sista buketten” flera gånger varje höst, men vet att detta inte var en av de gångerna. Längre upp i landet har nattfrosten gjort entré. Här ute vid kusten är dock temperaturskillnaderna lite mjukare.
Ett nytt gäng Ingrid Marie hade trillat ner medan jag var borta. Visst hade jag kunnat lägga dem på eftermognad, men det fick bli äppelmos i slowcookern istället. Så gott med en skvätt grädde till! Jag lät bli att skala och mixade istället efteråt. Nästa gång går jag tillbaka till det gamla vanliga sättet. Det blir godare med lite stuns i krämen!
Det var inte bara blommor och frukt som kunde skördas. Även brevlådan var för en gångs skull full med annat än skräp. Jesus hade blivit illa åtgången på väg från Höllviken, men var fin för det. Tack till lillastesyster som vet vad jag gillar!
Körhelg.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Det glöder i guld.
Igår kväll började det regna och det ska regna hela dagen enligt prognosen. Dagen började dock precis som resten av september med härligt brittsommarväder och en fläkt som passade perfekt till resetvätten. Eftersom vi hade varit borta ett bra tag fanns det mycket att ta itu med här hemma, så det var bara att beta av listan och ta en grej i taget. Min snälle lillebror hade varit här med åkgräsklipparen och gjort så fint. (Han får en slant för detta, jag vill inte att någon ska tro att jag bara utnyttjar hans tjänster.) Päronen hade hunnit mogna bara på de här dagarna och jag funderade på hur många burkar inlagda päron man behöver om man helst inte vill äta så mycket socker… Jag skulle hinna jobb-jobba också. Ett kärt besvär då jag verkligen älskar mitt arbete! Hösten är en tid för självrannsakan och jag brukar ha fler klienter än vanligt i september och oktober. Det känns fint att få vara med på deras livsstigar.
Trädgården glödde verkligen på min trädgårdsrunda! Ringblommor, solrosor och pumpor gav anledning att återigen känna tacksamhet för detta lilla paradis. Stockholm i all ära, det var underbart att hänga med vår lilla familj, men trädgården är inte dum alltså.
Eftersom mjöldaggen hade tagit pumpornas blad bestämde jag mig för att plocka in alla pumpor i växthuset i väntan på det stora regnet. Spaghettipumpa är gott och det är väl tur det med tanke på hur stor skörden blev. Minipumporna blev det dock inte mycket bevänt med, vi fick fyra, och de vita vinterpumporna blev pyttesmå. Tom Ford levererade i vanlig ordning, så nu ska syskonbarnen få varsin pumpis som höstdekoration. Jag fortsätter att sätta pumpafröer och slåss med sniglarna, för pumpor gör mig osedvanligt glad! I år körde jag mest på dekorationstema, men nästa år blir det kanske lite mer matpumpor igen. Det är roligt med variation.
Ska se om jag kan leta upp lite nya recept till spaghettisarna. Ja, det var ju det där med variation.
Det är kul att jämföra odlingsdagboken år för år, särskilt gällande sådant som alltid återkommer. Detta foto hamnade där som dokumentation. Förra året såg det ut såhär:
Ett lite annorlunda sortiment och inte alls lika stor skörd. Nu blev jag pepp på att söka igenom en frökatalog för att planera för nästa års skottkärrebild! Hehe. Nej då, jag låter nuet spela huvudrollen ett tag till. Det är viktigt att vila lite också efter trädgårdssäsongen. Vissa håller på året runt, men jag behöver återhämtningen för att känna mig inspirerad och drömmig lagom till att det är dags att beställa halvaprisetfröer på Blomsterlandet nästa år. Tills dess ska jag njuta av det som jorden gav i år, och vänta in det som fortfarande växer.
Tack och hej, augusti!
Tiden, hjälp! Jag hinner inte med, men klagar inte. Jag njuter så ofta jag kan istället, tackar för livet och det som inte hinns med får jag ta en annan dag. Peace!
Trädgårdstankar i augusti.
Solen går upp senare för varje dag. Ljuset har blivit mjukare, varmare, snällare än det var under högsommaren. Lagom till att jag börjar dagen runt sex på morgonen letar sig solen upp ovanför grannens ladutak. Allt känns fuktigt trots att det inte regnat på länge. Luktärterna har varit så fina i år och vi har fått många pumpor, men mjöldaggen har tagit över och det behöver rensas ordentligt. Efter att ha lagt oändligt med tid för att ha ihjäl mördarsniglar känns det ändå fint att jag lyckades rädda så pass många solrosor som jag gjorde. Min vision uppfylldes inte, men så är det med mycket i livet. Det gäller att gilla läget och försöka se det som blir med andra glasögon än besvikelsens.
Än är det inte dags att sammanfatta odlaråret, men jag märker att jag gör det ändå. Måste uppdatera odlardagboken, den som finns i telefonen och visar att det gjorts massor av framsteg sedan vi köpte ut huset 2019. Jag är fortfarande jättedålig på att rensa. Inte rensa ogräs nödvändigtvis, utan rensa bort grejer som inte ska vara där, som tar näring från sådant som är viktigare eller flytta sådant som kanske hade mått bättre någon annanstans. Kanske ska det vara nästa område att utvecklas inom? Att bli hårdare? Absolut inte mer minimalistisk, jag vill att trädgården ska prunka. Det gör den inte och p.g.a. var vi bor, närheten till berggrunden och den allestädes närvarande torkan är det inte realistiskt att ha målbilden prunkande överallt. Savannängen får leva, jag är glad om syrenhäcken fortfarande växer nästa år och lite i taget får rabatterna bättre styrsel. Det ska vara mer av mycket och mindre av annat. Jag får reklam om vårlökar i parti och minut och kan inte låta bli att tänka på mitt Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam nere i trädgårdslandet. Ska jag sätta fler lökar? Ska iallafall inte sätta något utanför stängslet, trots tillgången till Trico Garden. No way, José! Ska det bölja av tulpaner får det vara bakom stängsel, rådjuren här på ön är brutala om än vackra. Ja, så går tankarna en morgon i augusti så här i trädgårdströtthetens tider, när saker och ting känns lite mer jobbiga än i april då allt var pepp och drömmigt.