Jag har nog blivit tant och andra spännande insikter.

Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)

Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.

De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):

”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar  genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”

Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.

Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!

Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:

Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.

Continue Reading

Ljust och Fräscht möter Fiffi.

Jag berättade om den roliga kvällen med Ljust och Fräscht för Fiffi. Som den kreativa människa hon är kom hon naturligtvis på hur vi skulle styla om våra omoderna HEM-bokstäver till ett ord med lite mindre att leva upp till. Känner ni er inte lite ”Meh!!!” ibland? Jag gör sannerligen det. Nu får det här stå kvar ett tag så vi kan gå omkring och fnissa för oss själva då vi rör oss runt kök och matbord…

Continue Reading

Kärlek är…

… ibland att bli hämtad och slippa åka kommunalt. Speciellt då man i Älvsjö just nu får vänta i köer i oändliga tider om man vill ta sig bort från centrum som håller på att genomgå en stor omvandling. För övrigt fick jag hicka då jag stod vid den här hållplatsen av två anledningar. TÄVLING! Ni som läser här har chans att få ett paket med en läst pocket (Niceville, fantastiskt bra) och en oöppnad chokladkaka av min favoritsort (Lindt Excellence, a touch of sea salt) om ni räknar ut minst en av de två anledningarna. Första rätta kommentar vinner!

Innan jag fortsätter min ”komma i ordning-dag” vill jag bara dela med mig av skönhet av det mer udda slaget. Jag älskar ordning och reda och kan tycka att betongplattor kan vara lika vackra som en sommaräng om man bara bortser från miljön som ofta finns runt omkring.

Ha en härlig vecka, alla! Det tänker jag ha, trots heshet och allt jag har att göra!

Continue Reading

Får man verkligen…

… ha sin blogg kvar om man inte uppdaterar regelbundet och om bilderna uteblir? Jag hoppas det. Det har varit en härlig mässa, men jag kom hem sent och nu prioriterar jag ett bad. I morgon kommer jag att ladda upp nya bilder i You Dos blogg och det kommer att hamna ett och annat här också.

Continue Reading

Ljust och fräscht.

Nyss hemkommen från en hel dag med förberedelser inför mässan, snabb träff med mamma, far o lillasyster och så en helkväll med herrarna Lindström och Schyffert kan jag inte annat än att tacksamt njuta av mitt Hem, min Borg, stället jag helst av allt vill vara på trots att det inte är särskilt trendigt. Här finns de människor jag älskar mest. Jag tror dock att jag hade varit liiite lyckligare om jag också hade haft en glassmaskin. Vad tror ni? Och har ni inte sett showen Ljust och Fräscht kan jag bara säga att ni har missat något. Hög igenkänningsfaktor! Jättebra i början och ännu bättre i slutet, lite ”så där” i mitten. Jag funderar om vi kanske behöver investera i någon typ av modern fotokonst så människor förstår hur speciellt unika vi är utan att vara allt för unika. (Då är man ju bara konstig, och vem vill vara det?)

Continue Reading

En lördag, men inte vilken som helst.

Ursäkta det kapade fotot, men jag blev så glad över det här brudparet… Så fina de var! Hågelby gård är ett trevligt ställe. Jag undrar just om L M Ericsson var lycklig där?

Bondens marknad var väl ”så där”, men frukten vi köpte var fin och god. Nassim Al Fakir underhöll i bakgrunden och det verkade vara full fart både på honom och barnen som diggade.

Den här godbiten följde med mamma på hennes tråkutflykt och hon var ett så trevligt och fint sällskap! Vi åkte förbi ställen där jag har bott själv och med maken och storebror i familjen. Jag kände mig så nostalgisk, men också tacksam över upplevelser jag haft i mitt liv. Botkyrka har alldeles underbar natur. Synd att det är så sönderbyggt med alla miljonprojekt.

Värsta fotomodellen. Antingen är dottern en blivande fotograf, eller också hade hon supertur som både kunde komponera bilden och ta ett kort som inte blev suddigt (annars väldigt svårt med kameran i nuvarande skick p g a olika orsaker)!

Continue Reading

Underbart!

När jag läste det här hoppade jag upp från stolen och tjoade, eller i alla fall nästan. Jag har själv börjat ifrågasätta min egen inställning till att man inte ska kunna acceptera sitt utseende som det är (jag pratar nu inte om brännskadade, canceropererade o s v, o s v) då fler än ”ett par” i min omgivning opererat brösten, sprutat fillers i läppar och botox i panna och andra ställen. Jag accepterar deras val, men jag är lite ledsen över att mina döttrar, och sonen för den delen, växer upp i en värld som är på låtsas. De jämför sig med andra som visar en fasad av perfektion, vilket gör att deras egna kroppsliga tillkortakommanden blir ännu större. Vad tycker ni? Är det här en sådan fråga som är allt för jobbig att debattera?

Uppdaterat:

Så här kan det bli om man har otur. (Kvinnan på bilderna är den mycket populära, spanska hertiginnan av Alba. Hon vill visst gifta sig med mannen på bilden. Han kunde vara hennes son, men kärleken är väl blind. Bilder från Aftonbladet.)


Continue Reading