Ibland känns det extra trist att bo långt från ”barnen”. När det ändå finns möjlighet att träffa en finns inte de andra långt borta, så det är ju bra iallafall. Igår passade vi på att fira vårt kära mellanbarn som fyller 25 år imorgon. Jag övervann hennes och svärsonens lilla studentkök och trollade fram potatisgratäng, fläskfilé, gräddsås och gröna bönor för att ge födelsedagsbarnet lite extra kärlek. Hon väntar barn och har beräknad nedkomst i oktober och planerad flytt några veckor efter det, så flyttrensning och grundpackning har redan påbörjats. Första tiden med en nyfödd kan det vara skönt att inte behöva stressa med flyttbestyr.
Jag kommer ihåg min 25-årsdag som vore det igår. Samtidigt har det hänt så mycket sedan dess så det nästan känns som ett annat liv, någon annans liv! Det känns fint att se vår dotter blåsa födelsedagsljus med stor förväntan inför det kommande året och det är lätt att glädjas med henne.
En stor sorg har drabbat storfamiljen. Det är inte min historia att berätta, men denna sorg ligger just nu som en dimma över livet och gör det svårt att fokusera på allt som händer runtomkring. Livet är skört.
Här sitter vi och åker tåg genom livet. Ibland ensamma, ibland i sällskap med en eller ett fåtal och ibland är det knökfullt. Ibland går det smidigt, andra gånger knyckigt och skumpigt. Somliga turer är det andra som tar. De ägnar vi över huvud taget ingen energi åt om det inte är en familjemedlem, kollega eller vän som råkat ut för något. Förseningar, inställda turer, roliga medpassagerare eller rent kaos. Ibland kraschar ett tåg med allt vad det innebär. Att vara med om kraschen är traumatiskt, att se på är overkligt och frustrerande. Ta aldrig för givet att andras resor är så lättsamma som det verkar.
Min tyska bonussysterdotter är otroligt kreativ, precis som sin mamma. Jag blev så glad när hon ville vara med i utmaningen, särskilt med tanke på hur fina grejer hon gör! Här kommer hennes bidrag så här långt:
Alphabet
Double
Extra
Alltså, förra årets september såg helt annorlunda ut och jag hade mer tid och mer utrymme rent mentalt att ägna kreativitet i form av ett sådant här projekt plats i livet. I år har jag annat roligt som jag sysslar med bakom kulisserna. Så är det ju. Bloggen visar bara det jag väljer att visa upp. För många, många år sedan handlade det om scrapbooking, sedan lite kortmakeri och annat pyssel. När vi flyttade till USA var livet där så annorlunda och roligt att skriva om. Numera ägnas det mesta utrymmet här åt sådant som växer. Parallellt med detta har familj, vänner, musik, tro, natur, politik och lite annat smått och gott varit basen, precis som det är i mitt verkliga liv. Jag älskar att skriva i bloggen varje dag, älskar att gå tillbaka och påminna mig själv om vad som rörde sig i mitt huvud och mitt liv just då, men bloggen är inte saliggörande. Någonstans är det viktigt att påminna mig själv om det då och då.
Jag njuter av mina solrosor i alla dess former. Somliga har gått i vila, andra blommar i all sin prakt. Denna skönhet har vuxit runt nederkanten på den skruttiga vindskivan och något har smaskat rätt rejält på den. Trots det är den så fantastiskt fin och gör att jag kan fokusera på allt gott i mitt liv. Tack solros!
Det är lätt att hålla sig för skratt då allt som sattes i jord i våras och tidigt i somras som små, små fröer plötsligt har tagit sig ton, vuxit upp och blivit stort och kanske till och med har satt bär och frukter. Jag menar inte alls att jag är otacksam, tvärtom. Det är härligt att se allt det vackra och goda, men det bör ju också tas omhand för att kunna fortsätta njutas under kommande månader. Jag gillar inte allt för mycket socker och vi har ingen extra frysbox. Det innebär att jag får försöka vara lite kreativ. Igår körde jag ungefär fem kilo tomater i mixern, rätt upp och ner, för att sedan hälla upp i IKEA:s ziplockpåsar, 400 g i varje. Vi har verkligen fått njuta av en stor tomatskörd i år och det har blivit många smarriga sallader tillsammans med egenodlad basilika. (Fast vid ett tillfälle då det skulle göras pizza i Bredavik för någon månad sedan fick jag använda köpeörter, för mina plantor höll alla på att komma igen. Det ser bättre ut nu.)
I år drev jag bara upp två chiliplantor, en Anaheim och en Cyklon. De har både gett mängder med frukter, så igår klippte jag av alla helt röda för att förbereda chilipulver.
Jag älskar chili, men är ingen självplågare och vill mest åt den goda smaken. Därför skar jag upp frukterna på mitten, rensade bort fröerna och delade en del i lite mindre delar. Vis av erfarenhet lade jag allt ganska luftigt (kanske lite för luftigt) och fyllde en hel svamptork.
Igår gick torken på 50° tills vi skulle gå och lägga oss och nu imorse satte jag igång den igen. När fruktköttet är riktigt torrt kommer jag att mixa sönder det till ett fint pulver och hälla upp på glasburk. Jag är sugen på att mixa varje sort för sig för att se om det går att känna någon smakskillnad. Problemet är väl bara att det isåfall blir så lite av varje… Jaja, det får jag ta tag i då det är aktuellt. Jag har massor av chili kvar och ska göra lite hot sauce och kanske en omgång inlagd chili som var osedvanligt smarrigt (men kräver en del socker). Ja, det var det. Tar du hand om all skörd, eller går något till spillo av tidsbrist eller har kanske ohyra ätit upp det mesta?
Till dagens utmaning bestämde jag mig för att fixa en extra kreativ upphängning eftersom jag inte ville slå fler spikar här i tvättrumsväggen. Jag älskar solrosor och hade redan den underbara akvarellen som min dotter gjort på plats. Nu ville jag få upp träplaketten med Van Goghs solrosor som jag fick av min lillastesyster häromsistens. Fiskelina i en ögla av det längre slaget håller nu den kända blombuketten på plats och kan göra alla som går förbi lyckliga.
