När erfarenhet inte längre räknas.

30 januari, 2020

Jag vet att alla tycker olika, men med tanke på vilka jubelrop och applåder jag hört om situationen i Finland kan jag inte låta bli att vara Häxan Surtant…

Finland leds just nu av fem partier. Alla har kvinnliga ledare varav alla utom en är under 35 år.

För ett tag sedan hjälpte jag till lite med syrrans flyttstädning. Jag kommer inte ihåg vad det var vi pratade om, men rätt vad det var sa psykologsvågern (ungefär): ”jag förstår att folk tycker att diskriminering är ett viktigt ämne, men aldrig någonsin hör man talas om den vanligaste av dem alla: diskriminering av fula människor”.

Det går åt andra hållet också. Intelligent, lång och snygg? Japp, din succé är näst intill given. Där har du de viktigaste faktorerna till framgång. Har du sedan uthållighet (eller ”grit” som det kallas i sådana här sammanhang) och är vältalig är du nästintill oövervinnerlig.

Jag misstror inte de finska partiledarna. Vi har både Annie Lööf och Ebba Busch som kvalar in i samma gäng. Unga, snygga, intelligenta och rappa kvinnor. Man ska dock veta vilket ansvar det innebär att ha en sådan här position. Jag kan tycka att allt har sin tid, både för män och kvinnor. Varför är vi så himla åldersfixerade här i Norden? Jag har skrivit om det förut, men jag upplever att det finns en helt annan respekt för ålder och erfarenhet i USA (nej, jag pratar inte om Hollywood, utan om verkligheten). Är det vettigt att ha små barn och samtidigt göra megakarriär? Alltså, detta gäller i högsta grad både män och kvinnor. Och är det vettigt att ungdom sätts på en piedestal på det viset det gör hos oss? Visserligen har respekten för auktoriteter totalt slopats, men innebär det att ingen längre heller har respekt för erfarenhet och visdom?

Var finns konsekvenstänkandet när en premiärminister skriver: ”Jag vill bygga ett samhälle där varje barn kan bli vad som helst och där varje människa kan leva och bli gammal med värdighet.”? Jo, jag tackar, jag. Varje barn kan inte bli vad som helst. Redan där vrider det sig i magen på mig. Det är oärligt och fel att inbilla barnen det. Alla kan inte bli Nobelprisvinnare i fysik. Inte med de biologiska förutsättningar mänskligheten bär på idag i alla fall. Alla kan inte bli skönhetsdrottningar. Alla kan inte bli premiärminister. Alla kan inte få A i matte. Nä. Hon förlorade mig vid ”alla barn”. Men lycka till! Både Finland och Sanna Marin. Nu får Häxan Surtant gå och lägga sig igen, haha.

6 svar till ”När erfarenhet inte längre räknas.”

Ylva

30 januari, 2020

Kära Surtant,
Jag älskar dina inlägg! Jag tycker psykologsvågern har alldeles rätt. Fast de vackra människorna kommer att hävda att han har fel, att de blir diskriminerade pga sin skönhet, att folk inte tror att de är seriösa, intelligenta etc. Jag är övertygad om att skönhet ger ett rejält försprång. Dessutom tar det bort en av de största bromsarna – dåligt självförtroende för att man är ful (så många upplever det, trots att de egentligen inte är ”fula”, bara helt vanliga).
Ungdom är bra på många vis, men det är erfarenhet med. I Frankrike har vi nu den yngste presidenten någonsin och han rumsterar om ordentligt, men som de saknar ”landsfadern” med erfarenhet, förståelse, eftertänksamhet och trygghet just nu! Jag tror ju på en blandning.
Jag vet inte om det är konsekvenstänkandet det är fel på eller språket? Jag håller helt med dig om att det är orimligt, men jag tror att vad det egentligen skulle stå var en önskan om att alla barn ska ha samma, rättvisa, yttre förutsättningar. Alla skolor ska vara bra, det ska inte göra skillnad om dina föräldrar har råd att skicka dig till en privatskola eller om du bor in en förort någonstans och går i en kommunal skola. Du ska kunna välja yrkesbana och jobb oavhängigt efternamn, ursprung, hudfärg, fulhet, skönhet, vardaglighet, sexualitet. Etc ad finitum. Sedan kan man fundera länge på det här med vilja. För skulle verkligen en person som tycker att fysik är svårt vilja bli nobelpristagare i fysik? Är inte viljan ofta faktiskt begränsad av våra egna begränsningar? Riktigt små barn tänker och känner naturligtvis inte så, men det kanske är bra? När jag undervisar upplever jag ofta att det största hindret är att de inte tror att de kan, vilket jag tycker är sorgligt. För alla kan lära sig saker. Det betyder inte att alla kan bli bäst på just det ämnet. Och det är väl där någonstans som jag tror att viljan anpassar sig till förutsättningarna?
Kram,
Tant Ylva

Svara
1. monnah
  
  31 januari, 2020
  
  Tusen tack för att du tog dig tid att fundera på texten och formulera ett så fint svar!
  
  Jag tror också att onödigt många kan fast de tror att de inte kan. Något som jag ständigt kommer tillbaka till är att vår uppgift som lärare kanske mest är att hitta det som våra elever brinner för. Vi har lagt oändligt många timmar på yngsta dotterns skolmatematik. När sista nödvändiga kursen var slut, och med det ett tillhörande godkänt resultat, firade vi med festmåltid och tårta hemma. Tänk om hon istället kunde ha lagt en del av denna tid på något som istället hade byggt upp henne, fått henne att blomma, styrkt henne? Jag är inte duktig på utförsåkning och jag tycker inte det är särskilt kul. Nu har jag åkt regelbundet fram tills 2016. Då tog jag beslutet att jag faktiskt får lov att aldrig mer ställa mig på ett par skidor om jag inte verkligen vill det. Jag kan ägna mig åt något som gör mig riktigt glad istället, som att sitta utanför värmestugan och grilla korv i snön. DET är jag bra på, hahaha!
  
  Tack igen och kram på dig!
  
  Svara
  1. Ylva
    
    5 februari, 2020
    
    Jag tyckte ju att det var intressant ?. Och absolut. Alla behöver grundkunskaper i matte, men de flesta kämpar bra mycket längre och mer än vad de skulle behöva, tycker jag. Klart ni skulle fira! Och jag håller med – självklart hade det varit bättre med något som byggde upp henne! Lite utmaning och kämpande är bra, tror jag, men som sagt, det är mycket i skolan som är onödigt utdraget. Haha, jag har gjort precis tvärtom!? Jag hade sedan liten bestämt mig för att utförsåkning inte var min grej och tvärvägrade (värmestugor har jag naturlig fallenhet för), fram till 2013. Då bestämde jag mig för att testa och hatade det i ett par dagar (måste lämna min comfort zone ibland…), för att sedan gilla det (förutom liftarna och för branta backar… jag har ju höjdskräck!). Tänk att man kan hålla på med något ett halvt liv fastän man egentligen inte tycker om det?
    
    Kram,
    
    Svara
    1. monnah
      
      6 februari, 2020
      
      Ja, mycket anpassar man sig nog bara till… Det är som du säger viktigt att söka sig utanför det bekväma ibland. Livet blir väldigt tråkigt om vi aldrig vågar testa något nytt! Särskilt viktigt för en sådan trygghetsknarkare som jag! ? Tack! Kram.
      
      Svara
Anja

31 januari, 2020

Här finns en annan surtant som säger att jag visserligen var mager och lång som 14-åring men sannerligen inget supermodellämne. Nej, alla kan inte bli allt. Och den som tror det ljuger eller är väldigt korkad, och då blir man ju lite bekymrad om det är en partiledare. Och ja, varför ska kvinnor ha politikens högsta ämbete på samma gång som de har små, små barn? Måste man ”bevisa” att nu kan man minsann lika mycket som männen? Jag har lärt mig hemifrån att kvinnor och män är lika bra så jag har inget behov av att bevisa det. Men det är nog inte sån sorts genusteori som lärs ut idag.

Svara
1. monnah
  
  31 januari, 2020
  
  Jag har lärt mig att om man driver igenom något i maktposition ska det tåla att någon med andra åsikter kommer och tar över rodret. Det märkliga är att det är VÄLDIGT dåligt att ha bara män i ledarposition, så då borde väl 100% kvinnor vara lika dåligt? Men nej, bara kvinnor är jättebra och revolutionerande. Sug på den, du. Kram!
  
  Svara

När erfarenhet inte längre räknas.

6 svar till ”När erfarenhet inte längre räknas.”

Lämna ett svar Avbryt svar