Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

• huvudvärk
• matsmältningsproblem, såsom ont i magen
• sömnlöshet
• ångestpåslag
• depression
• högt blodtryck
• hudproblem, exempelvis eksem
• hjärtinfarkt
• stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?