Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?
När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:
Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl
Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!
Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.
Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.
Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!
Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.
Jag undrar vad resultatet av en helt ärlig studie om ålderdom skulle komma fram till. Själv tycker jag att det svävar en ohälsosam dyrkan av ungdom i vårt samhälle och få personer jag känner som är till åren komna accepterar kroppens förfall. Jag glömmer aldrig då ”alla” 2019 jublade över Finlands unga, kvinnliga toppnamn i landets ledning. Själv undrade jag hur det hade låtit om det varit män i samma ålder på alla platser. Katastrof! Och vilken åldersdiskriminering! Nytänkande i all ära, men samtidigt har många äldre redan gjort de misstag som ungdomarna gärna vill testa. Erfarenhet och visdom är den del av ålderdomen jag verkligen gillar. Somliga slår dock tidigt in på bitterhetens stig. Då är det lätt att bara bli gammal och vresig. Jag har förstått att det inte är lätt att hålla humöret uppe då hälsan sviktar och dessvärre är sjukdom och fysisk immobilitet ofta med som ålderdomens följeslagare. Är det något jag vill försöka sträva mot är det verkligen att acceptera att tiden går fortare ju äldre jag blir (inte lätt) och samtidigt göra vad jag kan för att hålla ohälsan stången.
Inför dagens utmaning gick jag runt här hemma och funderade tillsammans med min kamera. Vi försökte tillsammans fånga ålderdomen, vad den innebär och hur den ser ut.
Hud som krackelerar och förlorar sin spänst är jag väl förtrogen med. Jag älskar att torrborsta mig och smörjer gärna in mig för att slippa klåda. Det verkar som att jag ärvt ögonlocken som så småningom kan hänga ner så mycket att de påverkar synen negativt. Går det så långt har jag inget emot att ta bort överflödet.
Det är så lätt att räkna bort människor i en viss ålder, precis som att man förlorar sitt värde eller inte är värd en extra blick eller en stunds samtal. Jag älskade att jobba i hemtjänsten på den tiden då det ingick att konversera och utbyta erfarenheter. Mina bidrag till debatten låg ständigt på minus då jag var sjutton-arton år, men jag var bra på att steka ägg och städa! Min luktärtshäck har inte gett upp än. Inte levererar den som den gjorde tidigare i sommar, men än bjuder den på skönhet för den som tar sig tid att stanna upp en stund.
Somliga är precis som den här dahlian. De blir som vackrast precis innan de tar slut och inte längre har någonting att ge. Det gäller bara att inte gå händelserna i förväg och glömma bort det här stadiet. Då missar man det bästa.
Svårast av allt verkar för många vara att acceptera det oundvikliga slutet. ”I dödens förekomst är vi alla likvärdiga.” (Publilius Syrus) En dag är det över, det här jordelivet, vare sig vi vill eller inte. Men som någon annan smart sa, ”en dag skall vi all dö, men alla andra ska vi leva”. Jag undrar om det inte är just detta så många kan ha svårt att hantera då man blivit gammal.
Nu har vi bara två (eller tre, beroende på hur man ser det) dagar kvar i utmaningen, men orden finns kvar att inspireras av!
Nu är vi här! Hemma själva, alla ”barn” igång med sina egna liv på behörigt avstånd från de omhuldande föräldrarna. Det är dags att sammanfatta och utvärdera.
Första gången jag fick fylla i rutan ”50-59 år” i en undersökning kände jag samma sug i magen som det som följer stor oro eller förväntan. Jag har gått in i 50+ med många reflekterande tankar, men utan att känna annat än att jag är väldigt nöjd med livet. Annat var det runt 40. Då snurrade det i högt tempo rörande en hel massa olika frågor och jag kände ofta ilska, hopplöshet och sorg.
”Age is but a number” (ålder är bara ett tal) är en sliten klyscha som jag faktiskt inte riktigt tycker stämmer. Det är klart att jag som femtioåring inte har samma möjligheter som en tjugoåring då det gäller somligt. Å andra sidan har jag en massa fördelar som tjugoåringen inte kommer att kunna utnyttja förrän hen kommer till samma plats i livet. Det är bara så det är. Vissa accepterar inte detta. Skönhetsingrepp omsätter många miljarder varje år. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte fastna i ”evig ungdom”-träsket och funderar en hel del på hur jag ska möta min egen ålderdom rent fysiskt. Skönhetsoperationer är inte aktuella, men jag vill bli starkare och friskare, gå in med bättre förutsättningar i den tid som ligger ett gäng år längre fram. Jag tänker också på det som min svärmors unga, nya medarbetare kom med då de skulle arbeta på ett projekt tillsammans: ”Och vad du gör, kom inte dragande med din livserfarenhet.” Eh, jo. Det är precis det jag njuter av att kunna göra numera! Så mycket som förut upptog mitt sinne i onödan har jag kunnat släppa just på grund av min fantastiska livserfarenhet. Jag hoppas att yngre personer runt omkring mig kan se denna som något positivt.
Jag är så tacksam över (nästan) alla erfarenheter som kommit i min väg. Vissa har jag inte riktigt insett storheten i än, men det kanske kommer med tiden. I samband med att jag skolade om mig till samtalsterapeut skrev jag en lista med alla ”vägbulor” jag upplevt genom åren. Vissa hade inte ens märkts om de hade skett vid ett senare skede. Det är ju så man fungerar. Erfarenheter leder till kunskap och förståelse. De värsta stunderna i mitt liv har olika platser i mitt medvetande. Vissa har jag låst undan och får hantera vid senare tillfälle, andra har blivit mjukare i kanterna då jag behövt plocka fram dem mer ofta.
Vad ligger framför mig nu då? Många spännande projekt hoppas jag såklart på. Att ha unga vuxna barn innebär inte alls att man inte har något mer att tillföra deras liv, eller att man liksom ”klipper av dem” från något slags mental navelsträng. De upptar fortfarande mitt medvetande flera gånger om dagen på olika sätt. Däremot får jag lära mig att hantera det faktum att de får hantera sina egna slag på ett annat sätt än då de var yngre. Mamma uttryckte det med det klassiska ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Hon menade att hon hade önskat att hon förstått att allt det fysiskt jobbiga när barnen är små inte är ”någonting” jämfört med de mentala utmaningarna som kommer till en förälder då ens barn råkar ut för vuxenutmaningar. Vi får väl se. Jag förstår vad hon menade, men hoppas och tror att maken och jag kan vara till både stöd och vägledning även fortsättningsvis. Däremot kan vi ju inte ofta gå in rent fysiskt och hantera ”barnens” problem, vilket var lättare då de var yngre.
Jag har snott några olika livscykelmodeller rätt av från den oändliga cyberrymden. Det ligger sanning i dem alla. Själv känner jag mig nöjd med att ha gått in i den enligt Laslett definierade ”tredje åldern”. Hur förhåller du dig till det obestridliga faktum att vi alla blir äldre?
Lewsons livscykelteori
0-16 år – viktigt att känna trygghet 20-28 år – drömmar, önskningar 28-36 år –förverkligande av drömmar 38-43 år – krisfas, granskning av den del av livet som man redan levat 43-50 år – den bästa arbetstiden för kvinnor, barnen börjar bli självständiga, männen orienterar sig mot hemmet, de har ofta redan nått toppen av karriären
Den afrikanska livsspiralen
9 respekterad ålderdom 8 vis ålderdom 7 att acceptera sig själv 6 senare medelålder 5 medelålder 4 ung vuxenålder 3 ungdom 2 barndom 1 födelse
(Kemppinen, Rouvinen-Kemppinen 1998)
Utvecklingsfaser i olika åldrar enligt Erikson
0-2 år Spädbarnsåldern – att känna grundtrygghet – att lära sig gå och prata – att klara av separation
2-6 år Lekåldern
6-12 år Tidig skolålder – jag utvecklingen utvecklas – Barnet utvecklar både sin självaktning och självkänsla – barnet lära sig sin könsroll – barnets känsla för samvete utvecklas – barnet lära sig att fungera tillsammans med kompisar i samma ålder – barnet lär sig principen med arbete
12-22 år Ungdomen – att i puberteten forma sig en ny kroppsuppfattning – att lösgöra sig från föräldrarna – att forma en vuxenidentitet – att komplettera världsbilden
30-65 år Medelåldern – att utveckla det yrkesmässiga självförtroendet – att anpassa sig till ett familjeliv eller till att leva ensam
65- Ålderdomen – att avstå – att anpassa sig till de begränsningar som åldern medför
(Vilkko – Kalliopuska, Uuden lukion psykologia 2)
De fyra olika åldrarna
Den första åldern: omognad, beroende, socialisering och utbildning
Den andra åldern: mognad, oberoende, arbetsliv och föräldraskap
Den tredje åldern: en potential – en möjlighet att utgöra ”livets juvel”, kännetecknad av oberoende och självförverkligande
Jag vet att alla tycker olika, men med tanke på vilka jubelrop och applåder jag hört om situationen i Finland kan jag inte låta bli att vara Häxan Surtant…
För ett tag sedan hjälpte jag till lite med syrrans flyttstädning. Jag kommer inte ihåg vad det var vi pratade om, men rätt vad det var sa psykologsvågern (ungefär): ”jag förstår att folk tycker att diskriminering är ett viktigt ämne, men aldrig någonsin hör man talas om den vanligaste av dem alla: diskriminering av fula människor”.
Det går åt andra hållet också. Intelligent, lång och snygg? Japp, din succé är näst intill given. Där har du de viktigaste faktorerna till framgång. Har du sedan uthållighet (eller ”grit” som det kallas i sådana här sammanhang) och är vältalig är du nästintill oövervinnerlig.
Jag misstror inte de finska partiledarna. Vi har både Annie Lööf och Ebba Busch som kvalar in i samma gäng. Unga, snygga, intelligenta och rappa kvinnor. Man ska dock veta vilket ansvar det innebär att ha en sådan här position. Jag kan tycka att allt har sin tid, både för män och kvinnor. Varför är vi så himla åldersfixerade här i Norden? Jag har skrivit om det förut, men jag upplever att det finns en helt annan respekt för ålder och erfarenhet i USA (nej, jag pratar inte om Hollywood, utan om verkligheten). Är det vettigt att ha små barn och samtidigt göra megakarriär? Alltså, detta gäller i högsta grad både män och kvinnor. Och är det vettigt att ungdom sätts på en piedestal på det viset det gör hos oss? Visserligen har respekten för auktoriteter totalt slopats, men innebär det att ingen längre heller har respekt för erfarenhet och visdom?
Var finns konsekvenstänkandet när en premiärminister skriver: ”Jag vill bygga ett samhälle där varje barn kan bli vad som helst och där varje människa kan leva och bli gammal med värdighet.”? Jo, jag tackar, jag. Varje barn kan inte bli vad som helst. Redan där vrider det sig i magen på mig. Det är oärligt och fel att inbilla barnen det. Alla kan inte bli Nobelprisvinnare i fysik. Inte med de biologiska förutsättningar mänskligheten bär på idag i alla fall. Alla kan inte bli skönhetsdrottningar. Alla kan inte bli premiärminister. Alla kan inte få A i matte. Nä. Hon förlorade mig vid ”alla barn”. Men lycka till! Både Finland och Sanna Marin. Nu får Häxan Surtant gå och lägga sig igen, haha.
Jag läste härom dagen en artikel om Marianne Rundström och hennes nya bok ”Passé: de ofrivilliga pensionärerna” som handlar om den svenska synen på åldrande och den åldersnoja som finns i vår kultur. Det var så intressant, särskilt med tanke på att jag just hade påpekat hur jag upplever att kvinnor i USA som satsar fullt ut på sina barn då de är små mycket väl kan börja göra ordentlig karriär i 40-årsåldern då barnen börjar klara sig själva. Tankarna om mitt eget åldrande kommer alltid upp runt födelsedagen, något som jag tror är ganska naturligt. Är jag verkligen slut nu? Tja, som barnfabrik funkar jag inte direkt längre, men jag tror nog att jag ännu har mycket att tillföra samhället. Dessutom är den påhittade bäst före-åldern 65 år, eller 67, inte längre gångbar med den politik och ekonomi vi har att leva efter här i Sverige.
Snart ska jag till min gamla elev som numera jobbar som frisör. Hon är särskilt duktig på färg och jag har tänkt be henne spara allt mitt naturliga hår vid rötterna och färga in det andra, kanske i någon snygg ombre, så håret kan fortsätta växa ut utan krav på denna ständiga omfärgning. Vi får väl se om jag trivs med att vara ”naturligt grå”… Jag har hållit på att ändra hårfärg sedan de tidiga tonåren med olika toningar, så jag kanske blir för uttråkad av att bara låta håret vara. Vi får se!
I samband med ålder diskuteras det ofta att män blir snyggare med åren och att kvinnor bara blir gamla (med betydelsen ”förlorar sin skönhet”). Är det så?
Blondies Debbie Harry är en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Hon har nog gjort både det ena och det andra för att behålla sitt utseende, något som kanske inte varit helt lyckat.
Julianne Moore har alltid varit supermegasnygg, och det är hon fortfarande ”trots” sitt naturliga åldrande och osminkade ansikte.
Sedan är det förstås min favoritskådis någonsin, underbara Emma Thompson, som bara blir snyggare med åren.
