I Susanne Demånes värld.

På åttiotalet hade jag en spännande, lite lågmäld och otroligt talangfull bildlärare vid namn Susanne Demåne. Hon sänkte mitt betyg från en femma till en fyra (helt rätt, jag är ingen konstnär utan hade nog året innan fått mitt betyg pga engagemanget i ämnet), men jag kunde inte låta bli att gilla henne ändå. Det är vanligt för ”struggling artists” att behöva sälja sin talang på sätt som kanske inte riktigt går ihop med deras ambitioner. Jag vet både konstnärer och musiker som är fantastiskt duktiga, men vars karriär inte riktigt kommer igång. Istället blir de lärare och får se somliga elever ta sig in i rampljuset. Undrar just om det ses som ett nederlag eller som en viktig livsgärning? Själv tycker jag definitivt det är det senare som gäller. Hur som helst, i söndags fick jag frågan om jag ville följa med syrran, hennes vän och svågern på en tur till Susannes trädgård i gamla skolan i Edestad, Ronneby. Jag tackade såklart ja! Vädret var fantastiskt och passade perfekt till en sådan utflykt.

Direkt när du kommer in i Susannes trädgård möts du av hennes självporträtt, skapat med motorsåg. (Just i söndags fick vi även säga hej till den riktiga Susanne som jobbade på en ny trästaty.) Hon är en mångsysslare, men jag vill påstå att motorsågskonsten är mest representerad. Det finns också verk av metall, papper och lera. Och ljudkonst! Dessutom är själva trädgården ett konstverk i sig där varje växt är färgmatchad och utvald. Susanne håller även på med hästdressyr med hästar som är färgkoordinerade med varandra, hehe. I trädgården finns hund och höns (även de utvalda för sitt utseende, naturligtvis), något som ger känslan av att du befinner dig på en gård. För dig som befinner dig i krokarna – missa absolut inte detta utflyktsmål! Det är väl värt hundralappen besöket kostar.

Susanne är känd för sina kvinnoänglar och hondjävlar. Själv fick jag en liten ängelstaty av min goda vän i femtioårspresent. Den gör mig glad varje dag. Den här gången fanns en liten skogsrunda med en utställning av helt ljuvliga fotografier på Susanne och hennes hästar. Det gick inte att fånga, men ljuset gav dessa foton ett otroligt djup. Mycket speciellt.

Både höns och hästar är mycket väl omhändertagna, det märks överallt. Det finns till och med guldspeglar i stallet! Två små silkeskycklingar hade av misstag tagit sig ur sin bur, så vi fick rädda in dem till sina oroliga mödrar.

Det finns flera gallerier. I gamla skolhuset finns kanske flest verk utställda (mycket till försäljning), men jag gillar detta lilla galleri uppe på stallet. Hjärteroten är min favorit, men jag älskar också den vackra kvinnan med tuggummibubbla som jag dessvärre inte vet namnet på. Färgkontrasterna där gör statyn levande!

Det finns flera lusthus på gården och man är inbjuden att sätta sig en stund. Jag blev så inspirerad och ville bara ta med mig dessa under armen (jaja, jag vet att det inte hade gått rent praktiskt) och sätta dem här på vår gård.

Kolla bara?! Att sitta där och dåsa bort. Livskvalitet till max.

Spana in detaljerna och originaliteten! Dessa verk lever… I somliga perioder har Susanne använt skarpare färger på sina trästatyer, men jag älskar verkligen detta mjuka utseende.

När vi hade gått runt överallt och jag hade bestämt att vi måste ta våra gamla betongplattor, måla dem svarta och vita och bygga ett schackrutigt golv någonstans i trädgården bestämdes det att vi skulle åka vidare till Bredåkra kyrkogård. Efter att almarna där drabbats av almsjuka fattade Kyrkogårdsförvalningen beslut om att fråga Susanne Demåne om hon kunde tänka sig att skapa några konstverk ”på rot”. Genialiskt, tänker jag! Det blev tre verk och jag vill påstå att dessa är de bästa hon har gjort. De andra döda almarna har fått barken bortskalad, något som blivit otroligt effektfullt. Syrran sa att det säkert kan kännas läskigt på kvällen i mörkret, men i solskenet och med de uppljusade stammarna (vet inte hur de har behandlats, men något slags färg verkar vara inblandad) är det bara vackert och effektfullt. Jag återkommer gärna hit med jämna mellanrum och hoppas att dessa verk kan stå kvar länge, länge.

Continue Reading

”Tröttnar du inte?”

Denna fråga fick jag av en av våra senaste gäster då vi strosade runt i underbara lilla sommarhålan Kristianopel. Jag hade precis berättat att jag redan varit där i sommar med vår äldsta dotter och att jag åker dit minst en gång varje sommar. Jag älskar att komma dit, promenera ut på piren, gå in i den vackra kyrkan, besöka Sköna Ting om de har öppet och kanske ta en fika på något av de trevliga caféerna. Vår besökare kommer tillbaka varje år för att hon älskar Sturkö och VILL uppleva samma som vanligt. Kanske är det så för mig. Jag känner mig inte instängd eftersom jag gillar att uppleva samma, vet vad jag har att vänta mig och hoppas få återuppleva goda känslor. Samtidigt är en dag aldrig helt lik en annan.

Vi bor på en plats med ett begränsat utbud av aktiviteter och turistmål, inte tu tal om saken. Det betyder inte att det är en håla. ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” sticker i öronen på många som inte alls uppskattar acceptans eller eget ansvar. Är det trist där du bor? Ta samhälleligt ansvar och bidra medan du själv får skörda resultat. Starta bokklubb, promenadklubb, stickklubb, barngrupp, träningsgrupp, vinklubb, cafébesöksklubb eller vad det nu kan vara där du bor. Ta cykeln och cykla runt på alla småvägar. Känner du att det är övermäktigt att starta upp något eget kan du engagera dig i den lokala fotbollsklubben, scoutverksamheten, församlingen, kören, pensionärsföreningen, kursverksamheten… Karlskronas motto ”det gaur inte” borde vara ”det gaur visst”, men visst krävs det ansträngningar av olika slag.

Det tar 35 minuter att köra in till Karlskrona. Där är jag knappt under sommarmånaderna, även om det är en fantastisk sommarstad som jag varmt rekommenderar. Får vi gäster under de här månaderna låter vi dem kanske åka dit själva. Däremot följer jag gärna med till Torhamn, Kristianopel eller grannön Tjurkö trots att jag varit där många gånger och dessa platser inte bjuder på några extravaganser. Lite längre bort ligger Ronneby brunnspark som är jättemysig och café Mandeltårtan är ett av mina favoritcaféer. Dryga timmen bort ligger Kalmar, också det en härlig, lite större sommarstad. Här i Blekinge finns Sölvesborg på ungefär samma avstånd, en dold sommarpärla med omgivningar som är väldigt vackra. Att strosa där en sommardag är en lisa för själen! Mindre än två timmar tar det att ta sig till Växjö eller Kristianstad (helt okej eller jättefina besöksmål beroende på vad man är intresserad av) samt mysiga Åhus. Underbara Österlen behöver vi bara tillbringa några fler minuter i bilen för att nå (fast dit skulle jag aldrig någonsin åka under högsäsong). Dessutom sträcker sig Blekingeleden med sina 57 mil högklassig vandring genom länet och Ark 56 ger oss möjlighet att uppleva vår vackra skärgård på det sätt som passar bäst. Nej, jag tröttnar inte. Jag har varken upplevt allt eller hälften av allt som finns tillgängligt på ett hanterbart avstånd och ser fram emot många år till på denna plats.

Jag hörde min systers poddkollega Lisa prata om att Polen var väldigt trist att åka igenom när de skulle ner i Europa. Då kontrade Annika med att säga att sträckan mellan Göteborg och Stockholm inte heller är särskilt inspirerande. Så är det ju! Perspektiv igen. Stora vägar bjuder sällan på vackra kulisser (tja, Alpområdet är kanske undantaget), men det betyder inte att allt som finns längs avfarterna är trist. Polen bjuder på otroligt många vackra, pittoreska och historiskt spännande platser. Det gäller bara att anstränga sig lite för att kunna få tillgång till dem.

Tröttnar jag inte? Nej, det gör jag inte. Jag känner stor tacksamhet för att jag får bo på en plats som är lika vacker i alla årstiders skrud. Det gäller bara att veta åt vilket håll jag behöver rikta blicken. Ibland behöver jag zooma in, andra gånger är det viktigt att åka upp med en mental drönare. Just nu är luften tjock, stilla och varm. Gräset är guld, färgskalan har gått från kall till varm och djurens ungar har nått stadiet då de inte längre är särskilt gulliga, men inte heller har lärt sig riktigt hur man klarar av vuxenlivet. Jag tror inte riktigt höstterminen har börjat för dem, det gör den kanske inte förrän fåglarna som ska dra söderut börjar driva över himlen. För mig är det dock tydligt att sommaren fortsätter med en helt annan känsla än den började. Och tur är väl det.

Continue Reading

Barockt tomatpyssel.

Eftermiddagsskoj i trädgården. De stackars förvuxna tomatplantorna fick äntligen anses vara både avhärdade och redo att ta sig an varsin större murarhink med bättre gödning och större möjlighet till utveckling. Det bästa med tomater, förutom att de är så goda, är att de går att sätta långt ner i planteringskärlet då det bildas nya rötter längs stammen. Bästa hacket! Detta gör att man ger ranglet lite bättre stabilitet. Jag binder alltid upp mina tomater till varsin rejäl bambupinne, men senare på säsongen binder jag även upp de högväxande versionerna…

… på den här ställningen. I år funderar jag på att täcka ställningen med fiberduk för att ge bättre skydd mot sidovindarna. Eftersom detta funnits i mitt huvud i flera år är det kanske dags att omsätta i handling. Efter att detta kort tagits täckte jag även jorden med ett rejält lager gräs. Det skyddar tomaterna mot uttorkning och de fröflygande ogräsen tar inte så lätt fäste. I år blandade jag i en näve hönsgödsel i pelletsform i varje murarhink med planteringsjord. Hade ingen bokashi att fylla på med redo och struntade i jordgödsel. Påsen jag har kvar sparas till chili- och paprikaplantorna.

Efter att jag hade slängt gräs på tomaterna gjorde jag mig iordning på två minuter. Vi hade årets underbaraste dag och det frestade att bara stanna kvar i trädgården, men jag hade världsarvsambassadörsutbildning på Blekinge museum att ta mig an. Museiguiderna är så duktiga på att fånga sina åhörares intresse, detta gällde även Ola som tog väl hand om oss. Han guidade oss genom världsarvsutställningen som handlar om det civila livet till skillnaden från Marinmuseets utställning som har hand om örlogsbiten. De går naturligtvis i varandra här och där, konstigt vore det annars. 10 000 personer bodde på Trossö, 8 000 utanför. 70% tillhörde Amiralitetsförsamlingen, resten delade tyska församlingen och stadsförsamlingen ungefär lika. ”När någon nös blev alla sjuka” stämde till stor del. Karlskrona var känt för att vara en läskig stad där sjömännen drog in märkliga sjukdomar från världens alla hörn. Tänk att få en egen sjuka uppkallad efter sig – Karlskronafebern.

Ola fick inte rast som alla vi andra eftersom alla hade frågor som han gärna svarade på. I bakgrunden ser du barockträdgården som tillhör Grevagården där utställningen är belägen. De två idegranarna i bakgrunden antas ha stått här redan då trädgården anlades! Den ena av dem är Sveriges näst högsta idegran och det är ju lite coolt att krama ett träd som med all sannolikhet stått på en plats i över 300 år. Det nuvarande utseendet har trädgården haft sedan 1970-talet, men den har fräschats upp även efter det.

Här har vi Karl XI, kungen som jag tycker verkar ha varit ”sådär” engagerad i stan som ändå fick hans namn. Alla dessa prominenta karlar som antingen placerades eller drog sig till denna tråkiga stad där Stockholms nöjesliv uppenbarligen saknades av de världsvana snubbarna och deras fruar var inte helt nöjda. Det sägs ha funnits rullgardiner med motiv av Stockholms stadsprofil att dra ner hemma om man blev allt för uttråkad. Karlskrona anses nog fortfarande vara en håla, men flera aktörer, bl a Paraply, gör vad de kan för att dra hit lite liv och rörelse!

På väg från muséet gick jag förbi detta vackra. Tyska kyrkan lyste extra varmt i skenet av kvällssolen och magnolian fångade min blick. Själv hann jag lämna lite överblivna tomatplantor på vägen hem hos både familj och vänner. Jag kan bara inte slänga dugliga plantor, det går emot allt jag har!

Apropå plantor måste jag visa mina små minipenséer som är pressade och klara. Vi har mängder av frösådda penséer i grusgången och jag vill inte göra mig av med dem. De fyller sin funktion till skillnad från åkerfräken och fibblor av diverse slag. När jag såg Helena Lyths fina penséer blev jag inspirerad, men som du ser var jag inte särskilt noggrann då jag lade blommorna på plats. Jaja, för mig är det befriande att inte vara så perfektionistisk, jag behöver öva på att vara lite slarvig. Jag har lagt lite fler i press och så får vi se vad jag gör med dem.

Continue Reading

Blekingefärgerna.

I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.

Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.

Continue Reading

Sportlovspromenad i Skärva.

Hur hamnade vi mitt i sportlovet utan att jag märkte något?! Igår var jag och yngsta dottern nere i Malmö. Vi kom inte hem förrän till midnatt efter en känslomässigt rätt tuff dag, så vi bestämde oss för att en sovmorgon skulle sitta fint idag. Efter frukost, tvätt och lunch blev planen iscensatt och innan vi hann påbörja promenaden hade vi hunnit få med oss både den utflyttade dottern och ett gäng andra familjemedlemmar. Dessutom singlade snön ner så mjukt och temperaturen var perfekt för en minnesvärd vinterpromenad!

Skärva gård ligger mycket vackert och jag är glad över att gården är väl omhändertagen av entusiastiskt folk som både vårdar och driver på sitt arv! I EKO-butiken går det att hitta mängder av härliga och hälsosamma varor. En av fars bästa vänner är vegetarian sedan Are Waerlands dagar (40-talet om jag kommer ihåg rätt) och har länge åkt hit för att veckohandla. Det var denne vän som lärde mig att Tistelvinds surkål är den överlägset bästa!

Jag är för evigt en kattmamma och blev väldigt förtjust i gårdens huskatt som visade sig vara mycket social och kelig.

Jag blir extra glad då jag ser våra stora, fina barn samlade. De är så olika varandra och jag älskar dem av hela mitt hjärta alla tre. Vilken ynnest det är att få vara mor. Mer spännande och svårare än något annat jag har provat på så här långt…

Jag kan varmt rekommendera en promenad i grådasket! Den här tiden på året är tuff för många och jag vet hur lätt det är att välja soffan och en filt framför lager-på-lager och en runda utomhus. Jag själv måste komma ut en stund varje dag för att inte helt smälta in i februaridassets grå kuliss… Alla dagens promenadvänner var inblandade i det stundtals heta snökriget, men kameran räddade mig från att bli mulad. Jag kan ändå säga att detta krig framkallade många skratt också från de hårdast drabbade.

Continue Reading