blogg – Sida 2

2024 i backspegeln.

31 december, 2024 8 kommentarer

Sista dagen på december, sista dagen på året. Imorgon skriver vi i en ny anteckningsbok, får chansen att ta omtag och lägga sådant som inte är värt att ta med bakom oss. Jag älskar dessa naturliga brytpunkter, älskar känslan av fräschhet och möjligheter. Det känns hoppfullt. Vi lägger bakom oss ett år som har varit kantat av svårigheter för många nära och kära. Mitt eget 2024 var fint, men präglat av detta. Att se tillbaka på hela år är klurigt – det finns höga berg och djupa dalar genom alla perioder i livet och även tunga år bjuder vanligtvis på ljuspunkter. Detta är några av de härligheter som detta år lade i mitt knä:

Januari

Jag gick hårt ut med årsordet HEMSLÖJD och sydde bl a en morgonrock i Ellinor Nilsen-stil till äldsta dottern i försenad julklapp. Så roligt jag har tillsammans med min gamla symaskin, nu påminns jag om det igen. Även om jag hittat ett fantastiskt ord att följa mig under 2025 tror jag att hemslöjdsvibbarna får dra med mig in i allt detta nya.

Vi fick lite riktig kyla och det var dags att gå över isen till Jerkö igen. Eller ja, jag tyckte att det var lite läskigt och följde inte med hela vägen, men det var verkligen en minnesvärd dag.

Jag har massor av bilder från vår vackra natur här på Sturkö från januari då det blev många härliga promenader. Mina Icebugs (kängor med dubbar) har gjort att jag återigen vågar ge mig ut då det är halt.

Februari

Ljuvliga dagar i Stockholm, bl a heldag med yngsta dottern då vi gick på Nordiska muséet och njöt av god mat och många steg i vår vackra huvudstad.

Syskonsönerna flyttade in i ny, fin lägenhet och bjöd kusinerna på inflyttningsfest. Vi gamlingar fick också hänga med. Kul att de unga har så fin kontakt med varandra.

Vi hade en givande körhelg på Skärva herrgård. Jag älskar att hänga med detta gäng, de ger mig så mycket energi och glädje!

Mars

Vi firade estetsyrrans femtioårsdag med röjardag och finmiddag i Klackamåla. Jag är så tacksam över henne och mina andra syskon. Här är födelsedagsbarnet längst till vänster, sedan lillastesyster med ättelägg och så resebloggarsyrran.

Odlingssäsongen drog igång i vanlig ordning. Makens installation har hjälpt mig komma igång på ett bra sätt de senaste åren. Syrummet blev det nya inneväxthuset istället för Gurras skrubb och det visade sig funka jättebra.

Vi har pga Lilla L varit mycket mer i Stockholm än förut. Oj, så liten hon var här… Det går verkligen snabbt med utveckligen i början.

April

Den föränderliga julrosen var helt galen i år. Jag har sällan sett något så vackert i rabatten och njöt i fulla drag. Jag vet faktiskt inte om jag fått så mycket ”bang for the buck” av någon annan växt? Denna köpte jag på utförsäljning då den var liten och ”utblommad”. Visst är det viktigt att kunna se förbi någons yttre och försöka hitta potentialen?

Vi firade Valborg på byggarbrorsans vitsippsö i vanlig ordning och fick träffa brorsonens härliga norska fästmö. Härlig dag, en av mina favorittraditioner på året att ”fira” våra föräldrars bröllopsdag här och tänka att det väl ändå var väldigt fint att de träffades.

Vi fick vara valpvakt till svägerskans lilla skälliga yrväder. Hon älskar att vara här ute på Sturkö där det finns något att sniffa efter i varje litet hörn.

Maj

Ja, men första rejäla sparrisskörden blev dokumenterad och jag känner munnen vattnas igen. Trots att lådan som sparrisarna råkade hamna i av misstag inte ger de bästa förutsättningar får vi ändå tillräckligt mycket för att kunna njuta och till och med kunna bjuda någon på det goda.

Vi blev gudföräldrar och fick en härlig dag i Lund.

Våra ”Lidl-fruktspön” blommade för första gången, men på svägerskans inrådan plockades blommorna bort för att ge våra klenisar en chans att växa på sig lite. Vi får väl se om de klarade torkan förra året, jag är inte helt säker på det.

Juni

Vi städade ut i ladan för att bereda plats för snickeri och kunna fixa loppis. Ojojoj, det blev många timmar lagda där.

Min fine brorson tog studenten och det blev fest i Bredavik.

En härlig midsommar i goda släktingars och vänners lag firades med solen skinande, återigen över Bredavik. Fina E sydde ett skyddande tak till ”grillbordet” innan festen drog igång och vi var över 70 personer på plats. Ojojoj, vad våra föräldrar skulle ha myst.

Juli

Äldsta dottern och hennes familj var på besök i flera veckor. Njutbart. Vi var i naturreservatet och fikade bland kossor och dotterns ”typ” koskräck inbjöd till spännande utmaningar. Se, det var en rolig utflykt!

Loppisen drog igång och jag tror jag träffade nästan varenda granne. Kul att de tog chans att presentera sig då chans erbjöds. Nästan alla var trevliga, även sommargästerna som kom in och semesterloppade. Faktiskt en betydligt mer social tillställning än jag hade trott.

Syskondagen – favorit i vanlig ordning! Den här gången fick vi åka häst och vagn och blev bjudna på korv och våfflor med vacker utsikt. Att få träffa fars kusin var också jättetrevligt och upplysande. Han berättade mycket om släkten som jag inte visste.

Augusti

Det går inte att blunda för det faktum att en stor del av mitt liv handlar om det här under sommarhalvåret. Efter allt pysslande och vårdande och vattnande och rensande och gödslande är det äntligen dags att verkligen njuta av blomsterprakt och god mat.

Maken och syrran har haft lite otur med biodlandet, men årets honungsskörd blev inte helt kass. Tyvärr ljunghonung. Eller, jag gillar ljunghonung, men den är svår att utvinna och har en lite mer intensiv smak. Nu är dock fyra bisamhällen igång, vi hoppas på en härlig vår med en massa honung 2025.

Vi hade möjlighet att fira en hel del under 2024, bl a makens och min trettioåriga bröllopsdag. Glamping vid Östersjön bjöd på en av årets absolut bästa dagar.

September

Orsaken var väl inte så trevlig, men det var ändå underbart att kunna hänga med syrran i Skottland i en oplanerad vecka. Tack för livet.

Möhippa för yngsta dottern, en så mysig kväll där vi åt gott och pysslade inför bröllopet.

Att få hänga med några av människorna som betyder mest i mitt liv en dag var också finfint. Min faster bjöd in till ännu en möjlighet för mig att lära mig mer om släktens historia. Hon och hennes man tar så fint hand om fars föräldrahem. Det betyder mycket för mig att kunna komma dit lite då och då.

Oktober

Att fira Lilla L:s ettårsdag var naturligtvis en riktig höjdpunkt! Tänk så glada vi är att ha henne i våra liv.

Yngsta dottern har de senaste åren fått flytta runt i Stockholms andrahandsmarknad och som inneboende. Fy sjuttsingen, det har inte varit lätt. Detta var sista flytten från detta och vi tackade återigen Kian som varit med om så många flyttar vid det här laget att de är omöjliga att räkna. Sicken flyttbil. Det hade vi nog inte räknat med när vi tog med den i containern från USA.

Årets vackraste dag fick vi då estetsyrran och jag var i Klackamåla för att samla in naturmaterial till det kommande bröllopet. Ett sådant ljus har jag nog aldrig upplevt under dagtid. Allt började med denna hysteriska regnbåge och ljuset följde oss hela vägen hem.

November

En av de bästa dagarna på året var naturligtvis yngsta dotterns bröllop. Efter viss skrämselhicka löste sig allt med hjälp av insatser från vår fantastiska storfamilj och goda vänner. Wow. Jag blir tårögd bara av att tänka på dagarna runt denna ögonblicksbild! Bröllopet blev precis det brudparet drömt om. Vackert, roligt, fint, fantastisk mat och känslosamt.

November handlade också mycket om svägerskans och svågerns nya hem. Det är fantastiskt, men kommer att kräva många års insatser. Innan det var dags att flytta in skulle gamla golv rivas upp och så skulle det såpskuras. Fint att kunna hjälpa till lite. Jag är så glad för deras skull och tror att de kommer att få ett jättefint liv här.

Vinterns första och enda snö så här långt kom precis i tid till brorsbarnens årliga julpysselhelg. Kunde den ha kommit bättre? Svar: nej. Snögubben de byggde var så fin och hann leva i nästan ett helt dygn innan hans liv var till ända.

December

Love Actually in Concert, adventspyssel, Stockholm i december med min (nu f d ) japanska utbytesstudent, träff med fina vänner, julkonsert i Gubbis, Adolf Fredrik-Lucia – alltså decemberveckan i Nynäshamn och Stockholm bjöd på extra allt. (Foto: Lilla Ls mamma)

Vi firade svärmor med tårtfest och jag påmindes om hur roligt jag tycker det är att baka.

Att hålet efter kattluckan numera är galleri är stort. Efter åtta år med ett fyrkantigt hål i dörren känns det rätt fint att det äntligen är åtgärdat och jag har lust att fixa en massa fler grejer i samma paritet. Typ saknade lister, garderober som behöver dörrar eller skynken och lite sånt.

Att göra en sådan här återblick är lite klurigt. Vissa perioder är så intensiva att ett par dagars aktiviteter hade räckt för att fylla hela månadens kvot med skojigheter. Jag gillar i alla fall att ge bara det ljusa en plats på detta viset. Det har som sagt varit ett år med mycket oro och ledsamheter. Det är ingenting jag försöker skyla över, men allt har sin tid och plats tänker jag. Det är också viktigt att tänka på detta när man tittar på andras liv som kan te sig lätta eller överdådiga då allt det jobbiga och svåra inte får någon plats. Det kan inte delas öppet, SKA inte delas öppet.

Nu ska jag dricka kamomillte med honung och fortsätta se tillbaka på året och göra planer för nästa samtidigt som jag hostar ikapp med maken och sonen. Hoppas att just du som läser här får en fin nyårsafton och att 2025 börjar på bästa sätt!

Funderingar

”Sköt dig själv och skit i andra”?

30 december, 2024 7 kommentarer

Igår kväll var första gången på ett bra tag som jag kände att jag hade absolut ingenting att göra. Jag skulle gå och lägga mig tidigt, men detta var för tidigt för läggdags. Jag gav mig själv därför lite surftid och swishade runt bland större bloggare, jag gav mig helt enkelt fri lejd att slösurfa i flera timmar. (Jag och sonen skulle titta på film, men han har varit jättesjuk och somnade efter bara en liten stund.) Det var lite kul att läsa om andras julfiranden, årssammanfattningar och liv så olika eller skenbart lika mitt eget! Jag kände mig pepp och nöjd och nästan lite fnissig och det var bra avledning för att inte sakna alla som varit här under julveckan. Jag började lägga märke till vad som händer i mig då jag läser om andras liv, om den del av sina liv som de delar med sig av. Jag började komma in i något slags bedömningstillstånd, och skiftade medvetet till snälltolkning. Det var fint att sitta där och liksom känna mig kärleksfull gentemot dessa (alla) kvinnor som jag överhuvudtaget inte känner, men vars texter jag läst då och då eller ofta under mycket lång tid.

Jag påmindes häromdagen om året då jag hade ”kärlek” som mitt ledord och hade som mål att se något gott i alla människor jag på något vis mötte. Det var livsomvälvande då och ibland behöver jag påminna mig om den känslan då jag dömer för hårt eller glömmer bort mig. Vi kämpar på så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har. Somliga har inte förmågan att kämpa alls, somliga har andra värderingar och vill inte kämpa och andra kämpar kanske ”för hårt” och missar de viktiga andningshålen och pauserna. Är det då min plats att påpeka vad jag ser? Svar ja på de personer som befinner sig i min absolut närmaste cirkel eller mina klienter. Svar ja, ibland, på nära vänner och familjemedlemmar, särskilt om de ber om råd. Svar nej på alla andra, om de inte bjuder in till detta. Jag kan tycka vad jag vill. Eller förresten, som lärare gjorde jag faktiskt vid flera tillfällen anmälningar till socialtjänsten, för man kan inte bara plocka med sig barn som far illa hem.

Det är i all snälltolkning ändå viktigt att sätta gränser gentemot människor som på olika sätt kan förstöra för en. Kanske har du inte kommit tillräckligt långt för att inte jämföra ditt liv med andras och därför lider av ständig avundsjuka? Plocka för sjutton gubbar bort sociala medier i några veckor och se om inte ditt liv blir bättre. Kanske har du någon som ständigt trycker åt dig? Ta upp det med personen ifråga. Kanske blir du utnyttjad? Försök analysera hur det kan hända och se om du kan göra planer för att bryta mönstret. Kanske är du ständig medspelare i någon annans liv utan att någonsin få vara med och ta beslut om spelstrategin? Fundera över hur det har blivit så och om du behöver göra något åt det. Att tro att livet blir bättre med strategin ”ta bort alla toxiska människor ur ditt liv” är oftast inte särskilt hållbart. Absolut om du till exempel är nykter alkoholist och behöver skaffa ett nytt umgänge, eller kommer från en familj där du har blivit utnyttjad eller liknande. Att tro att varje konflikt bäst löses genom att bryta med folk är dock inte särskilt hållbar i längden. Jag brukar se mönstret hos människor som ständigt skyller sina svårigheter på andra. ”Alla andra kör på fel sida vägen.” Känner man att livet har kantats av att allt som gått dåligt har varit andras fel kan det vara på sin plats att verkligen rannsaka sig själv och börja ta större ansvar.

Där hamnade jag efter denna lilla fundering. Nu ska jag iväg på spännande äventyr som jag ser fram emot att berätta om imorgon. Eller jag tror att det blir spännande och jag hoppas att det blir roligt att berätta!

Ditten och Datten

Fira det som firas kan!

16 december, 2024 10 kommentarer

Jag älskar att fira saker och ting. Framför allt gillar jag födelsedagar. Det har blivit förstärkt efter att ha varit med om att nära och kära gått bort mycket tidigare än vad som kan förväntas. Födelsedagar är inte något att frukta eller oja sig över. Att tiden går rår vi inte på, men att vi fortfarande är med i leken är värt att fira varje gång! Ett år äldre – so what? I ett samhälle där erfarenhet och visdom ”inte ska tryckas i ansiktet på de yngre för att de ska slippa uppleva ’ageism'” och varje tecken på tidens gång ska suddas ut med knivar och sprutor, där en regering med ledare utan erfarenhet hyllas och personer med fler år på nacken per automatik ses som bakåtsträvande – i ett sådant samhälle uppstår onödiga slitningar. Nytänkande har absolut sin plats, men inte så ofta som man kan tro. Om projekt på skolor, i kommuner och i ledningsgrupper mer ofta hade utvärderats och att informationen som kom fram sedan hade utnyttjats tror jag att vi hade sett ett bättre fungerande system. Men detta var inte tänkt att bli ett politiskt inlägg. Inte alls.

De dagar våra barn fyller år blir jag alltid lite extra känslosam. Jag kommer ihåg förlossningarna, åtminstone de versioner som har skapats efter att ha berättat olika delar av dem under de senaste 28 åren. Jag minns födelsedagar och olika åldrar och olika intressen och typiska uttryck och roliga historier. Jag minns min kärlek till var och en av dessa underbara och komplexa individer som jag har känt längst av alla, de som har vuxit i mig och vars personligheter jag redan delvis kände då de gjorde sin entré i den dystra och kalla världen. Jag gläds åt deras framgångar och jag ser de hinder de behövt forcera för att ta sig dit de är idag. Jag ser hur de tar sig an livet ur helt olika angreppsvinklar, men ser också att de fått med sig väldigt liknande tekniker och verktyg från oss föräldrar. Jag är tacksam för att jag fortfarande får ha dem här och vet att det inte är en självklarhet. Att få ett långt liv är inte en självklarhet och att vuxna barn vill ha med sina föräldrar att göra är inte heller säkert.

Idag är det vår yngsta dotters 24-årsdag. Hennes födelsedagar har många gånger firats tillsammans med hennes farmor som fyller år dagen innan. Igår var därför jag och maken hos svärmor och firade henne med tårtkalas, men dottern får vi fira via FaceTime eftersom hon och hennes man ju bor i Danmark och dessutom flyttar till ny lägenhet idag. De kommer dock på lördag och stannar i en vecka, så då firar vi lite extra. Jag tror vi får göra en sådan där julgranstårta som svärmor hade gjort – så fantastiskt god med marängbotten och sötsyrlig frukt. Själv hade jag bakat Schwarzwaldtårta och Oscar II-tårta (jag lägger aldrig rostad mandel ovanpå, men det är också gott) och tagit med mig. Just Oscar II har vi till både påsk och födelsedagar – funkar även bra för mig som inte äter vetemjöl.

Schwarzwald är svärmors favorit och den testade jag att baka första gången förra året. Inte så pilligt som man kan tro. Mer roligt att få mala rostade hasselnötter i makens mandelkvarn (han fick den i present av syrran som plockat upp att han fascinerades av sin mormors sådan då han var barn) och försöka göra tårtan estetiskt tilltalande med ganska enkla knep. Jag hade dock velat ha en tyll som gör snyggare toppar på spritsdetaljerna. Den jag använde igår är mest till semlor och den andra jag har ger snygga längder. Ett toppentips angående Schwarzwalden är att köpa färdigrostade hasselnötter!!! ICA gott liv (finns kanske andra också), så värt att slippa pilla med att rosta själv utan att bränna och sedan försöka få bort skalen.

När vi kom hem var det sedan dags att fira oväntade nya relationer genom att återigen träffa ”bloggbrudarna” som Anna drog ihop. Denna gång hade träffen jultema. Så roligt att kunna mötas på detta sätt – fem kvinnor med ungefär lika många år under rocken som bloggar och älskar julen. Somligt väldigt olikt, somligt väldigt likt. Och visst är det värt att fira att det i dagens samhälle finns medmänniskor som är villiga att se på varandra med generösa, inkännande och inbjudande glasögon? Jag är jätteglad att vi redan planerar för en tredje träff. (Den fina julkrubban från Mexiko är svärmors. Hon köpte den för några år sedan på fd Afroart, numera A world of craft, men jag ser den inte i deras butik. Något att hålla ögonen öppna för på Tradera eller liknande?)

Funderingar

Annas tolv frågor.

15 december, 2024 7 kommentarer

Anna lade upp en lista som jag sedan har sett flera andra svara på. Det var så spännande att läsa om deras funderingar kring denna blandning av stora livsval, personlighet och vardagslycka att jag bestämde mig för att fundera lite över samma frågor.

Om du var tvungen att flytta till ett annat land eller plats, vart skulle det bli?
Vi hade tills för några månader sedan alla våra tre vuxna barn i Stockholm och jag gillar stan på många sätt. Jag hade därför gärna haft en övernattningslägenhet i Vasastan. (Inga nyheter där, inte.) Det var en fröjd att bo på Carterville Road i Utah och jag saknar ibland de majestätiska bergen, men flytta dit igen? Jo, om det fanns tvingande omständigheter. ”Problemet” för mig är människor, jag önskar närhet till ett ganska stort gäng. Annars verkar Nya Zeeland uppfylla många av mina önskningar gällande både väder, natur, sätt att leva och annat som är viktigt i livet.
Om du kunde resa tillbaka i tiden, vart skulle du resa?
Definitivt långt tillbaka. Jag är intresserad av ALLT som hänt historiskt och tror att vi inbillar oss en massa saker om både det ena och det andra. Tänk bara på alla stora civilisationer som gått under! Något som hade varit fantastiskt att se skulle vara att se hur statyerna på Påskön kom på plats t ex.
Vad värdesätter du mest hos vänner?
Jag har svårt att sätta fingret på annat än det gamla klyschiga ”om du vill ha en vän måste du själv vara en”. Ömsesidigt intresse och omsorg, alltså. Öppenhet. Mina vänner behöver varken tycka eller tänka som jag själv. Jag gillar djupa diskussioner.
Finns det något folk ofta missuppfattar om dig?
Det här är så svårt för mig att svara på, för jag har ingen aning om hur folk pratar om mig bakom ryggen. Att jag är bossig är ju ingen missuppfattning. Jag jobbar ständigt på att inte ta storasyster-lärare-befälet i nya situationer. Jag har hört att det känns oväntat att jag är en prokrastinerare, att jag skjuter upp saker och ting. Och för folk som kände min mamma får jag ofta ett likhetstecken mellan henne och mig, men även om våra kärnpersonligheter är väldigt lika finns det mycket i henne som jag inte känner igen mig i.
Vad betyder lycka för dig?
Detta kräver en hel uppsats. Jag har definitivt ändrat uppfattning sedan jag började jobba som samtalsterapeut. Det som folk allmänt ser som lycka är egentligen förnöjsamhet, att vara nöjd med situationen. Det mesta i livet är bara transportsträcka. Lycka kan vara små stunder av extra glitter. Detta behöver många jobba på att upptäcka och lära sig praktisera. Själv är jag idag mycket mer ”sinnlig” än då jag var yngre. Jag tar mig tid att njuta av olika upplevelser och hastar inte igenom livet lika mycket längre. Jag är därför mycket lyckligare idag än som yngre.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?
Jag kallas Monna av familjen och tyckte det var jättejobbigt att växa upp utan mellannamn. Mitt leknamn som barn var alltid Elisabeth (och jag skulle kallas för Lisa), så familjen tyckte att jag skulle fira min femtioårsdag med att lägga till just Monna eller Elisabeth i mina officiella papper. Jag tyckte dock att det kändes onödigt krångligt, men gillar tanken att det går att fixa om jag verkligen skulle vilja.
Pizza, hamburgare eller sushi – vad skulle du välja att äta för resten av livet?
Sushi, alla dagar. Mums.
Tror du på att ge folk en andra chans?
Utan tvekan! Vi är bara människor och gör alla fel. Förlåtelse är verkligen något som fler borde praktisera.
Vilken är din favoritlåt just nu?
All härlig julmusik som jag inte tröttnat på än.
Vad är din favoritmat just nu?
Det jag längtar mest till är skinkmackan på kvällen före julafton, men jag vet också att jag snart tröttnar på samma skinka.
Vad gör du helst när du är ensam?
Stickar, skriver, läser, rotar i trädgården, pysslar – jag älskar att hänga med människor, men är aldrig någonsin sysslolös då jag är ensam. En stund jag särskilt uppskattar att vara ensam är i bilen då jag lyssnar på musik på hög volym.
Om du bara fick beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det vara?
Omtänksam, nöjd och generös om jag får välja mina tre bästa egenskaper. Uppskjutande, bossig och negativ om jag måste välja de sämsta tre.

”Mina” berg, de som jag saknar så ibland…

Ditten och Datten

Bloggträff och städpatrull.

18 november, 2024 4 kommentarer

När min relativt nyfunna bloggvän Anna bjöd in till bloggträff via videolänk hakade jag genast på. Bloggar i all ära – jag älskar både att blogga själv och att läsa andras bloggar. Det går dock inte att blunda för det faktum att det tillför en extra dimension att träffa en person och att ha en konversation som utspelar sig i realtid. Eftersom jag har jobbsamtal via datorn vet jag att skärmen inte tar bort så mycket av närheten som man hade kunnat tro. Därför kändes det självklart för mig att ta chansen när den erbjöds. Fem svenska kvinnor i sin bästa ålder som alla har bloggat under många år strålade så igår kväll samman från olika delar av världen. Anna hade förberett träffen perfekt. Vi fick presentera oss för varandra ur några olika perspektiv och fick till en hjärtlig diskussion. Så trevligt, och bara en nackdel: tiden gick alldeles för fort. Tack Anna! 🙏🏼

Idag var det så dags för en helt annan träff. Hela dagen har jag fått hänga med den här sköningen. Hon städar, dansar och observerar sig genom livet samtidigt som hon tjattrar i ett med ett något begränsat ordförråd. Hur kan man ens vara så söt?! Våra dagliga FaceTime-träffar lönar sig. Lillan går till både mormor och morfar utan att tveka när vi väl möts. Det känns fint att det är så trots att vi bor så långt från varandra. Livet ändå, så fint det kan vara!

Trettio Tacksamma Dagar

Trettio tacksamma dagar.

8 november, 2024 5 kommentarer

Just idag har det inte blivit någon tid över till bloggen. Jag vill påminna om projektet ”Trettio tacksamma dagar” som jag kör under november månad varje år på Facebook. Det gör att bloggen under denna tid blir lite styvmoderligt behandlad. Här hittar du mina små ”tacksamhetsmeditationer” som inte är helt olika vissa av inläggen på denna blogg. Tack för att du har fördragsamhet med att jag lägger en del tid på detta mitt käraste lilla hjärtebarn.

Funderingar

Bloggdöden, del tolvhundrafemtiotre.

10 september, 2024 4 kommentarer

Är bloggen död? Min syster som delvis livnär sig på sitt bloggande hade diskuterat detta med en likasinnad härom sistens. Den likasinnade verkade stå för övertygelsen att bloggen är död. Det handlade om AI, tidens gång och utveckling har jag för mig. Hade jag trott på andras övertygelser om den där döden genom åren hade jag inte suttit och skrivit här. Vad är ens definitionen på bloggdöd förresten? Är det när ingen läser någon annans blogg längre? Är det när ingen längre skriver några blogginlägg? Jag har inte alls lika många läsare som då jag (och en massa andra) höll på med scrapbooking, men ett litet gäng släktingar, irl-vänner, bloggvänner och några som ej har givit sig till känna läser fortfarande troget. Åt andra hållet gäller att jag inte alls läser lika många bloggar som förut, men jag har ett gäng som jag läser flera gånger i veckan. Jag försöker också kommentera då och då då jag tycker att det är trevligt att få något slags respons på det jag skriver. Jag gillar helt enkelt bloggen som forum, både som konsument och producent/kreatör. (Storvulet ska det vara…)

De snabba sociala medierna faller mig inte i smaken. Trenderna som är lika billiga som Sheins och Temus produkter och många gånger lika illaluktande… Hetsen, jakten på att stå ut och göra något som ingen av jordens flera miljarder innevånare gjort förut. Instagram hoppades för min del mer eller mindre av 2019. För fem år sedan tröttnade jag nämligen på att känna behov av att dra upp telefonen varje gång jag inte hade något att göra. Jag gillade inte heller att känna suget av avundsjuka som verkar vara allmänt förekommande då flickor och kvinnor engagerar sig i liknande forum. Nu råkar jag vara ansvarig för vår körs sociala mediekanaler, men det är inga problem alls. Där lägger jag upp något någon gång per vecka under säsongen då vi övar aktivt och sedan är det inte mer med det. Körkontona är mer eller mindre till för information. Det finns ingen känsla av att jämförelse, helt enkelt.

Det har skrivits om BLOGGDÖDEN minst sedan 2009. Då hade jag bloggat sedan 2006 och var inte alls sugen på att sluta. Det som från början var en kanal att dela scrapbooking-alster blev så småningom en plats för mig att slänga ut tankar om högt och lågt, en plats att vara kreativ, en plats att skriva dagbok och en plats där jag känner mig mig hemma oavsett var jag befinner mig. Så vad händer med den här bloggen? Ingenting särskilt just idag iallafall. Jag fortsätter som vanligt. Kanske är just min blogg väldigt mycket mindre relevant eller spännande än då jag var väldigt engagerad scrappare, eller då vi bodde i USA och hemskolade våra barn. En planttant som rynkar pannan över nutidens idiotier, vattnar i Sturkötorkan och skördar blommor och grönsaker väcker inte lika stort intresse för andra bloggläsare. Det är helt okej. Jag fortsätter ändå och är glad för alla andra som också motbevisar påståendet att bloggen är död. Tack och hej!

Ditten och Datten

Om jag var en influencer-influencer…

24 april, 2024 5 kommentarer

… skulle jag kanske dricka olika kaffedrinkar i pappmuggar med lock. Nu dricker jag inte kaffe, men det verkar vara en grej. Kaffet går visst att byta ut mot matcha. Eller te. Ja, nog bloggar jag om te, jag gillar mitt rooibos och har visat mina vackra muggar från Elisabeth Ottebring (jag är inne på min tredje sedan jag fick den första för snart 15 år sedan) här i bloggen flera gånger. De två första slogs sönder, den jag har nu har fått en spricka i glasyren efter vårdslöst hanterande kring diskmaskinen. Sprickan sprider sig långsamt och snart får jag kanske investera i kopp nummer fyra. Detta motiv är jag väldigt sugen på! Men nu kom jag ifrån uppgiften jag gav mig själv!

… skulle jag vara smal och stark och snygg och evigt ung. Jag skulle sköta både hälsa och utseende på arbetstid. Jag skulle ha psykisk ohälsa av något slag och gärna skriva om det i tid och otid, men utan att det skulle hindra mig att uppdatera mina sociala medier dagligen. Jag skulle vara talesperson för något gott ändamål, som Suicide Zero eller Klimatklubben. Jag skulle haka på ”goda drev mot ondska” snabbare än vinden och jag skulle skicka elaka kommentatorers mejladresser till något obskyrt chatrum på dark web efter att jag hade slängt deras kommentarer i soptunnan.

… skulle jag omge mig av en massa dyra grejer som jag skulle ha tjänat ihop genom att göra andra människor avundsjuka. Jag skulle få sälja min själ och låtsas som att jag hade en massa olika hudvårdsrutiner med produkter som jag faktiskt aldrig använde och jag skulle sällan officiellt få uttrycka vad jag faktiskt tyckte om saker och ting på riktigt.

… skulle jag leta bekräftelse hos personer som trodde att de kände mig medan jag allt mer sällan skulle kunna veta vilka som ville vara med mig för min egen skull. Jag skulle ha svårt att dra gränsen mellan vad som är min egen vilja och vad som är bra för business. Min familj och mina vänner skulle vara props i mitt flöde av content och jag skulle ha svårt att befinna mig i nuet eftersom jag hela tiden måste scanna efter nytt och spännande för mina följare.

…skulle jag bo i ett hem som inte nödvändigtvis skulle vara praktiskt, men avundsvärt. Jag skulle ha stuckatur och kakelugn, men absolut inget IKEA-kök. Jag skulle möblera om stup i kvarten och byta matta orimligt ofta. Mina krukväxter skulle aldrig drabbas av sorgmyggor och jag skulle få blombud med orimligt dyra buketter som ingen vanlig människa har råd med. Min trädgård skulle vara perfekt anlagd för hundratusentals kronor, något ogräs skulle inte växa där. Jag skulle ha ett eget orangeri, eller så skulle bostadsrättsföreningen jag tillhörde ha den ljuvligaste uteplatsen där eviga sommarkvällar utspelade sig utan att det någonsin blev bråk om platsen med grannarna.

… skulle det finnas en härlig pengasäck att ösa ur med företrädelsevis gamla, rättvisemärkta och ekologiska pengar. Jag skulle inte behöva oroa mig över morgondagen, utan äta lunch och fika ute många gånger i veckan och träffa vännerna på lokal. Under tian-recept skulle inte behövas i mitt kök, nej, jag skulle handla i fina ostbutiker, på franska torg och till och med slippa betala för de hemleveranser som hamnar snyggt i mitt lyxiga kylskåp.

Nu har jag fnissat hejdlöst medan jag skrivit denna lista. Jag har känt mig lite elak och ironisk, men tänker också att det finns något djupt mänskligt i de ofta ganska ytliga världar som olika influencer-influencers skapar. Det är som att vi får läsa en roman där vi för en stund får leva någon annans liv. Vi bjuds in och får vara med och även om det är en tillrättalagd och redigerad berättelse som framträder så får vi något vi drömmer om, något som gör att vi mentalt kan boxa till någon, något att sträva efter eller hänga upp vår egen tragiska verklighet på.

Nu ska jag se om jag orkar ta itu med min egen verklighet som mest är eftersjuk, men ändå hoppfull. Jag vaknade utan bihålehuvudvärk för första gången på lääänge. Vilken seg influensa det här var! Enda vägen härifrån går uppåt och framåt. Tack och lov för det.

Ditten och Datten

Sådant jag vill börja, fortsätta och sluta med.

9 april, 2024 4 kommentarer

Min bloggsyrra utmanade mig att ta itu med en lista som hon hade knåpat ihop. Jag tyckte att det var jätteroligt att läsa hennes funderingar, men fick hjärnsläpp när jag skulle försöka få till något själv. Det hade definitivt varit lättare om jag inte läst hennes svar först, så jag bestämde mig för att först låta det gå en dag för att rensa huvudet och låta hjärnkvarnarna mala lite på egen hand. (Flera av fotona har jag tagit från bloggarkivet, en del är uppladdade med dålig upplösning.)

#1. Tre saker jag vill börja med

Ett

Det första jag kommer att tänka på är träning för mitt knä som spökat under en längre tid. Det började i samband med borrelian i höstas. Jag hade i flera månader ont i mitt högerknä, främst på baksidan (där det sedan visade sig att jag hade fått mitt bett.) Det värsta gick över i samband med att jag till slut fick penicillin, men det som är kvar är mer irriterande än jag har velat erkänna för mig själv. Nu har jag kommit igång ordentligt med trädgårdsarbetet och jag känner att det där knäet sätter krokben på sig självt. Uppifrån och ner, nerifrån och upp – vilket det är spelar ingen roll, vid positionsförändring känner jag mig otroligt klumpig. Smidig är jag i alla fall inte.

Två

Så mycket som jag har fotat genom livet känns det konstigt att skriva att jag skulle vilja börja fotografera. Det får ändå komma med här. Även om jag aldrig har varit fotograf, eller ens skulle kunna låtsas att jag var en, så har jag en historia som en fotograferande person. Smarta telefonkameror visade sig vara något som smög sig in i mitt liv och trängde ut min Canon helt och hållet. Jag är glad att jag aldrig gjorde mig av med den. Trots att den hade behövt uppgraderas vill jag ge den en chans, låta den komma ut ur garderoben och ge den en naturlig plats i vardagen.

Tre

Jag vill lära mig italienska. Japp. Jag har böckerna som behövs, de har jag haft i min ägo sedan 2001. Gissar dock att den italienska grammatiken inte hunnit ändras lika mycket som böckerna i samhällskunskap sedan dess, så de är nog fortfarande aktuella. Dessutom finns många bra alternativ online nuförtiden.

#2. Tre saker jag vill fortsätta med

Ett

Nu när min inre planttant äntligen har lockats fram är det ingen tvekan. Jag älskar verkligen trädgården och att locka fröer från sin vila till att blomma ut i stor prakt. Löftet när jag började intressera mig mer för trädgårdsarbete var att bara hålla på så länge jag inte blev stressad eller kände att det jag gjorde inte räckte till. Jag har både upplevt det ena och det andra, men bara under korta stunder och av specifika orsaker som varit möjliga att åtgärda. Nej, det finns ingen anledning att lägga ner verksamheten. Snarare känner jag då för att trappa upp, fortsätta utvecklas och lära mig mer om allt spännande som man har nytta av som planttant.

Två

Jag vill fortsätta vara en engagerad familjemedlem. Jag vill väva trådar som håller ihop viktiga relationer, jag vill röja vägar som leder in till hjärtan, jag vill veta varifrån jag kommer och veta mer om hur allt blev som det blev. Det leder in till nästa önskan…

Tre

… nämligen att fortsätta jobba som samtalsterapeut. Jag älskar det och känner en stark önskan att fortsätta utvecklas i själva ”hantverket”.

#3. Tre saker jag vill sluta med

Ett

Det där med grejer som står oanvända dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år? Vi har kanske har en stor lada, men jag vill bli mer selektiv. Det hjälper inte att jag har ordning och reda inne i huset, att jag med regelbundenhet rensar ut och att en del grejer faktiskt kommer till användning. Jag vill sluta vara en samlare!

Två

Jag vill sluta lägga min tid på ljudböcker utan djup och poddar som är för insnöade på ytlighet och fånerier, eller tjatiga dito. O-tips är o-sköna, så jag säger inte vilka poddar eller författare jag tröttnat på. (Det hade kanske hjälpt i sammanhanget, men så får det bli.) Har du något riktigt bra att fylla på med för att ha i hörlurarna när jag är ute i trädgården skulle jag bli mycket tacksam!

Tre

Det där med att skjuta upp grejer. Av någon anledning fortsätter detta vara något som följer mig genom livet. Jag gillar det verkligen inte! Att välja att låta bli att göra grejer är en sak, att ha en inre ninja som dödar varje tecken på driv är något helt annat. Det brukar vara mer effektivt att omfamna styrkor än att slåss mot svagheter, men i det här fallet hittar jag inte den styrka som i så fall skulle balansera ninjans framfart. Jag ser verkligen mamma som mitt föredöme här. Hon må ha varit rädd för mycket i sitt liv, men hon såg alltid till att saker hände!

Så. Det var dagens lista. Haka på om du vill!

Ditten och Datten

Tick, tack, tiden går.

6 april, 2024 2 kommentarer

Så här såg två av barnen ut när jag började blogga för nästan exakt 18 år sedan, 2006. Den första bloggen fick bara två inlägg, sedan bytte jag bloggportal. Blogsome finns inte längre, och därmed försvann min andra blogg. Det är som att någon bara hade slängt nästan två års dagböcker utan att ha frågat mig först… Inte hade jag suttit där och läst särskilt ofta, men ändå. Under namnet Livet ur min synvinkel, igen skrev jag i tre år och här inne har jag uppehållit mig sedan 2011. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan blogg. Det blir något speciellt som händer då det finns en mottagare till en text, vilket det inte gör på samma sätt i en dagbok till exempel. Nu ska jag ut i trädgården och ge mig själv lite träningsvärk. Vi har underbart väder, jorden är lucker efter allt regn och jag har tänkt ta hand om perennrabatten först och främst. Det sägs att fästingarna redan har vaknat. Jag hoppades att den ändå rätt långvariga kylan hade gett dem en omgång, men det var ett fruktlöst hopp. Jag önskar dig en fin helg med precis det du behöver, med eller utan fästingars närvaro.

← Föregående 1 2 3 4 … 9 Nästa →