För ett par år sedan fick jag tag på min mammas syssling i USA. Hennes farmor emigrerade dit med sin syster i början av nittonhundratalet från Sturkö och kontakten med familjen hade med tiden runnit ut i sanden. Med hjälp av DNA-test och lite pusslande gick det snabbt att räkna ut hur vi hörde ihop. Genom denna släkting har jag nu kommit i kontakt med en annan av mammas sysslingar och hennes son. ”My mom was so thrilled to get your letter! For years she’s wanted to know more about her side of the family.” Med det entusiastiska mejlet kom även bilden på den andra emigrerade systern, Hilda. Detta var alltså min mormors faster och jag ser precis mormors mun! Med tanke på Anders Hansens nya tv-serie kanske fler får förståelse för det stora intresse jag har för mitt biologiska arv.
Det är mycket man kan lära sig av att studera en bebis. En bebis är helt skyddslös utan vuxenvärldens engagemang. Vårt lilla barnbarn har det fint förspänt. Hon har två föräldrar som älskar henne över allt, men även ett nätverk av släkt och vänner som finns med i periferin och är redo att täcka upp med allt från omsorg till praktiska behov. Lillan vet att hon hålls mätt, hel och ren under alla omständigheter. Hon kommunicerar på ett självklart sätt, ännu så länge utan ord, men med ljud och protester som oftast är lätta att tolka. Sedan finns det stunderna då hon jobbar på sin fysiska utveckling. Hon försöker vända sig då hon ligger på golvet. Hon står i knät på en vuxen med stöd under armarna och jobbar på benstyrka och stabilitet. Hon ligger på magen för att öva på nackstyrka och sprattlar och stödjer sig på ben och armar för allt vad hon har. Det märks att hon blir frustrerad ibland och vill att saker och ting ska gå fortare, men hon ger inte upp. Hon ber om hjälp, på sitt sätt, men hon ger inte upp. Jag känner att jag har så mycket att lära mig, jag behöver påminnas om hur det går till när man lär sig saker och ting från grunden, och jag behöver dagliga påminnelser om hur värdefullt det är att inte ge upp!
Igår var det dags att fira syskonsönernas nya studentlya. De pluggar båda till läkare på KI och jag kan inte låta bli att känna hur nöjda och glada deras mor- och farföräldrar hade varit. Både över deras fina relation, att de vill kampera ihop och över det faktum över att de valt att slå in på en yrkesväg där de kan hjälpa många medmänniskor. Hur som helst var vi ett gäng föräldrar, mostrar, syskon, kusiner och kusinbarn som tillsammans kunde fira det nya hemmet, hjälpa till lite med inflyttningen och äta gott. En härlig dag på alla sätt och vis. ❤️
Vilken fröjd det är att få hänga med dessa favoriter! Vår dotter är en så duktig liten mamma. Jag njuter av att se henne hantera sin dotter med självförtroende och självklarhet, njuter av att se deras starka band till varandra, njuter av att veta att min erfarenhet är bra att dra fram ibland, men att dotterns är uppdaterad och mer relevant. Barnvagnen är praktisk och lättkörd, den har t o m något slags handmuff monterad på handtaget så man slipper frysa om händerna även om man inte har på sig handskar! Igår hann vi mest hänga lite allmänt och ha mysigt tillsammans, på måndag ska vi sortera och organisera. Iiiiih! Mitt inre njuter av förväntansglädje. Innan dess är det annat roligt som ska hinnas med, så nu kör vi vidare.
”Längtar du inte efter att sätta igång med trädgården?” Mina systrar är redan igång med odlingssäsongen 2024, men jag har i princip bara beställt fröer, pratat med maken om tomaternas nya växthus och suckat över hur växtlighet redan slagit rot i grusgången här hemma. Nej, jag har inte alls varit sugen. Det har varit viktigt för mig att vila från trädgården. Eftersom jag har lovat mig själv att detta ska vara något som ger energi, som gör mig glad och hjälper mig att växa på ett positivt sätt behöver jag lägga in annat där jag kan. Min odlingssäsong 2024 kommer att dra igång på riktigt måndagen den 4 mars. Först ska jag upp till Stockholm och odla relationer. (För övrigt är det alldeles tillräckligt att börja förså fröer i början av mars. Det är alla dessa odlingsforum som hetsar otroligt. Jag är tacksam över hjälp och tips jag fick därifrån i början, men inser också hur stressande de varit för mig. Alla får göra det som passar dem, helt enkelt.) Dessa bilder får mig i alla fall på mycket bra humör och jag är onekligen glad över allt fantastiskt jag får vara med om genom det som växer här hemma.
Kristin Lagerqvist har bloggen Krickelins. Jag läser den då och då, mest för vackra bilder och intressanta texter. Hennes årsord TILLVÄXT har tydligen väckt ont blod hos vissa. Jag borde inte vara förvånad. Det är klart att det finns mycket att uppröras över gällande världens och mänsklighetens tillstånd. Det finns en girighet och ondska som är väl utbredd över hela jorden. Människor luras, är korrumperade, skor sig på jordens och medmänniskors ändliga resurser, krigar… Vi vill ha och vill ha och vill ha sådant som vi inte behöver. Det är då lätt att tänka att TILLVÄXT per automatik skulle betyda ”vill ha mer på någon annans bekostnad”, men det är ju bara en tolkning! Hos mig väcker detta ord istället tankar på personlig utveckling och jag tycker det är ett starkt och spännande ord. Jag ger rum för just TILLVÄXT på olika sätt i mitt liv, bl a dessa:
läser böcker av olika karaktär och med olika teman
umgås med olika slags vänner för att vidga mitt sinne
har en ganska ny amerikansk vän som har introducerat en bestämd tid varje månad för spännande samtal med olika teman av utvecklande karaktär
vårdar personliga relationer på olika vis då jag inser att familj och vänner ger mig en stabilitet och trygghet som ger mig utrymme att nå min fulla potential
läser gratiskurser på Coursera för att hålla min hjärna igång
väljer varje år ett ledord som hittills alltid fått mig att växa
Det är lätt att bli alltför snäv i sitt sätt att se på världen. Man umgås med människor som tycker likasamma som en själv, blockar öronen då någon med avvikande åsikter än en själv talar, blir lätt bekväm i sin bubbla där man känner sig hemma. Jag hävdar att man antingen blir visare eller bittrare då man blir äldre. Ibland känner jag mig missmodig över hur illa ställt det är med mänskligheten. Sådana dagar är det lätt att få känslan av att ”alla är idioter”. Andra dagar är jag full av hopp och längtan, älskar att det alltid finns mer att lära mig och nya vinster att vinna. Lyckligtvis är de senare dagarna mer ofta förekommande, de som faktiskt ger mig möjlighet att fortsätta sträva efter den där visheten, kärlek och inre styrka. Vad händer om vi lever ett liv där utgångspunkten är att människor som det går bra för per automatik är onda och att alla som det går mindre bra för är det stackars synd om och måste tas omhand? Inte leder det till tillväxt i alla fall, det är jag tämligen övertygad om.
På fredag är det trettio år sedan maken bjöd in mig på semmelfest och vårt gemensamma liv tog fart på riktigt. Sedan dess firar vi semmeldagsjubileum, vilket alltså inte riktigt har med själva fettisdagen att göra. Trettio är ett stort, jämnt och imponerande nummer, så vi tänkte åtminstone fira med den närmaste familjen. Med tanke på att alla skulle få sitta någorlunda bekvämt fick min familj komma på lördagen och makens på söndagen. Bra plan, även om ena Karlskronabrorsans familj blev magsjuk och den andres åkte till Skåne hos svärmor och svärfar.
Jag ville att alla skulle få sitt lystmäte för semlor tillfredsställt, så jag gjorde sammanlagt över 40 semlor i lite mindre storlek. Alla gick för övrigt åt, det är poppis med semlisar. Min syster lärde mig ett nytt knep som verkade gå hem. (Jag smakade inte, men maken sa att de blev perfekta.) Riv mandelmassa och blanda med inkråm från semlorna. tillsätt lite sockerlag (koka upp lika delar socker och vatten, vispa tills sockret löst sig och låt svalna) och ev mjölk och mosa ihop med gaffel till en lite lösare smet som går att spritsa ner i hålrummet i semlan. Till 400 g mandelmassa använde jag sockerlag gjord på 1 dl vardera av socker och vatten, men fick också tillsätta en skvätt mjölk. I år har jag dessutom lärt mig att vispgrädde ska vispas långsamt tills den precis bildar toppar. Då blir den inte så där ”fettig” i munnen. Bra tips! Jag tycker det blir fint att spritsa med tyll. Då ser semlorna riktigt semliga ut.
Idag står den vackra tulpanbuketten från fd svägerskan så fint i vasen. Det är något med tulpaner som får mitt hjärta att ticka lite extra fort. Jag vet faktiskt inte vad det är, men de fascinerar mig på så många olika plan. I år blir det spännande att se hur många tulpaner som kommer igen i trädgårdslandet. Jag valde ju sorter som skulle ha högre chans att blomma om då jag satte lökar i Lilla Rotterdam, men det finns inga garantier.
Är det semmeldagsjubileum och alla hjärtans dag i samma vecka får man väl klyscha till det lite. Här hänger hjärtkedjan i köket som vore huset fortfarande fullt av pysslande barn. Det var naturligtvis jag själv som gjorde den och kul hade jag också. Varken vackert eller stilrent, men innerligt och kul.
Från kärlek, semlor och pyssel till sorg. Idag är det sju år sedan min älskade Far gick bort. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns här. Mamma hade varit sjuk och fått sin palliativa diagnos ”för länge sedan” då han hastigt blev sämre och hans KLL började galoppera. Helt plötsligt var det han som låg på sin dödsbädd och somnade in, medan mamma inte gick bort förrän i december samma år. Vilket år det var! Det känns så länge sedan på ett sätt. Fortfarande kan jag dock få tanken att jag vill berätta saker som har hänt och plockar upp telefonen. Det är bara att skicka ut tankarna i universum! Dagar som denna, födelsedagar och årsdagar, är jag extra tacksam över mina föräldrar. På olika sätt gav de mig en riktigt välfylld verktygslåda att hantera livet med. ”Nu kämpar vi vidare”, som Far skulle ha sagt.
Det var länge sedan jag såg ett program som fick mig att bli arg (jag lyssnar bara på nyheter, så bortse från allt det senaste elände som världen bjudits på) som Utrikesbyråns ”Aldrig mera fet”. Med tanke på min kompis hemska biverkningar från en av de hajpade diabetes 2-mediciner som lockat överviktiga människor, främst i USA såklart, så tycker jag att det var osedvanligt glorifierande och okritiskt. Den vettigaste i rummet var Fredrik Borges, en man som själv genomgått magoperation och gjort en dokumentär om sitt liv med obesitas.
Min lillasyster och jag hade en diskussion med starka åsikter från båda håll som handlade om övervikt. Vi har båda kämpat med olika typer av ätstörda beteenden och har stor personlig erfarenhet. Hon hävdar att det går bra att med naturliga medel permanent bli normalviktig om man varit gravt överviktig, jag hävdar att det är i princip omöjligt. Gastric sleeve och gastric bypass är ganska framgångsrika jämfört med ”bantning”. I en studie jag läste borstade man bort att 97% överlevde operationerna som att de döda inte betydde något. Av 66 opererade hade 38 kvar sin ”sex månader efter operationen”-vikt efter fem år. 24 hade gått upp i vikt igen. 2 personer rapporterade att de aldrig gick ner i vikt efter operationen. De två som saknas i rapporteringen utgör tydligen de tre procent som inte överlevde. Jag gissar att de som lyckas tycker det var värt risken. Ingenstans står det dock om livskvaliteten. Fredrik Borges som jag nämnde här ovan verkar vara en stark röst FÖR operation. Jag känner tre personer som dött i av biverkningarna av sina magoperationer och hävdar att detta inte är en väg jag skulle gå.
Nu marknadsförs diabetes 2-medicinerna som värsta quick fix-lösningen för alla överviktiga. ÄNTLIGEN ska amerikanerna bli smala! Och kineserna! Och… Men till vilket pris? Anledningen till att man går ner är att man förlorar hungerkänslorna, matlust, men medicinen leder hos somliga också (bl a min kompis) till förlust av livslust. Man blir deprimerad, helt enkelt. Det kan ju sägas ”hellre smal och deppig än tjock och deppig”, men NEJ! Och resten av biverkningarna är inte heller att leka med. Snälla! Ät bara mat istället för att dricka läsk, äta godis, bars, chips, pommes, flingor och allt annat som kommer i en låda med en streckkod!!! Hjärnan kommer att spela dig spratt, det är jag den första att erkänna. Men mat är gott! Och gör gott! Det gör inte skräp. Vem vill vara en soptunna? Vem vill hälla skräp i sina barn?
Jag må inte vara en smalaste i rummet, men jag har landat i att det får vara så. Jag äter bra och mår osedvanligt bra. Nu hoppas jag att få med mig åtminstone nära och kära på tåget.
