Sjalen är färdig och äldsta dottern hjälpte mig spänna upp den för att ge form och tvinga den lite större. Jag hittade en tappad maska när jag hade maskat av allt och var färdig, men det är ingenting att hänga läpp för antar jag. Jag försökte laga den så snyggt jag kunde och så får det vara med det.
E tar en kurs i keramik den här terminen. Andra lektionen fick de tumma varsin skål och hon kom hem och var riktigt nöjd över resultatet även om skålen fortfarande stod kvar i skolan för att torka. Nästa lektion fick hon en föreläsning som handlade om att släppa taget och att inte fästa sig för mycket vid ting. När föreläsningen var slut fick alla ta sin skål och krossa den mot väggen! E sa att det var den konstigaste lektion hon hade varit på någon gång, men att hon aldrig kommer att glömma den.
Visst är det väl så att vi människor alltför lätt fäster oss vid prylar, andras val och petitesser? Vi bryr oss om vilken frisyr andra valt och tycker till om vilken passform ytterligare någon har valt på sin Nobelklänning. Vi anser oss ha bättre smak då det gäller heminredning än någon annan och fnissar i smyg åt makalösa trädgårdstomtar och vilken text grannen har valt på trycket i sitt vardagsrum. Vi dömer vännen som lämnar sin make och hackar på chefen som inte är riktigt klok. Jag kämpar ständigt med det där att ”älska, glömma och förlåta” och jag försöker se det bästa i både folk jag känner och sådana som jag bara träffar i kassan på Costco. Det är svårt. Ibland är det svårare än andra gånger och svårast är det kanske då det gäller dem som man känner lite bättre. Det är lätt att tro att man kan fylla upp deras skor och att man därför har rätt att tycka och tänka om deras livsval och deras reaktioner. Jag blir ledsen över taggiga relationer, vare sig det gäller mina egna eller andras. Det är väl bara att gilla läget med det där och acceptera att vi alla har olika sätt att tänka och olika sätt att hantera våra hjärnspöken. Tja. Det var väl bara det jag ville säga.
För övrigt är sjalen som en stilla smekning över halsen. Jag tror den kan göra någon annan glad. Nu var det bara det där broderiet kvar, den vackra duken som jag är rädd för. Phu! Håll tummarna för att jag klarar av att slutföra mitt uppdrag! Och om du inte vet vad du ska göra just nu tycker jag att du ska lyssna på Pernilla Andersson. Lite sorgligt och mycket vackert, precis som En man som heter Ove. Jag har sträckläst på soffan hela dagen. Passade bra med min trasiga mage, men när jag hade läst färdigt trodde nog maken det var dags att ta mig till akuten eftersom jag var så mosig i ansiktet. Sådan är jag. Suck. Läs den!
