Ibland räcker det att bara skriva något för att få tummen ur för mig. Just så blev det idag. När jag hade 45 minuter kvar till nästa samtal fick jag feeling och drog fram mormor Brittas fina vantar och kashmirhalsduken som hade väntat på att lagas i nästan precis ett år och fixade raskt till dem. Vi har våra skidbyxor, vantar, halsdukar, mössor, raggsockar och annat vintrigt i en fin korg med lock i hallen. Förra sensommaren upptäckte maken att det flög en mal från korgen. Det verkar bara ha varit den, så attacken hann aldrig bli allvarlig. Längst upp i korgen låg det sista som använts innan det blev vår på riktigt, nämligen dessa plagg. Eftersom det inte var aktuellt att sätta på sig vare sig vantar eller halsduk efter karantän i en påse i frysen blev de liggande i en hantverkskorg i vardagsrummet. Där har de legat tryggt ända tills idag. Nu är de retliga hålen åtgärdade och med all sannolikhet kommer inte någon att störa sig på lagningarna. Det känns så bra att fixa grejer! Jag rensade också ut sagda korg och samlade ihop ett gäng saker till Pingstkyrkans Second Hand, mitt favoritställe. Jag har hittat så mycket roligt där för en billig peng att jag tycker det känns bra att bidra med skänkesgrejer också. Bland annat lade jag i en fin Didriksons-jacka som varit vår yngsta dotters. Dragkedjan är paj och måste bytas ut, men jackan är för övrigt jättefin. Jag satte på en lapp med denna information så får vi väl se om de vill sälja den i befintligt skick till någon som är flink. Att lämna in jackan till en skräddare eller skomakare är inga problem, men en ny dragkedja på en jacka kostar ett gäng hundralappar.

Efter jobbet fortsatte jag vara effektiv och slog in ett paket med lite ditten och datten som kan vara bra att ha till vår yngsta dotter och svärsonen. Det är inte billigt att skicka grejer, men nog känns det mer skäligt att skicka ett paket på över 1,5 kg till Danmark för 200 kronor än att skicka ett vykort till dotterdottern för 18 spänn… Det är väl bara att acceptera att det ser ut så nu för tiden. Jag tror att vi kommer att skicka julkort i år också, men de senaste åren har detta val sannerligen inte varit självklart. Eftersom vi älskar denna tradition har den ”kärleken” tagit beslutet på egen hand, men jag vet inte hur länge det håller. Särskilt med tanke på att vi redan har kontinuerlig kontakt med de flesta vi skickar till via sociala medier. Att mänskliga relationer ser ut som de gör idag om ett gäng år är på inget sätt garanterat, men ibland tänker jag att all utveckling inte innebär mer eller större. Det kan också innebära mer avskalat och i mindre skala. Jag har så svårt att tänka mig en värld där det analoga, det stilla, det nära och det lilla helt har raderats. Kanske är det därför jag håller i somligt med allt vad jag har. ”Vanliga” böcker, brev, telefonsamtal, att träffas på en fika, allmänbildning där telefonen inte behöver konsulteras, handla i butik. Det är inte helt självklart, för det är både enklare, mer tidsbesparande och effektivare att sköta det mesta av detta digitalt. Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare som resonerar på detta sätt, men jag tänker att det behövs sådana som jag för att utvecklingen inte ska gå allt för snabbt och skötas obetänksamt. Och så gick tankarna efter att ha slagit in ett litet paket.