I morse vid sjusnåret (Aussie-tid) föddes en liten pia på andra sidan jorden som jag är faster till. Ja, så liten var hon inte. 54 cm lång och 3750 g – större än någon av kusinerna i det här hushållet var då de föddes. Jag tycker att hon är jättelik vår yngsta dotter, vilket kanske inte är så konstigt. Hon är nämligen väldigt lik det nyfödda lilla pyrets mamma. (Fick du ihop det där är du duktig.)
Dagens skratt.
Det här behövde jag!
Syrran skickade en bild på min lilla systerdotter som var utklädd till servitris med bildtexten ”Vad vill ni ha?”.
Jag – ”Verkligen söt! Jag vill ha lugn och ro. Serverar hon det? Kram!”
Syrran – Jag sa: ”Monica wants peace and quiet. Do you serve that?” M: ”No, we just deserve it!”
Så jag som längtar efter lite lugn och ro får alltså se till att förtjäna det. Vi får väl se. Om jag fortsätter stryka klart i kväll och laddar inför sonens läkarbesök, avlämningen av saker till en familj ”in need”, besöket hos makens mormor, blogginlägg som ska skrivas klart, träning och matlagning som ska fixas i morgon, tror du då att jag förtjänar lite lugn och ro framåt kvällen? 😉
Om att vara den ena eller den andra.
Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!
Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?
Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?
Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…
Nya kort i You Dos blogg.
Den här veckan lägger jag upp några kort i You Dos blogg. Efter en liten förskjutning kom första kortet upp idag.
Tomorrow will be kinder.
Black clouds are behind me,
I now can see ahead
Often I wonder why I try,
Hoping for an end.
Sorrow weighs my shoulders down,
And trouble haunts my mind,
But I know the present will not last,
And tomorrow will be kinder.
Tomorrow will be kinder,
It’s true, I’ve seen it before;
A brighter day is coming my way,
Yes, tomorrow will be kinder.
Today I’ve cried a many tear,
And pain is in my heart,
Around me lies a somber scene,
I don’t know where to start.
But I feel warmth on my skin,
The stars have all alligned .
The wind has blown, but now I know
That tomorrow will be kinder.
Tomorrow will be kinder,
I know, I’ve seen it before,
A brighter day is coming my way,
Yes, tomorrow will be kinder.
A brighter day is coming my way,
Yes, tomorrow will be kinder.
Text: The Secret Sisters
Kortskiss no. 172.
Jag firar dagens tandläkarbesök med en ny kortskiss! Här hittar du de andras kort efter Emmapysslars skiss.
En måndag i april.
De säger att vi har ”ryssvärme” att vänta till helgen. Jag har frusit och huttrat så länge nu att jag alldeles svulten lapade i mig solvärmen idag så fort som jag bara kunde! Jag fick till och med för mig att ta hand om den länge eftersatta ”rabatten” i vår naturträdgård. När man nu har mossa istället för gräsmatta, flera stora ekar som grannar och urberg under tomten ändrar sig förutsättningarna för förortsträdgården något. Inte många meter från oss ser det ut så här:
Jag älskar att bo så nära skogen. Jag är uppvuxen i ett skogsbryn. Mina föräldrar har haft lite svårt att enas – Fars skog mot Mammas hav. Själv känner jag att jag behöver båda två!
Känns det inte lite sorgligt att se detta kojvrak? Det syns att det här en gång var ett omtyckt ställe för något eller några barn. Idag fladdrar presenningen söndrig och uppsliten och en bit därifrån…
… ligger resterna av byggmaterialet.
När man träffar sina vuxna f d elever känns det verkligen att tiden går snabbare än man kanske tror. C har blivit en väldigt duktig frisör och idag fixade hon en snygg page på mellandottern som har drömt om denna frisyr ett bra tag. Idag vågade hon äntligen göra slag i saken!
Det var mycket hår som klipptes bort! Här ligger några av längderna.
Glad, nyklippt dotter!
Ps: Idag fick jag besked om att B12-nivån nu åter är som den ska och att jag ska äta tillskott i ett år framåt.
Music is everywhere!
Det här reportaget måste du se! Musiksmak i all ära, olika eller lika, men jag tror att vem som helst som ser berättelsen om symfoniorkestern i Kongo upptäcker att musik verkligen byggs av glädje. Att musicera med andra människor är livet det. (För dig som inte redan upptäckt det alltså…) Så här kan man också musicera tillsammans. (Kompositörerna som gett sig på att tonsätta Astrid Lindgrens berättelser har lyckats fantastiskt i nästan alla fall, men Björn Isfälts musik till Ronja Rövardotter ligger mig lite extra varmt om hjärtat.) Jag är knappast någon rojalist, men barnens framförande här blev jag alldeles tagen av… Som tonåring fångades jag av Up With Peoples framföranden flera gånger. Jag var så nära att söka till detta projekt som låter unga musikälskare resa runt i världen och glädja andra människor. Nåja, nu ska jag inte trötta ut dig med en massa filmsnuttar. Njut av helgen!
Lite mer om skönhet.
Om du har mer tid än jag denna dag med regntunga skyar kanske du vill se detta program. Jag har lyft frågan förut. Allt jag kan göra är att lyfta den igen. Alla har rätt att göra som de vill så länge de mår bra och inte skadar någon annan. Men hur lycklig blir man egentligen? Och när slutar man vara missnöjd? Och är det bara de misslyckade ankläpparna jag ser? Finns det faktiskt de som gjort läppförstoringar som kan fortsätta prata normalt och inte ser ut som att de gått in i en vägg? Jag är bara intresserad. Kommer föräldrar att göra ingrepp på sina ”fula” barn då de inte passar in i bilden av den perfekta familjen? Kommer människor att börja se annorlunda ut? Kommer människor att födas utan hår på obehagliga ställen, kommer vi att få megafeta och megasmala människor, liksom två arter? Det här programmet skrämmer mig. Det skrämmer mig för mina barns skull. ”Jag är inte bara vem som helst”, säger Jane som programmet handlar om. Jag vill bara tala om att det är inte jag heller. Jag är inte bara vem som helst. Och att vara en trebarnsmamma i Segeltorp smäller för mig högre än att supa gratis på Stureplan, any day. Men vad vet jag? Må alla ni som säljer er till ett högt pris slippa vakna upp med skönhetsbaksmälla, bröstoperationssår som inte läker eller botoxallergi.
Alltså…
Vad är det här?! En plusgrad och snöblandat regn. Man kan ju bli trött för mindre. Varför envisas jag med att vilja bo kvar i detta land? (Hade maken bestämt hade vi dragit för länge sedan.) Har ni sett de där bilderna på Facebook om ”så här ser samhället, du, jag…”- på diverse ämnen? Det här är min något snedvridna bild av Sverige. Den bilden är väl knappast rättvisande, men ibland glimmar det ändå till. När solen skiner och det är 25 plusgrader, då är det ruskigt härligt att vara här. Det svenska vemodet hade inte varit vad det är utan vårt väder och våra mörka vintrar. Hade Astrid Lindgrens berättelser varit de fantastiska praktverk de är om hon hade vuxit upp i Ryssland idag? Nej, det är klart att de inte hade varit! Praktverk möjligtvis, men inte om Madicken, Saltkråkan eller Bullerbyidyllen. Jag gissar att Ingemar Bergman och Astrid inte riktigt hade likadana barndomsupplevelser…
Våra barn växer upp med helt andra referensramar än vad vi gjorde. Hur länge kommer barn att uppskatta ALs värld med rumpnissar, b-formsskolor och superstarka anarkofeminister? Tror ni att sagorna håller om hundra år?
Här kommer en lista på en del av vårt kulturarv.
Emil i Lönneberga (Alltså, Astrids röst…)
Alla vi barn i Bullerbyn
Lotta på Bråkmakargatan
Pippi Långstrump
Nils Karlsson Pyssling
Bröderna Lejonhjärta
Du är inte klok Madicken
Ronja Rövardotter
Tjorven, Båtsman och Moses
Skrållan, Ruskprick och Knorrhane
Tjorven och Mysak
Tjorven och Skrållan
Allra käraste syster
Karlsson på taket







