Vad lägger du dina pengar på? Vad innebär att ha precis vad man behöver och vad händer med det som kanske ”blir över”? Har vi ett ansvar att utplåna våra individuella önskningar och bli ett med resten av mänskligheten? Hur långt räcker sig vår goda vilja och hur många skulle egentligen bidra till det allmänt goda om det inte fanns ett skattesystem som tog hand om det? Detta är en politisk fråga, en moralisk fråga, en fråga för framtiden och en fråga för vem vi vill vara.

Jag minns en fråga från en vän som undrade vad jag tyckte att hon skulle göra. Hon hade hjälpt någon genom att lägga ner många timmar på ett projekt, men den som fått hjälpen hade sedan inte underhållit eller skött projektet. Nu var vännen besviken. Jag frågade om personen som fick hjälpen hade efterfrågat den, men det hade hen inte. Det var min vän som tyckte att detta projekt skulle förbättra hens liv. Jag sa att världen ofta löser problem på det viset. Man utgår ifrån att andra funkar som en själv. Sverige skänker till exempel stora summor pengar till länder som har dåligt fungerande system där invånarna har det knapert, svälter och har dålig tillgång till sjukvård. Pengarna når många gånger inte dessa invånare eftersom flera av mottagarländerna har system uppbyggda på korruption där omoraliska (enligt oss) personer ser till att sko sig när de kan. Detsamma gäller hjälporganisationer. Börjar man syna sådana i sömmarna är det lätt att förlora hoppet för mänskligheten och för min egen del har det inneburit att jag sällan skänker pengar om jag inte har direkt insyn i projektet. Det svenska välfärdssystemet byggs på en modell som kräver att mottagarna är ärliga och hanterar bidrag med varsamhet, att mottagarna ”tänker som personerna som byggde upp det svenska välfärdssystemet”. Någon kommer på att det går bra att överlista systemet och sedan plockar omoraliska personer ut miljoner genom att luras, medan de utsatta personer som skulle få hjälp blir utan. Friskolor utan fungerande verksamhet, men ägarna lever i sus och dus. Familjer som bygger upp verksamhet runt någon i familjen som utses som gravt handikappad fast de inte är det medan många familjemedlemmar plockar ut lön för arbete som de inte gör. Folk som hittar på projekt som inte genomförs för att det finns pengar att hämta. ”Här finns ett bidrag, hur ska jag utnyttja det?”

Jag har lärt mig från tidig ålder att vara god och göra rätt för mig, men jag har också lärt mig att förstå att det finns många som inte har detta synsätt. Sedan finns det de som faktiskt inte kan. De som faktiskt vill gott, som hjälper andra då de har det bra utan att planera för framtiden och sedan behöver hjälp från någon annan. De som lider av psykisk sjukdom som förstör förmågan till konsekvenstänk. Eller de som har låg kognitiv förmåga och därför inte förstår bättre. Därför försöker jag leva enligt devisen ”hjälp till självhjälp”. Jag lånar till exempel aldrig ut pengar till människor. Har jag pengar över kan jag däremot ge bort dem till någon som är i nöd, även om det rör sig om större summor. En av mina bästa idéer var att ge bort en fin cykel som kostade 50 kronor plus slagavgift på auktion (plus någon timmes service av maken). Personen som fick den hade nämligen inte råd att köpa bussbiljetter, men fick nu ett permanent sätt att transportera sig på. Hjälp till självhjälp. Jag och maken har även gjort större insatser där vi vetat om bakgrunden till individuella problem. Nu för tiden säger jag dock ibland nej till att hjälpa där jag ser att det finns en uppenbar ”utnyttjandetanke” bakom behovet, särskilt om det finns officiell hjälp att tillgå. Då är det ju jag som ser till att utnyttja systemet, så vem gör det mig till?

Vi har alltid haft olika konton. Lönekonto. Sparkonto. Buffert. Jag funderar på ett konto som skulle kunna heta ”Till den som står i nöd”. Att planera in pengar till punktinsatser. Vi skänker redan pengar till välgörenhet, men jag tänker på hur dyrt det blir att vara fattig, att man aldrig kan planera ekonomiskt i framkant, utan ofta behöver lösa problem akut. Att då kunna vara någons akutlösning kan vara ett sätt att bidra. Är det okej att jag åker på en semesterresa och äter ute en vecka på raken? Är det inte mitt ansvar att lägga de pengarna på någon annan, på något annat? Eller ska jag alltid täcka upp med att om jag unnar mig någon lyx så lägger jag undan lika mycket pengar till ”nödkontot”? Jag börjar se många olika slags scenarion. Men jag tror att jag behöver förvalta mitt pund bättre.

Att vara en god människa är att hjälpa och stötta. Att vara en god människa är inte att låta sig föras bakom ljuset och utnyttjas. Personen som satt och tiggde utanför vårt ICA i flera omgångar fick ofta pengar av min mamma. Han uttryckte sorg när han förstod att hon hade gått bort. En dag satt han med en lapp: ”Vi får inte längre vara kvar i Sverige och jag åker nu tillbaka till Rumänien och kommer aldrig tillbaka.” Han fick 200 kr av mig, vi sa hej hej. Nästa år satt han utanför ICA Maxi och sedan stod det i nyheterna om alla tiggeriligorna och jag suckade och tänkte att livet ju är som livet är. Jag vill inte vara en cynisk person, men jag vill inte heller bli lurad. Jag vill utgå från att människor vill gott, men det gör de ju inte alltid. Det känns lite trist att alltid gå in i saker och ting utan några förväntningar över huvud taget. Att utgå från att andra vill sko sig. Och vill vi inte alla hitta den bästa dealen, fyndet, det lätta sättet att utföra en uppgift? Hur hanterar du detta dilemma?