Musik

Lyssna, kom och lyssna!

Inga kommentarer

En jobbig dag rent känslomässigt. Jag har alldeles ont i huvudet av allt som har hänt idag. Bra och sorgligt om vartannat.

Dagen slutade i alla fall i något slags dur med mollanslag. Sonen och alla de andra 179 AF-niorna hade avskedskonsert i Konserthuset, Stockholms vackraste byggnad. Vi blev bjudna på allt mellan himmel och jord – Purcell och Grieg, Britten och Eric Whitacre, klassiskt och modernt. Min personliga favorit var pianosolot av Gs kompis Daniel Chun. Kom ihåg hans namn… Den killen kommer att gå långt! Daniel spelade ett av mina favoritstycken för piano. Lyssna på den otroligt vackra melodislingan i Stenhammars 3 Fantasies, Op. 11: 1. Molto Appasionato (0.41 in in klippet hör du melodin första gången). Funderar du på att komponera ett stycke till mig så får det gärna ge mig samma känsla. 😉

Inte ett öga var torrt då konserten slutade med Sommarpsalm. Inte konstigt att det sedan bröt ut gråt- och kramkalas på scenen. Musiklärarna som inte har några nior i år satt precis framför oss. Jag tycker att en av dem var lagom sur då hon sa ”Jag tycker det har gått inflation i det där gråtandet”… Alltså, ungarna hade gett en helt fantastisk konsert! Jag förstår inte vad hon jiddrade om. Å andra sidan var hon kanske bara lite avis för att hennes avslutningskonsert inte var lika bra. Och nu ska jag lägga mig och bota min känslostormshuvudvärk och hoppas att jag vaknar till en alldeles ljuvlig dag i morgon.

Continue Reading

Musik

Tja.

2 kommentarer

Här kunde man också ha varit. Eller inte. Men det hade varit rätt fint att få vara en fluga på väggen. Åtminstone då de spelade Enter Sandman och Nothing Else Matters. Eller The Unforgiven, för den delen.

Continue Reading

Tips

Tipstorsdag vecka 21.

Inga kommentarer

Efter gårdagens inlägg måste jag ju tipsa om hur man kan njuta lite mer i tillvaron. Lika viktigt som det är att låta kroppen få avbrott så den inte stelnar till allt för mycket är det för sinnet att få lite gympa. Tipsa gärna om egna små (oväntade) lyckostunder.

Den här tjejen vet hur man njuter av livet. Hon tillför en känsla av lugn och ro bara man tittar på henne. Hon ”bara finns” här hemma och krusar inte för någon. Hon är dock en vänlig själ som låter mig gosa lite om det behövs.

Är du också fascinerad av skuggor och högdagrar? Jag älskar skuggspel, det har jag nog alltid gjort. Hela det mörka halvåret finns det inga skuggor inomhus. Då är allt bara grått, mörkt och jämntjockt. När sommarkvällarnas ljus gör intrång i vårt hem börjar väggarna leva. Skådespelet är gratis, men kan inte tas för givet. Perfekt njutningskälla.

En luftballong. Att stå nedanför och höra suset av en sådan är magiskt. Dessutom känns det lite som att man får vara med på äventyret även om man står på marken.

Att göra saker med sina barn är coolt. Nu är vi i ett mellanläge då de inte alltid vill hänga med på allt, men de visar helt klart ”umgängeskvaliteter”. Att överhuvudtaget dela upplevelser med andra människor är trevligt. Jag tror att man mår bra både av stunden och av att senare prata gamla minnen…

Musik. Jag vet att jag tjatar. Konserter av alla de slag ger möjlighet till en stunds verklighetsflykt och bygger upp stresståligheten. Ja, om det är en timme med nybörjarviolinister som står för underhållningen ligger möjligtvis fokus på ren överlevnad, men ändå. (Yellow after the rain på Marimba. Klart njutbart.)

Trädgårdar – egna, andras eller allmänna parker… I naturen finns så mycket skönhet och i en trädgård blir den på sätt och vis koncentrerad.

Här kan du läsa mer om hur kroppen skapar de olika må bra-hormonerna serotonin, dopamin, oxytocin och endorfiner. Kom ihåg att du kan göra väldigt mycket för att öka ditt välbefinnande! Att bara gilla läget och gå omkring och må tjyvtjockt, eller att inte känna något, är onödigt. Nu talar jag inte om dig som lider av kliniska depressioner, för dig finns ingen ”quick fix”. (Men det finns hjälp för dig också.) Jag försöker bli bättre på att vara glad i livet här och nu. Det funkar klart bättre under det ljusa halvåret, i alla fall numera. Och jag har också märkt att jag väljer hur jag vill må. Det låter lite högmodigt och många kanske blir arga av att höra det, men så är det. Jag kan ägna mig åt självömkan och ”må bra” av det. Gör man saker för andra människor för att man vill det får man banne mig ut lika mycket av det själv som den som får hjälpen. Är det då själviskt att hjälpa andra? Tja, om det kan man diskutera mycket och länge. Just här och nu lämnar jag över tankarna och diskussionerna till dig. Fortsätt gärna i kommentarsfältet!

Continue Reading

Funderingar

Känner du livet i dig?

3 kommentarer

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.

Continue Reading

Ditten och Datten

Förlovningsfirande.

12 kommentarer

I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.

Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?)  Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.

Sturkö, sommaren 1994. Unga och aningslösa!

Continue Reading

Ditten och Datten

När solen skiner…

2 kommentarer

… blir man glad, eller hur? Solljuset bygger upp vårt D-vitaminförråd, vi blir lättare till sinnet samtidigt som solen gör oss ordentligt vakna på dagen och trötta på kvällen. Jag har en skum musiklista på Spotify just nu. Där spelas låtar som tillsammans med ljuset gör mig ännu gladare. Jag gör som yngsta dottern då texten blir tvivelaktig – jag sjunger ett extra högt PIP! för att överrösta den sjungande artisten. Alla sätt är bra utom de dåliga. Musik är ord och noter i härliga harmonier, men jag kan ärligen säga att de två översta låtarnas musik tilltalar mig mer än texterna.

We are young
Call me maybe
Perfect day
I will survive

Guldnaglar och gula tofflor blir man förresten glad av. Jag rekommenderar båda starkt!

Continue Reading

Ditten och Datten, Kreativitet

Sjung om studentens…

4 kommentarer

Kommer du ihåg din studentdag? Jag kommer ihåg hur lycklig jag var, hur lätt allt kändes och dräkten jag hade på mig. (Dräkten hade jag sytt själv och jag var väldigt nöjd. Hade jag valt idag hade den sett annorlunda ut, men det är ju så med modets växlingar.) Jag kommer ihåg alla glada människor som uppvaktade mig och hur ont det gjorde i nacken av de tunga blombuketterna. Jag kommer ihåg att jag var så tvärsäker på så många saker, åsikter som jag sedan dess har omvärderat många gånger. Jag kommer ihåg att jag var glad över att jag hade valt läraryrket och tänkte att de kommande 3,5 åren inte skulle kunna gå snabbt nog. Jag var glad över att ha mitt sommarjobb på Gullberna som vårdare på en utredningsavdelning för dementa. Jag kommer ihåg att jag hade alldeles för många hjärnspöken som gällde mig själv och mitt utseende. Jag kommer ihåg att jag hade många drömmar och är glad över att kunna säga att de flesta av dem faktiskt har slagit in!

Nästa månad står flera studentuppvaktningar på schemat. Jag undviker de irriterande studentflaken med fulla 19-åringar som sprutar öl och spyor och njuter istället av att lyssna på den underbara studentsången. Varje gång det är dags att vara med då studenter springer ut rinner tårarna på mig. De rinner av lycka över all lycka och ”den ljusnande framtid”. De rinner också av sorg över de stackars ungdomar som alltid finns med, de som får gå hem ensamma utan en enda blomma om halsen. Om det inte vore så knäppt skulle jag ha en ”ensamdetektor” och en uppvaktningsjour.

Studentkort till en av de blivande studenterna. Mitt första minne av Nathalie är att hon kom springandes klädd i en gräddbakelse till klänning skrikandes ”Innebandyyyyyy!” med klubban i högsta hugg. Gräddbakelsen var mammas val och det känns som att det här kortet går i en stil som passar dagens Nathalie lite bättre. Allt material från You Do. Här finns länkar till allt som används.

Continue Reading

Ditten och Datten

Wowowowow!

2 kommentarer

Idag skiner solen, två tvättar hänger på tork och jag har jobbat sedan klockan sju. Dessutom har det gått över förväntan. Jag kunde lösa ett par Illustrator-problem tack vare generösa och kunniga medmänniskor som delat med sig av sin kunskap på nätet. Vilken härlig dag! De två äldsta har båda prov idag, men de tyckte det var rätt okej med tanke på att det bara är tre veckor kvar tills sommarlovet gör entré.

Jag lade små överraskningar i barnens skor i går kväll och yngsta dotterns skratt då hon hittade sina tar jag med mig resten av dagen. Hon tyckte att jag var mer än lovligt tokig, men hade inte alls något emot att ta emot gåvorna… Inspirationen till gåvorna kom från finaste Sofie som går från klarhet till klarhet. Jag fick ett av hennes tryck, som jag egentligen hade beställt, och det är så fint så jag blir alldeles röd om öronen bara jag skriver om det! För att du ska få en känsla av hur fint vi har fått det här hemma måste jag ju visa vilket av trycken som flyttade hit:

Bild från Sofie Rolfsdotter.

Överraskning nummer två, som jag också inspirerades av, stod maken för. Han kidnappade mig i går eftermiddag och tog med mig till Rosendal. Oj, vilken välbehövlig och mysig utflykt det var! Solen sken och visade Djurgår’n från sin allra bästa sida. Syrenerna hade börjat slå ut och det luktade fantastiskt gott överallt. Vi passade på att kika lite på ”lustslottet”, spanade in porfyrvasen och så gick vi i Rosendals trädgård och drog fingrarna över väldoftande plantor och jag kände att jag nog var i Paradiset. En söndag i maj sjuder Djurgården av liv. Joggare, cyklister, strosare, turister, gamla skruttar och strålande människor huller om buller. Folk får ett lyckligt och nästan lite fånigt uttryck i ansiktet så fort solen visar sig. Det tycker jag är trevligt. Jag tror att jag också såg så där fånig ut just där och då!

Mamma har varit här sedan i fredags. Det har varit så trevligt att ha henne här! Hon har gett goda råd, träffat vänner, gått på konsert, gett goda råd, träffat familj och gett goda råd. Snart är det Mors Dag. Tänkte bara påminna dig som kanske har glömt bort. Och du. Ha en härlig dag!

Continue Reading

Funderingar

Realism.

8 kommentarer

Trendens-Frida funderade härom dagen lite runt vad folk egentligen vill ha – ytlighet eller realism. (Detta efter den debatt som pågår i ”bloggosfären”.) Nu är det här knappast en inredningsblogg. Jag är inte helt ointresserad av det som omger mig, men inte heller speciellt intresserad av inredning i sig självt. Jag älskar vackra färger och former, jag kan bli förälskad i ett välkomponerat stilleben och jag mår dåligt om det är riktigt fult (som att det inte finns någon tanke alls bakom möblemanget) och ostädat hemma hos oss eller någon annan. Jag lägger upp ett och annat nerslag från vårt hem här i bloggen och jag tycker inte att ni behöver se det som jag inte ens själv vill se… Idag bjuder jag dock på lite ”realism”. Precis som Frida skrev i sitt inlägg ger alla Hipstamaticfilter något annat till varje foto. Är det verkligheten som visas här?

Frisyrrealism.

Diskbänksrealism.

Trädgårdsrealism.

Grannskapsrealism.

Hur har du det? Hur ser din verklighet? Mår vi bra av att få se det där som är ouppnåbart? Är det hälsosamt att få drömma? Försvinner dammråttorna av sig själva om man bara har rätt köksinredning och rätt porslin? Varför anses ett hav maskrosblommor vara fel trots att jag tycker att det är så vackert, medan sådana där taniga spretträd som syns överallt just nu ska vara helt rätt? Är det viktigast att ha en tjusig eller en skön läsfåtölj? Vilket går först om du måste välja? Kan man bjuda hem gäster även om man inte gjort ett dyft åt sin trappa som började renoveras för flera år sedan utan att skämmas ihjäl? Får man ha porslinsfigurer överallt utan att anses vara en mindre värd människa? Tja, frågorna kan fortsätta i all oändlighet. Nu ska jag ta vår trasiga dammsugare och dansa med dammråttorna här hemma.

Continue Reading