Planttantssäsongen är igång.

Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.

Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!