Lasarettet är inte precis mitt favoritställe. Det är ju sällan man är där för att hitta på något roligt. Just den här gången var det dags för mammografi, något som jag ändå föredrar att tacka ja till framför att låta bli. Jag älskar dessutom konsten som man bjuds på i den relativt nya byggnad 46 på lasarettet. Direkt när man stiger in genom dörrarna möts man av klättrande, starka kvinnor.
Jag älskar allt från symbolismen till utförandet. Dessa skulpturer är fantastiskt vackra.
Skulpturerna är placerade på olika ställen i trapphallen. Det de har gemensamt är mänsklig interaktion och vikten av att hjälpa och stötta varandra. Hopp!
Ibland behöver man sitta en stund i fred och kontemplera livet.
Kanske kan man hämta kraft hos varandra när situationen man står inför ter sig likt ett bråddjup.
Andra gången får man lita på att andra tar emot om man vågar kasta sig ut.
Skuggan av pandemin faller fortfarande över mig då och då, men jag har gått vidare på många sätt. Jag är glad över att spriten igår mest påminde mig om Gullbernatiden för länge sedan då jag jobbade extra som vårdbiträde. På den tiden gillade jag att sprita händerna efter att jag hade jobbat hårt. Känslan av att svalka av händerna efter ett svettigt nattpass var något jag verkligen uppskattade.
Efter att brösten hade klämts och genomstrålats åkte jag vidare till Maxi för att fixa påskbestyr. Vilken tur att vi köper ägg från våra vänner på Fridhem Farm och har lagt en förbeställning, för annars hade jag blivit bestört. Det är tufft för äggproducenter just nu.
Nu är det fyra dagar kvar på årets fasta. Jag har verkligen försökt offra klagomålen, har påmint mig om att inte bara klaga bara för sakens skull och har även månat om hur jag pratat om andra. Makens reaktion när jag talade om vad min fasta skulle handla om var ”men du har ju inga problem med det här”. Man måste inte ha problem med något för att vilja kunna hantera det bättre och jag vet själv att det var ett perfekt fokus för mig! Efter bara en vecka gav jag upp det där med att ha ett armband som fick byta arm varje gång jag kom på mig själv. Vid det laget insåg jag nämligen att det sannolikt skulle ta längre tid att nå 21 klagomålsfria dagar på raken än vad jag hade tänkt mig.
Så vad har jag lärt mig under den här korta tiden?
jag klagar ofta på vädret
det är givande att lyfta andra personer också när de inte är närvarande
att skifta sin basinställning kan bidra till en märkbar skillnad på välmåendet
brist på något i en ända kan ge ett överflöd av något bättre i den andra
trots en enorm skillnad på hur jag hanterar mina tankar nuförtiden än då jag var yngre påmindes jag om vilket fantastiskt fenomen vår plastiska hjärna är
jag är tacksam över den väg jag slagit in på och önskar vara kvar på den också när fastan och projektet officiellt är över
I andan av mitt klagomålsfria liv vill jag dela med mig av Lalehs senaste singel. Den gör mig lycklig, särskilt då den spelas på repeat och på hög volym.
Det sista jag vill dela med mig av är det senaste avsnittet från min nya favoritpodd med dr Andrew Huberman. Stress är något som verkligen kan bidra till frustration och klagomål. Detta program om olika slags stresskontroll tror jag skulle kunna hjälpa många. Lev väl!
Hej Vår! Vad fint att du strävar på trots att Vinter gärna vill vara kvar. Jag förstår dig, Vinter. Det måste vara fint att få all uppmärksamhet med spektakulära stjärnhimlar i en svarta, kalla natten, vinterlandskap med böljande snö och gnistrande reflektioner i det frusna vattnet och så alla juleljus. Men söta du, nu är det dags att du tar ett steg åt sidan. Jag dissar dig inte, du är varmt välkommen tillbaka när Vår, Sommar och Höst har fått glänsa lite. Men vet du, de senaste veckorna har inte riktigt dina ansträngningar räckt till annat än att vi dragit koftorna tätare omkring oss, stirrat argt på regnblandad snö och konstaterat att det nu är dags för sparrisen att ta över efter grönkålen. Du kan tryggt gå och lägga dig. Jag tror säkert att Höst bjuder in dig framåt november någon gång. Sov så gott!
Luktärterna står fortfarande på verandan, men idag får de flytta ut trots några minusgrader de närmaste nätterna. Det sägs att de blir starka och motståndskraftiga av denna lite svåra behandling och så har det ju varit tidigare år. Våga, vinn!
I år testar jag att sätta dahliorna i 5 l-plastpåsar. Vi har mycket sniglar och de gillar dessvärre dahliorna. Det enda år jag gav dahliorna lite tidigare start blev det väldigt bra, så jag provar i år igen. I plastpåsar tar de inte så mycket plats och den tanken gillar jag.
Flera av pelargonerna har kommit igång och har börjat skicka friska, starka och nya gröna blad. Mammas två pelargoner och en av Lindas mår dessvärre inte riktigt lika bra. Jag provar att sätta upp dem på skrivbordet i söderfönster för att se om de då får den skjuts som behövs. Jag vet att Mammas Mårbacka var sega i starten förra året också, men vill verkligen ge de bästa förutsättningar för att fortsätta kunna driva vidare de enda två jag har kvar.
Igår lade maken grunden till det som ska bli ett enklare växthus med ramverk och byggplast. Det är inte så enkelt som det kanske ser ut. Bygget ska stå på mark som inte är helt slät, och vi bor på en ö där ofta berget ligger nära ytan. Det gäller liksom att man träffar rätt för alla betongplintarnas placering och sedan att vinklar är räta och höjdskillnaden mellan den norra och södra väggen är noll. Nu ska det vara så och jag ser fram emot fortsättningen!
Jag borde så klart ha hjälpt till med bygget, men igår hade vi en lång intensivrepetition inför Poulenc-konserten. Eftersom jag hade så mycket att tänka på blev det inte tid att ta kort. Däremot spelade jag in ett kort klipp till körens sociala kanaler, så här får du en skärmdump med de flesta av de duktiga basarna. Till den här konserten har vi verkligen utmanats och, känner jag, fått ta flera kliv ur vår bekvämlighetszon. Jag brukar för det mesta öva mellan repetitionerna, men för Poulenc krävs att man har full koll på tonernas placering. Då är det skönt med stämfiler så man kan nöta på egen hand… Det ska bli så roligt att få göra detta tillsammans med musiker och solist!
Väl hemma blev det påminnelse om att behandla alla med respekt i sällskap med en av de godaste ostbrickor jag tagit mig an på länge. Eller, jag har väl inte direkt ätit ostbricka alls på väldigt lång tid. Hur som helst var det fantastiskt och jag måste bara tipsa om den godaste osten av alla, nämligen den här:
Jag brukar ha en annan favorit, men nu har den här blivit omsprungen. Så fluffig och enormt läcker, speciellt med päron. Varsågod för tipset! Här på slutet blev det visst annat än planttantsinformation, men så får det vara. Den franska rabarbermarmeladen är den sista som är kvar från förra årets omgång, perfekt med tanke på vad som ligger kvar i frysen. Fortfarande lika gott, speciellt till en bit Gruyèreost. Att använda minsta lilla sparade gröda i frysen är förresten ett kärt besvär för en planttant, så då slutar vi där jag började. Odla mer och våga stoppa händerna i jorden! Det ger livet en annan dimension, och många gånger både mat att äta och vacker ögonfröjd.
Äntligen lite sol! Egentligen har det varit fint väder lite då och då den senaste tiden, men mest kortvarigt och alltid i sällskap av kyla och regn. Mer regn. Och ännu mer. Jag är tacksam, men svältfödd på D-vitamin, liksom många jag känner. Det bästa med detta är att det känns desto bättre när man får en toppendag.
Vi tänkte bjuda in till växthusbyggesdag, men insåg snart att det var viktigare att hjälpa brorsan att få in tillräckligt med ved inför nästa vinter. Man vet inte hur läget ser ut då gällande elkostnader, men risken är att det fortsätter vara dyrt att värma upp husen här i Svea rike. Därmed bestämde vi oss för att åka till Klackamåla och göra en insats där. Fars björkhage var extra fin under den blå, blå himlen.
Den kluvna veden till höger tog herrarna hand om för ett tag sedan, nu hade maken och jag ansvar för björkklabbarna till vänster. Maken agerade förste klyvare medan jag staplade.
Syrran var också på plats och jobbade i sin trädgård medan hennes man och vår bror hade städdag med jaktlaget. Vi passade på att göra det som är lika viktigt som att jobba hårt, nämligen att fika och ta en stund till återhämtning.
Lagom till att vi hade fikat klart kom faster B förbi på promenad, så då följde jag och syrran med henne. Hon hade tänkt ta korta rundan eftersom inte hennes man var med. Varg och lodjur känns inte helt oproblematiskt om man är på egen hand, så jag förstår henne. Med sällskap blev det istället en promenix bort till blåsippsbacken.
Det blåa havet uteblev dock, så vi fick nöja oss med den här lilla vännen som inte ens hade slagit ut. Bättre jaktlycka blev vi då faster upptäckte fälld sälg, så vi fick alla med oss sälg med fina videkissar hem lagom till påsk.
Då vi kom tillbaka hade svågern anslutit en stund under sin lunchpaus. Efter det var det dags för mig att åter hugga i. (Maken älskar Lidl. Jag tror det är den enda butik han går in i frivilligt. Svärmor gav honom denna jultröja och uppenbarligen funkar den utmärkt även under andra tider på året.)
Här kom jag också med på kort. Det här arbetet är terapeutiskt på något sätt. Från början kändes det som att högen som skulle klyvas var ”oändlig”. Det var bara att mata på, flytta, lyfta, stapla, men doften av träet, solen och omgivningen gjorde att det inte bara var uthärdligt, utan härligt!
Till slut var våra kroppar rätt möra, men tillfredsställelsen att se det här var större. Härliga timmar!
Jag hade tagit upp några bitar torsk och lax, så hemma blev det favoritsoppan med saffran som går på tjugo minuter från start till mål. Det blev slickade tallrikar. Aldrig känns det så gott att äta som när man är riktigt hungrig.
Egentligen var kroppen så mör att jag hade tänkt om gällande tangokonsert som våra dansanta vänner bjudit in till, men efter soppa och dusch kände jag att det fanns precis så mycket energi som behövdes för ännu en runda från ön. Med en sådan här vacker skylt vid entrén visste jag att jag hade valt rätt.
Tango Blekinge hade gjort så fint i IOGT:s lokal och dagen till ära (tioårsjubileum) bjöds det upp till dans till liveorkester. Quarteto Tangarte var helt fenomenala! Vi bjöds inte bara på underbar musik, utan även på undervisning om tangons historia. Jag trodde att tangon kom från Argentina, men sanningen är att den utvecklades i de fattiga kvarteren i Rio de la Plata-området, alltså både i Argentina och Uruguay. Jag har aldrig direkt uppskattat tango förrän jag såg min väninna och hennes man dansa tillsammans på sin bröllopsfest. Det var konst! Att nu få njuta på riktigt duktiga musiker presentera all denna smärta och passion live var mycket känslosamt. Jag fick till och med gråta en skvätt och lyssnade sedan på Astor Piazzolas musik på hög volym i bilen.
Efter skålande i (naturligtvis) alkoholfritt bubbel var det dags för mig att dra vidare. Hela kroppen var mör och efter en hel dag i solen blir man trött. Jag missade att se vacker dans och fortsätta lyssna på den härliga musiken, men vet att jag gjorde rätt val.
Innan jag åkte hem tog jag dock en tur längs vattnet för att njuta av det vackra ljuset och det upplysta kruthuset på Ljungskär. Jag har anmält mig till en kurs för att bli världsarvsambassadör, så det är väl dags att jag lär mig mer än att min hemstad grundades 1680 och att Trossö innan dess ägdes av Vittus Andersson. Jag känner mig pepp! Första kurstillfället går av stapeln i maj. Lite häftigt är det allt att betrakta ett byggverk som stått pall i närmare 270 år och fundera över hur det var att leva då, för länge sedan, men ändå så nära i tiden. Nu måste jag byta tango mot Poulenc, för idag ska vi köra långrep inför långfredagens framförande. Detta ska blandas med påfyllning av själen, så jag förväntar mig ett gott slut på denna vecka.
Igår kom och gick, men under en del av dagen ägnade jag mig åt detaljer och hur vackert världen presenterar sig om man tar sig tid att stanna upp. Små fröer som har kommit upp och strävar mot ljuset, lavar som frodas på död ved, fåglar som bereder sig för småbarnslivet, knoppar på påskkaktusen, melodislingor i altstämmor, citat på tepåsar… Det finns så mycket!
Jag älskar att någon tagit sig tid att skapa ett konstverk av gammal stenslagg.
Och sen mossan… Världens vackraste färg, i samklang med förmultnande eklöv, spröda pinnar som förlorat sitt träd, lavar och stenar som inte varit synliga för förbipasserande på många år.
Fåglarna, så spännande att följa med kikare. Vem behöver Netflix när man kan vara fågelskådare? Ta dig tid att stanna upp en stund idag, zooma in på något som du inte brukar ägna så mycket tid åt. Känn på den lena fårfällen och se skiftningarna i färgen, lyssna på hur vinden susar i just ditt träd eller låt bläcket i en härlig penna flöda fritt. Det kommer att göra ditt liv lite bättre, åtminstone för stunden.
Jag är nere hos mina tulpaner nästan varje dag och hejar på dem. Det går inte fort och jag tror inte de mår så bra i att ha det så blött runt fötterna, men förhoppningsvis reder det sig ändå. De här skönheterna köpte jag på Willys för en trettiolapp och de är helt magiska! Köp av storköpstulpaner ger inga garantier. Ibland slår de inte ens ut ordentligt innan de torkar ut, andra gånger blir de såhär. Jag ställer ut dem på verandan på natten så de får ta igen sig lite. Det verkar funka utmärkt.
Naturen satsar verkligen nu! Det är som att tonen i allt det bruna börjar förändras. Det går inte att ta på, men märks tydligt då jag är ute och promenerar.
Just nu städas det upp runt Uttorpsrundan. Det blir nog jättefint och öppet då det är färdigt!
”Skördemaskinen” som används är otroligt fascinerande. Den kvistar och barkar av stockarna som vore de plockepinn. Snabbt går det! Brorsan berättade att de är mycket tekniska, drivs med datoriserade paneler inne i hytten.
Krokusdiket är i full blom! Det är så fint på den här delen av rundan. Njutbart!
Jag fortsätter utgå från frysmat och utmanar mig så smakerna inte blir exakt samma hela tiden. Igår blev det squashsoppa med fetaost och rostade pumpakärnor och sedan rabarberpaj med custard till efterrätt. Soppan blev god, men pajen ännu bättre. Kardemumma och rabarber är en ytterst lyckad kombination. Jag följde detta recept, mixade havregrynen och följde kommentaren som ”Jacob” gjorde: det var bara att smälta smöret och blanda ihop med allt det andra och sedan platta ut degen över rabarbern. Faktiskt en av de godaste pajer jag ätit! Jag önskar bara att rabarber inte alltid krävde så mycket socker, men det är svårt att komma runt. Nu är det bara veckor kvar tills vi kan skörda kirskål och kanske färska rabarber. Jag längtar!
AI gav lite deppiga vibbar, men livet fortsätter. Det växer och jag gläds åt alla små framsteg. Denna amaryllis trodde jag skulle blomma i januari. Slutet på mars funkar också, faktum är att det är nu dessa skönheter blommar då de befinner sig i sitt naturliga habitat.
Det har planterats om här hemma. Både chili, paprika och basilika har fått lite mer kraftfull jord och större krukor. Tomaterna har åtminstone kommit upp, men jag är förvånad över hur många av årets fröer som inte ansåg att jag hade behandlat dem rätt. Jag har 25 plantor på väg upp fast jag satte 35 fröer. Då är det värt att påpeka att alla tio av de som inte kommit upp är av sorten Balkonzauber. 100% grobarhet hos Jani, Shirley och Sungold, 17% hos Balkonzauber. Jag måste ha fått tag i en påse som lagrats på fel sätt, även om det står att den har garanterad grobarhet till september i år. Eller så behöver de bara mycket längre tid på sig och slår mig snart med häpnad! Det är förresten oerhört fascinerande att se vilken boost de små växterna får av bättre omständigheter. Det är bara två dagar sedan bilden på basilikan här togs, men redan idag ser jag skillnad. Genovese är en väl beprövad sort, Ordinary verkar ha gott gry i sig. Emily är lite mer försiktig, men hon kommer säkert igen. Jag ska vänta någon vecka, sedan är det dags att toppa plantorna. Det känns alltid lika läskigt, men är värt det! Basilikan blir tätare och ger en betydligt bättre skörd om man ger dem denna behandling. För övrigt är jag tacksam att jag tog en runda med Trico Garden i helgen. Igår stod rådjuren här mitt på dagen och tuggade i sig allt som de gillar (t ex tulpanerna som är kvar i gräsmattan och som jag inte hade sprutat). Jag är tacksam över att kärleksörten fredades, förra året betade rådjuren den så hårt att det tog länge innan den hade hämtat sig. Nu är frågan om mördarsniglarna kommer att äta upp allt annat?
Efter gårdagens inlägg känner jag att ett inlägg med AI-skapade avatarer av mig själv är på sin plats. Den digitala konstnären fick ett gäng bilder på mig och lyckades med en del tolkningar, mindre bra med andra. Håll tillgodo.
Jag ungefär precis som jag ser ut, men i svartvitt.
Monna Vikingsdotter. Kanske inte det mest lika porträttet, men jag gillar känslan.
Exakt jag på en dålig dag.
Sankta Monica?
Indiana Jones skulle lika väl kunna vara kvinna, eller hur?
Sommarflicka.
Om da Vinci hade målat mig hade det kanske blivit ungefär såhär.
Vart är vi på väg i världen, egentligen? Hur påverkas vi av den alltmer avancerade Artificiella Intelligensen? Det hade vi ett långt samtal om igår, sonen och jag. Modern bad om audiens hos den upptagne ingenjörsstudenten och fick en hel timme, därtill kryddad med många spännande inpass och insikter. Jag är okunnig gällande de här frågorna. AI har av många utsetts till droppen som får bägaren att rinna över gällande mänsklighetens överlevnad. Vi ofullkomliga varelser kommer hädanefter att vara överflödiga. Eller? Just igår berättade sonen om vilka otroliga framsteg som skett i den här världen bara de senaste två veckorna. Lika stort som internet och smarta telefoner? Den okunniga modern frågade och fnissade nervöst. Större, påstod sonen. Revolutionerande. Bing har introducerat en osedvanligt intelligent chatfunktion som kommer att göra denna plattform större och bättre än Google. Jag laddade sålunda ner Microsoft Edge för att testa. Då jag frågade denna chatrobot om AI är mänsklighetens undergång fick jag följande svar:
Jaha, ja, men då så, då behöver jag kanske inte vara orolig. Studenter använder förresten redan AI för att skriva uppsatser, det finns program som kan ”måla” egna bilder utefter diverse instruktioner, det finns robotar som söker, upptäcker och behandlar sjukdomar, somliga företag har helt automatiserade lager- och packcentrum, AI kan ta ut precis de fakta man behöver också i tunga textsamlingar, ”telefonen” (aka AI) kan analysera bilder och sortera dem på var de är tagna, vilka som finns med på bilderna och så där fortsätter det. AI är här för att stanna och människan är trots det fortfarande vanligt förekommande runt hela jorden.
Vi lever nu i en värld där människor visar sig genom olika filter som alla strävar efter samma skönhetsideal och samtidigt uttrycks åsikter gärna helt ofiltrerat. Vi strävar efter odödlighet, accepterar inte kroppens förfall, överger odlingsmark till fördel för bidrag från ett allt mer globalt ledarskap, har nog aldrig varit så egofixerade och får uppmaningar som tyder på att alla bör underkasta sig den allmänna värdegrundsamöban. Filmer i The Stepford Wives anda skrämmer. Ska vi människor förlora det som skiljer oss åt, ger dynamik i människors förhållanden med varandra, stöpas om till något slags ideal där det inte finns utrymme för muterade protrombingener (som hos mig), Downs syndrom (som i Danmark), eller vad det nu kan vara? Ska vi scanna ägg och spermier och sedan operera om det som trots allt inte blev bra? Ska vi överlämna till AI att komponera perfekt modulerade symfonier och livsomvälvande konstverk? Kan vi sluta ta ansvar och låta AI lösa problem både på individ- och samhällsnivå? Kan AI bota svält, missbruk, känslor av meningslöshet och våld?
Jag vet att jag kan köpa tjugo par strumpor för 129 kronor på ÖoB, och ändå envisas jag med att sticka ett par sockor som tar många timmar att göra klara. Just detta ger mig ändå hopp om att Artificiell Intelligens kan bli mest bra för mänskligheten, precis som hjul, stål, elektricitet och internet blev det. Jag tror inte vi behöver slänga oss själva ner för ättestupan. ”Den sista tiden” kanske är här, men jag väljer att vila i förtröstan om att också AI blir något som i längden gör mänsklighetens liv bättre. Den som lever får se.
