Ditten och Datten

Någonstans i världen…

6 kommentarer

… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.

Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.

Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.

Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.

Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.

Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.

Continue Reading

Ditten och Datten

Överraskningar gör livet lite bättre!

4 kommentarer

Mitt i natten kom jag hem, trött efter en lång resa. I brevlådan låt ett paket från en fin och observant vän. Hon hade kommit ihåg att min plånbok var på sista versen och hade hittat den perfekta lilla läderplånboken till mig. Hur glad blev jag inte?! Ännu bättre passade paketet då den gamla plånboken helt pajade ihop i Skottland.

Maken talade om att han hade fixat en annan överraskning innan han gav sig iväg. ”Fisk!” var ledordet då jag gav mig ut på jakt. Det visade sig att han hade byggt en anpassad hylla på hjul till utrymmet bredvid tvättmaskinen i vårt lilla tvättrum. Det har varit dåligt utnyttjat och det har varit svårt att få tag i grejer som stått där, så detta var en perfekt lösning. Sådana här lösningar påminner mig om hur mycket jag gillar ordning och reda.

Continue Reading

Funderingar

De sex typerna av mod.

2 kommentarer

Fysiskt mod
* att fortsätta framåt med resiliens, balans och medvetenhet

Socialt mod
* att vara sig själv utan att ursäkta sig

Moraliskt mod
* att göra rätt även när det är obekvämt eller impopulärt

Känslomässigt mod
* att känna alla sina känslor (positiva och negativa) utan skuld eller fasthållande

Intellektuellt mod
* att lära, avlära och lära om med ett öppet och flexibelt sinne

Andligt mod
* att leva med syfte och mening genom ett hjärtcentrerat förhållningssätt till allt liv och sig själv

Texten kommer från en skärmdump från en av mina vänner, källa saknas. Översättningen är min. Tanken på att det finns olika sorters mod har slagit mig många gånger, men jag har aldrig tänkt att man kan se det fullt ut på det här viset. Känslomässigt mod har jag t.ex. tänkt är att våga vara sårbar.

Continue Reading

Ditten och Datten

Golfarnas paradis.

Inga kommentarer

Vi går hundpromenader på golfbanan och jag förundras över allt det gröna, skillnader i vegetationen jämfört med hemma och själva känslan. Att säga att det känns att vi inte är hemma låter väl märkligt, men så är det.

Kanske är det murarna som gör det? Vackra och väldigt olika de vi har på Sturkö. Det är också själva luften som är annorlunda. Doften. Mättnaden. Jag tar in allt det vackra och vårdar det för kommande dagar.

Continue Reading

Ditten och Datten

Nej, nu är det inte jul igen.

2 kommentarer

I USA blev jag tokig på de stora kedjorna då de drog fram julgrejer i oktober. Under tiden vi bodde där blev det tidigare och tidigare. Fenomenet verkar ha spritt sig till både Sverige, där vissa butiker visst redan plockat fram julgodis och julmust, och hit till Skottland. Juldekorationer i september?! Alltså, mysmagin förtas ju alldeles. Det ska hinnas med både höstfärger, höstlov, Halloween, bröllop, allhelgona och Thanksgiving innan det är dags att för mig att bjuda in advent, Lucia och julkänslor. Inte ens jag som är stor julälskare tycker att det här är okej, så hur tänker alla som inte gillar jul? Det måste vara en plåga att badas i detta överallt. Att låta saker ha sin tid och inte stressa vidare till nästa är något jag tror att vi mår bra av på samhällsnivå. Eftersom vi snabbt vänjer oss vid det nya blir det snabbt till brus, något som finns där som bakgrundskuliss. Då kan vi lika väl ge saker och ting den tid och det utrymme det förtjänar?

Det fanns något fint i tanken om att den svenska jultiden inleddes med första advent, att skyltsöndagen drog igång önskelistorna och att leksakskatalogen skickades ut i samband med det. Nu finns inte leksaksaffärerna kvar, barn och vuxna hänger med näsan över skärmar (som jag just nu) och önskelistorna består av ”swishar”, även från småbarn. Jag inser att jag har blivit en bakåtsträvande gammal tant. Det bör dock betonas att jag inte på något vis hävdar att allt var bättre förr! När det gäller detta ämne har jag bara starka känslor och jag sörjer att så mycket av den magi som omgett julen förlorat sin glans för mig.

Continue Reading

Ditten och Datten

Läkarbesök, take out och monster.

4 kommentarer

Det här är ingen nöjesresa i vanlig ordning. Vi har det ändå väldigt mysigt. Skottland är en av mina favoritplatser på jorden. På väg hem från ett läkarbesök igår stannade vi på Arbuckle Farm där vi köpte årets kanske sista jordgubbar, honung och frystorkade bär. Vi åkte genom pittoreska byar omgivna av höstens försiktiga färgskiftningar, mötte stora traktorer på smala vägar med mötesplatser, handlade på Aldi där jag förundrades över hur mycket skräpmat som egentligen finns i världen och hängde med syrran, systersonen och hans fru framför brasa, Netflix spännande serie Monsters och Chinese Takeout. Vi avslutade dagen med mysig hundpromenad i mörkret. Syrran berättade om alla spännande grannar och historien bakom området de bor i. Det som i sig var en stilla dag gav mig mängder av intryck. Miljöombyte gör mig trött, men jag älskar det. Gillar rutiner, men mår bra av att skaka om tillvaron då och då.

Continue Reading

Ditten och Datten

Ibland tar livet vändningar.

6 kommentarer

Då kan det hända att man sitter i godan ro och stickar en morgonkvist för att ett gäng timmar senare sitta här på Kastrup…

… för att, försenat naturligtvis, ta sig vidare förbi de blå gubbarna…

… så att man mitt i natten kan krama sin syrra i Skottland. Såna vändningar kan livet ta.

Continue Reading

Funderingar

Förnöjsamhet i livet. Eller inte.

7 kommentarer

Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!

Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.

Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.

Continue Reading

Kreativitet

Skapande september, men utan tema.

2 kommentarer

Jag vet inte riktigt vad som hände, men september har redan gått över halvtid och det har inte blivit något särskilt skapande alls under dessa dagar. Det är som det är. Nu var jag dock sugen på att uppdatera ljusgrenen i köket som haft klena batterier och dessutom varit utan dekorationer över hela sommaren. På gårdagens promenad plockade jag därför med mig ett gäng löv, strök till dem mellan bakplåtspapper och behandlade dem sedan med antingen lite Mod Podge (det är egentligen decoupagelack) eller bladguld från Søstrene Grene. Det var nästan så att jag kände mig fumlig i pysslandet, så länge sedan var det jag gjorde något riktigt superpyssligt.

Det glittrar lite finare i löven i mörker, men lite såhär ser det ut.

Den uppmärksamme ser att jag valde batterier i orange istället för i blått, allt för att komma åt känslan av höst. Nu ska jag även hänga upp dotterns fina tranmobil i höstfärger och byta lite kuddar i soffan så det inte bara blir skifte utomhus. En av de saker jag tog med mig från åren i USA är att låta inredningen återspegla tiden på året. Det behövs inga storslagna grejer, utan byte av ljusstakar och kuddöverdrag räcker långt. Här hemma får ljusgrenen också ofta agera ”årstidsmarkör”, åtminstone från nu och fram till påsk. Under sommaren brukar det inte hänga så mycket här. Mamma bytte ofta gardiner, men våra vita linnegardiner hänger uppe året runt, förutom då de tvättas. Jag undrar förresten vilken skillnad det är i hemmiljö mellan hem som har självgående dammsugare (hade inte funkat här) och hem där någon person dammsuger… Den funderingen tar jag med mig till en annan dag.

Continue Reading

Hus och Hem

Hemtrevlighet och sånt.

2 kommentarer

När vi nyss firade trettio år som gifta fick vi klockan som hängt här i huset fixad genom svärföräldrarna som present. Häromkvällen hängde vi upp den igen, denna gång på ett nytt ställe där vi tycker att den är fin. Den låter så hemtrevligt! Den enda levande släktingen till Anton som levde här i huset fick lite grejer som stod kvar i huset och jag tänkte ge en del till en av Elsas systerdöttrar. Att låta några ting följa med huset tycker jag dock känns jättefint, särskilt med tanke på att vi fått veta att det var ett kärleksfullt hem. Mammas garderobsblomma fortsätter att växa trots sin styvmoderliga behandling. Den har stått där sedan 2018 någon meter in från ett norrfönster och skickar trots det fortfarande nya blad varje år då krukan fått lite ny jord. Här uppe i (h)allrummet sitter vi inte så ofta, men vi har våra arbetsrum på varsin sida om det och rör oss därför mycket här. Jag hörde någon sitta och prata på bussen om hur de hört någon annan prata (haha, meta) om hur vi mest uppehåller oss på samma plätt i boendet oavsett hur stort vi har det. Precis så är det ju! Jag gillar att hålla på i köket, så där har jag alltid tillbringat mycket tid oavsett boende. När vi bodde i Palo Alto hängde jag också mycket ute, men annars i vårt sovrum, i Visättra hängde jag mest i vardagsrummet, i Philly likaså, i Snättringe rörde jag mig på nedervåningen på dagen och satt uppe vid pysselbordet om kvällarna och i Orem gällde arbetsrummet. När vi så har hamnat här i Uttorp måste jag säga att vi verkligen utnyttjar de 113 m² på bäst tänkbara sätt! Även om vi själva inte sitter i (h)allrummet så mycket hänger alltid ungdomarna här om vi har släkten här t ex.

När vi ändå var igång med upphängandet fick den lilla ljuslyktan som svärmor gav oss för jättemånga år sedan komma upp i hallen. Det är mysigt med vägghängda ljuslampetter tycker jag och denna passar perfekt här. Trender kommer och går, man jag inser att jag gillar sånt jag gillar. Jag påverkas som alla andra av att jag vänjer mig vid sådant som jag en gång kanske tyckt var fult och kanske till och med börjar gilla. Sådana grejer tröttnar jag ofta på efter ett tag. Men, sådant som jag fastnar för på en gång stannar ofta på gillalistan foreverandever. Som den lilla lampetten.

Den här Strindbergslampan som kommer från Karlskrona Lampfabrik och som var mina föräldrars har jag också alltid gillat. Den hade en marmorerad Art Deco-skärm som jag inte riktigt tyckte passade när den fick flytta hem till oss, så den fick en ny grön skärm. Grönt älskar vi nämligen och den här lampan värmer upp detta hörn i vardagsrummet vareviga kväll under vinterhalvåret. Ibland har jag skrivit listor på fina grejer som jag velat ha. PH 5-pendeln som jag blev så förtjust i då jag bodde hos min faster och farbror fanns på en sådan. Så fint att släkten salade till en då jag fyllde 50! Annars förlorar prylar sin dragningskraft mer och mer och jag har för länge sedan insett att lyckan aldrig kan uppnås med grejer. Visst mår jag bättre om jag har det fint och städat runt omkring mig, men grundkänslan av välmående handlar om helt andra saker. Och det är jag glad över att veta och förstå.

Continue Reading