Ja, det är så mycket att göra att jag får blogga en annan dag. Vi flyger från Kastrup på onsdag. Det här känns verkligen smått overkligt!
Alternativ skoldag.
När man hemskolar barn brukar man göra det av lite olika orsaker. I USA är ca 2 miljoner barn hemskolade och det är väldigt många familjer som insett att skolan som institution inte passar alla barn. I Sverige och i Tyskland är det förbjudet att hemskola barn. I Tyskland förbjöds denna undervisningsform på 30-talet av gissa-vilka och i Sverige förbjöds hemskolningen 2010. (”Tillåtet endast vid synnerliga skäl” – läser man mer noggrant är det ett outtalat förbud.)
Jag har som lärare varit helt emot hemskolning. Det kan väl aldrig vara så att skolan inte är det absolut bästa stället för ett barn att växa till vuxen? Nu då våra tre barn hunnit gå rätt många år i skolan och jag varit med i processen som förälder är jag inte längre helt övertygad om att skolan alltid är bäst. Våra två äldsta barn har det väldigt lätt för sig. De har knäckt skolkoden, vet vad som ska göras och hur man ska göra för att undvika få negativ uppmärksamhet. De har välsignats med hjärnor som tänker ”skollogiskt” och har klarat sig bra trots att skolmiljön inte alltid varit den bästa. Nu har de också haft turen att gå från år fyra i Adolf Fredriks Musikklasser, en skola som förvisso är ganska fyrkantig och gammeldags, men som också har bjudit på en massa spännande upplevelser inom skolans ramar. Dessutom är det så att denna skola väl kan kallas elitskola på så vis att det mest är väldigt engagerade föräldrar som medvetet har hjälpt (eller pushat) sina barn välja detta alternativ istället för de skolor de har gått på innan. AF är inte alltid det bästa alternativet och genom åren har vi sett flera klasskamrater välja att gå tillbaka till sina gamla skolor eller byta till någon annan skola.
Yngsta dottern är väldigt musikalisk, kreativ och empatisk. När det gäller logiskt tänkande har hon dock väldigt svårt och hennes matematikundervisning i skolan har mest gått ut på att hon suttit och lyssnat på genomgångar, räckt upp handen för att hon inte förstått, räknat själv för att hon inte fått hjälp (tid är dyrbar då man är 30 barn i klassen), suddat för att det blivit fel och skrivit av facit. På kvällarna har hennes föräldrar försökt reparera skadan och så har det fortsatt. Det är hennes situation som har fått mig att inse att vår yngsta kanske skulle få ett bättre självförtroende och större möjlighet att lära sig om hon inte läste matte på samma sätt som storasyskonen och föräldrarna i familjen… Mitt mål är att hon inte ska hata matte (som så många gör efter fasansfulla upplevelser i skolan) och att hon ska klara sig bra genom att kunna räkna vardagsekonomi – planera tid och budget, räkna på räntor, överslagsräkna för att inte luras i affären, läsa tabeller o s v. Jag vill tvätta bort mattetäcket från siffrorna och få henne att inse att matematik är spännande, nödvändigt och användbart!
Då vi flyttar till USA mitt i terminen har de två äldsta barnen sedan läsårets början fått läsa på distans, engelska och matte. De har fått uppgifter inom idrott och hälsa, hemkunskap, NO (lite klurigt med labbarna, där ligger vi efter), SO o s v. Yngsta dottern har fått läsa skönlitteratur på engelska (lättlästa böcker) som vi lånat på biblioteket, hon har fått titta på engelska/amerikanska filmer utan svensk text, vi har följt ett svenskt matteläromedel och har haft möjlighet att verkligen gå på djupet och förklara matten på ett praktiskt och användbart sätt. (Baka 1,5 sats med recept som inte är tillrättalagda – mycker mer effektivt än att sitta med ”rätt siffror” i boken. Dessutom ser man att 7,25 l mjöl i 1,5 sats kakor inte är riktigt gångbart och därmed fixar vi det där med enheter när vi ändå håller på.)
Nu kommer barnen att få börja skolan i alla fall då vi kommer på plats till vårt nya hem. Deras skolgång kommer att vara lite annorlunda då amerikaner är precis som svenskar, dvs de tror att deras system och betyg och läroplan är det enda som duger och att deras skola är bäst i världen. Vi har fått hjälp av vänner som har gått igenom samma process som vi nu är ingrottade i, de har alltså flyttat från Sverige till USA. Det är inte lätt att tillgodoräkna sig de svenska betygen ska du veta, så så himla bra är vi kanske inte, eller så har det inte slagit igenom i USA än… Jag lovar att tala om hur det går för oss. Barnen tillfrågas innan jag skriver om dem i bloggen då jag inte vill utlämna dem, så kanske kommer jag inte att berätta alla smaskiga detaljer.
Nu ska jag inte ge mig in i debatten om huruvida mänskligheten blir bättre av en sk akademisk utbildning, men läs den här debattartikeln med vetskapen att jag applåderar Mats Alvesson. Jag röstar för att vi börjar se på varandra som medmänniskor utan att bedöma varandra utefter hur många år vi gått på något flashigt universitet. Är någon som läst blajkurser på Uppsala universitet utan att sedan få något jobb mer värd eller smartare än någon som går el/tele-utbildningen på gymnasiet och börjar försörja sig på en gång efter studenten? Hur ser du på det? Gör fler år i skolan en nödvändigtvis smartare eller mer värd en högre lön? Är det skillnad på utbildning och utbildning?
Oj, nu blev det här alldeles för långt. Jag ska sova och förbereda mig på hejdå-nu-firar-vi-allt-på-en-gång-me-syskon-o-kusiner-festen som går av stapeln i morgon.
Min gamla gymnasieskola, Chapmanskolan, där jag gick Natur ”för det ska man ju göra när man har så bra betyg som du” fast jag ville gå Beklädnadsteknisk, men antagligen hade rätt plats egentligen varit Humanistisk linje. Ja, så kan det gå! Det löste sig ju för mig ändå, men lite spännande är det att jag blev Ma/NO- och musiklärare…
14-åringen under dagens lektion ”blomsterarrangemang” inför festligheterna i morgon. Jag gillar att se barnen omsätta sina kunskaper i verkligheten! Kul också att se dem i olika ledarpositioner… Att som mamma och lärare ta ett steg tillbaka och se hur de hanterar att styra, ta instruktioner, delegera osv – det är spännande! Och vilken livskunskap de får alldeles ”gratis”…
Fredagsmys.
Tja, eller mer fredagsfrys. Men – i köket är det varmt och i morgon blir det fest. Somligt blir som man planerat, annat blir bra en annan da’. Vi har för mycket packning och kunde säkert ha fått med minst en flyttlåda till på pallen, men nu får vi ta de grejerna med oss. Tur att vi är så starka…
Du är musiken i mig.
Idag var jag hemma hos min första pianofröken, snart nittio år gammal. Jag var åtta år då jag började spela hos henne. Tänk att det 34 år senare ser nästan precis likadant ut där på Krusbärsvägen och att min Majsan fortfarande spelar så tangenterna glöder! Hon berättade om hur det var härom veckan då hon hade pratat med en väninna till kl 21.00. Det var lite för tidigt för att lägga sig, så hon började spela på sin flygel. Nästa gång hon tittade på klockan var hon halvett på natten. Så kan det gå!
Förresten, lampan som belyser noterna är faktiskt alldeles ny. Den överraskade ”ungdomarna” med då de senast var hemma. (Ungdomarna borde vara i femtioårsåldern vid det här laget. Jag känner att det finns hopp också för mig.)
Efter besök hos en barnmorska som nog var bättre på att ta emot små bebisar in i världen än att ta cellprov på en medelålders kvinna (Aj!) och besöket hos pianofröken var det dags att åka hem till syrran och hennes familj. Där hade vi grillkväll med kända och okända människor. Grillmat är bara så gott… Jag passade på att intensivumgås med systern eftersom vi snart åker. Hur gör man då man ska lagra kärlek? Vår familj är lite utspridd och hur mycket jag än vill träffa alla mer ofta än vad som är möjligt så får jag passa på när tillfälle bjuds. Jag är glad att lillebror från Malmö och hans sambo har chans att åka upp till oss på lördag eftersom jag, tyvärr, inte hann med någon Malmörunda.
Just nu känns det som jag är en lindansare. Jag behärskar inte riktigt tekniken, så jag trillar dit rätt ordentligt då och då, men jag ger mig inte. En vacker dag ska jag klara av att balansera samtidigt som jag håller flera bollar i luften. Just nu får jag nöja mig med att inte få allt för stora blåmärken då jag faller… Elegi med Lars Winnerbäck. Varsågod. Till dig som jag tänker lite extra på just nu.
Natt i Bredavik.
Det var en gång… Det var en gång en sommar som drog sig tillbaka, men gjorde allt för att låta människorna fyllas av värme och kärlek en sista gång innan den mörka senhösten och vintern skulle ta över. Bilrutorna skvallrade varje tidig morgon om att nattfrosten närmade sig fortare än någon riktigt ville kännas vid. Höstångesten slog till med full kraft och lämnade trötta och desillusionerade människor i sitt kölvatten. Kvinnan som skrotade omkring i sin trädgård slogs trots detta av det förunderliga i naturens storhet. Hon såg färgspelet, det vackra, som hösten använde sig av för att förföra människorna, för att få dem att förlora balansen då den första snöstormen slog till. Hon såg den svarta stjärnhimmelen, fonden till alla de massor av stjärnor och planeter som pyntade himlavalvet, och kände sig oändligt stor och oändligt liten på samma gång. Hon frös av nattkylan, men inom henne brann en eld och hon visste att hon skulle klara denna vinter bättre än den förra som hade lämnat djupa ärr efter sig. Den här gången var hon förberedd. Hon var redo och hon var stark.
Har ni fest elle?
”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”
Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.
Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:
Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?
Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.
Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!
Jag bara undrar…
Varför håller folk på när vi bara borde hjälpa varandra, se till varandras behov och lyfta den som behöver hjälp? Varför har vi fått ett samhälle där det är en rättighet att bli underhållen, få bidrag, få ditten och datten och där det är andras skyldighet att se till att just jag får alla de där sakerna? Hur kommer det sig att många lägger större vikt vid att avslöja andras svagheter än att rätta till sina egna? Den där öde ön jag drömmer om – tror du jag hittar den i Orem, Utah? Kanske i The Great Salt Lake? I morgon ska jag banne mig göra världen lite bättre. Det kommer nog inte att stå något om det i tidningen, men om du (och du, och du, och du…) också gör något så kanske det skakar till lite! Jag springer för min skull och gör något helt annat för någon annan. Och våra barn ska få vara med på ett hörn, både för att lära sig hjälpa och för att få känna hur mycket man får tillbaka när man gör det. Tack Mamma och Far för att ni alltid har visat rätt väg!
Någon sårade mig väldigt mycket en gång då hon sa att jag var så dumsnäll att folk utnyttjade mig. Jag hade aldrig sett på mig själv så innan dess, men efter det ”skulle jag minsann inte vara dum”. Jag började säga nej, slutade hjälpa till av mig själv, tänkte mer på mig själv. Blev jag lyckligare? Nej då. Det tog dessutom lång tid att riktigt tycka om mig själv igen efter den dikeskörningen. Det är för övrigt verkligen viljan som räknas. Att se andras behov är så otroligt viktigt! Ett vänligt ord i rätt stund lyfter mer än vilken flytthjälp som helst (även om sådana också är ytterst välkomna, speciellt då man håller på att vricka ryggen ur led).
Jag har aldrig sett fotbollsfans som några bra förebilder, men det är kanske dags att omvärdera? En av de finaste texter jag vet. Tack Aftonbladet för att ni påminde mig om något jag glömt bort.
Host, host. Astmadammet lägger sig…
Att bo i ett sommarhus har sina fördelar. Att bo just här i vårt sommarhus har ännu fler fördelar. Det är liksom inte så vackert inomhus, så man behöver inte lägga ner oändlig tid på att piffa. Det hjälper ändå inte. Dammsuga lite, damma, sopa ibland. Vi har inte ens någon toalett (tar alltid mest tid att städa och känns viktigast att hålla fräsch tycker jag), men några gånger i sommar har jag skrubbat utedasset (som vi använder flitigt) och också hjälpt till att städa föräldrarnas badrum eftersom vi använder deras dusch rätt ofta. Den senaste månaden har vi inte dammsugit en enda gång på övervåningen. Idag var det dags att göra en sista städning inför vintern i ”tjejrummet”. Urk alltså. Inte så att det var otäckt, men jättedammigt. Min hals dammade igen och jag blev sådär sexigt (otäckt) hes. Jag lät nog lagom arg då jag skickade onödiga grejer till ”pappersåtervinningen”, ”sopsäcken”, ”spelskåpet” och så vidare. Jag är inte färdig med det rummet än. Hmmmm. För det mesta är det bra att vara sju syskon som delar på ansvaret, men idag önskade jag att alla hade varit här så vi gemensamt kunde ropa ”sopsäcken”, ”hem till mig” eller vad som nu hade passat. Nu är det i alla fall rätt välstädat i rum ett av tre på övervåningen och hallen är också fixad. Näst på tur står ”blå rummet” där vi sover nu och stora dammhålet ”yttervinden” dammsuger vi innan syrrans familj får ta hand om sina sista grejer där. På lördag samlar vi våra familjemedlemmar här för att säga ”hej på ett tag”. Du kan ju få hålla tummarna för uppehållsväder så att man, eventuellt väl påbyltad, kan vara både utomhus och inomhus.
Dags att rensa bort alla döda getingar kanske? I år har vi haft en anstormning både av getingar och möss. Hur har du haft det med naturens mindre gulliga djur? Fast vem bryr sig egentligen om hur städat det är inomhus om det ser ut så här utomhus?
Eller så här?
Förutom det gamla vanliga (barnens skola, matlagning och den där extraordinära städningen) har jag idag också hunnit med att få brösten rejält tillplattade hos den stränga sköterskan på mammografimottagningen på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Hu. Alltså, jag trivs inte särdeles bra på sjukhus. Det har med vissa upplevelser i det förgångna att göra. (BB går bra, men det är allt.) Det finns dock en sak som jag älskar på alla sjukhustoaletter, nämligen desinfektionsgel. Det finns inte mycket som går upp emot att skrubba händerna ordentligt för att sedan smörja in händerna med den där gelen. Min fascination för denna ritual började 1989 då jag för första gången sommarjobbade på en utredningsavdelning för senildementa. Jag skulle aldrig få för mig att köpa en sådan där flaska hem, så jag får väl fortsätta uppsöka vårdcentraler och sjukhus för att utplåna alla handbaciller också i fortsättningen!
För övrigt var det kul att se besöksstatistiken gå i taket idag. Hej på dig som tittade in från Facebook och välkommen åter! Lite kärlek till dig kommer här från mig. (Äh, jag vet. Är det här verkligen min musik? Ja, tänk, det är det faktiskt! Ibland lönar det sig att lyssna igenom sina tonåringars musiklistor…)
Att fånga stunder av lycka.
Idag plockade 11-åringen en bukett ringblommor som fick lysa upp matrummet. Jag och de två barnen som är här på Sturkö just nu bjöd Mamma och Far på 2,5-rätters middag dagen till ära. Det är så roligt att laga ”riktig” mat! När man bor som vi har bott de senaste månaderna blir det ibland si och så med maten överlag. Barnen har fått laga fiskpanetter och pasta, Billys pan-pizza och andra dumheter bara för att de skulle kunna sköta maten själva. Det är verkligen inte någon ultimat lösning, men det går ju inte direkt att kräva att de ska laga allt för avancerade rätter vid sin ålder, i alla fall inte under veckor på raken. (De har ju behövt fixa både lunch och middag själva vissa dagar.) Har du tips på lättlagad och nyttig mat passande för barn och ungdomar får du gärna tipsa här i kommentarsfältet!
Så här ser vädret i Honolulu ut den kommande veckan. Hoppas det håller i sig! Inte dumt alls…
För övrigt börjar det kännas riktigt jobbigt, det här att vi måste lämna Milla hemma… Usch. Det känns inte riktigt rättvist, varken mot henne eller oss.
Hur ställer du dig till förändring, att bryta upp och möta något helt nytt? Hur tror du det går för oss? Vänner, jobb, grannskap, engagemang i diverse organisationer och verksamheter, naturupplevelser, gäster… Tror du vi kommer att få de bästa åren i våra liv? Jag blev uppringd av en bekant som gjorde samma flytt med sin familj för ett par år sedan. Deras barn vill aldrig flytta hem till Sverige igen, aldrig någonsin. Vad har vi gett oss in på? Hjälp!
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått frågan var jag hittar all musik jag lägger upp här i bloggen. Musiken har varit otroligt viktig för mig under hela mitt liv, så det är kanske inte så konstigt att jag träffat på massor av olika genrer, artister, musik från olika tider och med olika stort krav på lyssnarengagemang. Jag rekommenderar dig att ta dig tid att lyssna på musik som du kanske inte tror du gillar, antingen för att det är ”fel” genre eller vad det nu vara må. Min syster sa ”men jag kommer aldrig ihåg vad låtar heter”. Tycker du det är ett problem finns det olika hjälpmedel. En trevlig app som jag har på min mobiltelefon är MusicID. Kör igång den och håll telefonen mot högtalaren då du hör en bra låt som kommer du att få reda både på artist och låt om du har tur. På Spotify finns massor samlat och där kan man också leta sig fram till tips på liknande musik då man vet vad man gillar. Kom ihåg att själen mår bra av att lyssna på och utöva musik. Ofta och mycket, alltså! Grattis till dig som redan har upptäckt detta…
Beth Moore – Love Now
Metallica – Nothing Else Matters
Hanne Boel – Soundtrack of the Night
Dream Theater – Wither
Helen Sjöholm och Anders Widmark – Genom Varje Andetag
Leona Lewis – Happy
Lena Horne – Stormy Weather
Åsa Jinder – Då Rädslan Tar Farväl
Iiiih! Det närmar sig.
Ena dottern håller koll på antalet dagar tills vi flyger till LA från Köpenhamn. Just nu är det elva dagar kvar. En och en halv vecka. Hjälp! Jag blir nästan skakig… Det är jätteroligt, men faktiskt läskigt också. Tur att det finns grejer att göra precis hela tiden så jag inte behöver känna mig sysslolös. Nu har jag blivit bortskämd av min lillasyster i två dagar. Du som får chansen att ”bada” i ett badpalats – ta den! Jag kom ut som en ny människa efter ångbad och ryggdusch och scrubbande och filande och tvättande och inpackande. Helt underbart. Vi masserade också skrattmusklerna då vi satt och kollade in alla bilderna som svågern och systersonen tagit med något slags förvrängningsapp. Jag har träningsvärk i magen idag, på allvar! Vi hann också fira färdigt 14-åringen. Hon tyckte att det inte kändes som en riktig födelsedag, fast hon var rätt nöjd ändå. Pappa var inte hemma (fast det var han inte då hon föddes heller) och ingen tårta serverades. Vi tar igen det nästa lördag. Tänk att jag har varit tonårsmamma i flera åååår! Spännande.
I hallen hos föräldrarna hänger finaste fotot på mamma. Vilken snygging! Sådär snygg har jag aldrig varit. Så många gånger fick jag höra att jag var lik henne då jag växte upp och gillade inte alls det. Sicken dumbom jag var! Tur att man blir äldre och visare.
För övrigt har nu min vrist läkt ordentligt efter min drullighet i somras då jag ännu en gång bevisade för mig själv att jag måste vara skelögd på riktigt, alltså på det sättet att man ser verkligheten på ett annat sätt än den egentligen ser ut. Jag har fortfarande ett fult märke på benet, men med tanke på mina skånkors normaltillstånd (eh, när till och med ens mamma säger att ens ben inte är ens bästa tillgång så kan man nog lita på att detta är sanningen) gör det ingenting. Det är bara att ”skyla” dem. Det jag skulle säga var att då ena syrran nu har sprungit Tjejmilen och snart springer Lidingöloppet (15 km) samt har anmält sig till Tjejvasan så är det dags att jag tar tag i min fysik igen. Dags att få upp flåset, vänner! Jag drog igång med något slags förkylningspowerwalk, men blev ordentligt svettig ändå. Det är härligt att pressa sig lite. Och nu ska jag hänga tvätt. Inte fullt lika härligt, men jag gillar verkligen doften av rena kläder. Behöver du lite power? Den kommer här.
