Jag är så glad över min familj. Jag är glad över att våra barn längtar till sommaren då de får hänga med nästan alla sina kusiner, både de som bor i och runt Karlskrona och de som kommer tillresande. (Vi önskar att andra sidan jorden inte låg fullt så långt bort bara…)
Jag vet att blod inte alltid är tjockare än vatten. Ibland händer saker som man kanske inte kan styra som man hade tänkt sig. Människor tänker inte likadant och pratar man förbi varandra kan det bli missförstånd som leder till infekterade sår.
Idag skickade min fina vän ett utdrag ur en bok som hon just nu läser. Hon förstår mig väl och vet hur jag känner i den här frågan. Jag kommer ihåg när vi pratade om familj och släkt någon gång i gymnasiet och jag sa att jag nog kommer från världens tokigaste släkt och att man skulle kunna skriva en bästsäljande roman om allt som hänt. Hon sa helt lugnt att det trodde hon visst inte. Ja, att just min släkt är tokigast i världen alltså. Det var nog första gången jag riktigt pratade med någon annan om det där med släktingar och blodsband och familjer och första gången jag började förstå att vi alla har spännande livsöden som vävs samman till brokiga broderier. Det är bara det att man inte riktigt pratar om sådant till vardags med vänner och bekanta.
Våra barn börjar komma i den åldern då de får reda på vad som har hänt just i deras släkt, både det roliga och spännande och det som är tungt. Jag och maken försöker ge dem en objektiv bild av historien, även om det naturligtvis är svårt. Jag uppskattar verkligen de böcker som min morfars syster skrev om sin familj och den släktbok som min farbror drog ihop för några år sedan. Min mamma har gjort massor av släktforskning och själv satt jag då jag var yngre i timtal och försökte hjälpa henne hitta namn bland krusidulliga prästanteckningar på microficher. Min svärmors kusin har också varit jätteduktig med släktforskandet. Maken och svärfar var nere i Tyskland för många år sedan för att leta efter information om den släkten, men de hittade inte så mycket just då.
Såja, det var min lilla utläggning runt just de tankar jag fick då Å skickade det citat som jag tänkte dela med mig till dig också. Texten kommer från Livet i ett riskorn av Francisco Azevedo, och Å har kortat ner texten en del. Läs och begrunda!
”Familjen är en svår rätt att laga till
Det är många ingredienser. Att samla alla är ett problem – särskilt vid jul och nyår. Grytans kvalitet har inte så stor betydelse, att skapa en familj kräver mod, tillgivenhet och tålamod. Det är inte för vem som helst. Knepen, hemligheterna, det oförutsägbara. Ibland är det till och med så att man får lust att avstå. Men livet – en grön oliv på en tandpetare – hittar alltid ett sätt att göra oss entusiastiska och att väcka aptiten. Tiden dukar bordet, bestämmer antalet stolar och platserna. Plötsligt, som genom ett under, är familjen serverad.
Det första du bör tänka på: exotiska kryddor ändrar smaken på släktskapet. Men om dessa kryddor – som nästan alltid kommer från Afrika och Orienten och känns främmande för våra smaklökar – blandas med känsla och finess blir familjen mycket färgstarkare, intressantare och mer välsmakande.
Var också försiktig med mängd och mått. En nypa för mycket av det ena eller det andra och det blir en verklig katastrof. Familjen är en extremt känslig rätt. Allt måste vägas och mätas ytterst noggrant. En annan sak: man måste vara säker på handen, vara professionell. Särskilt när man bestämmer sig för att lägga sig i. Att kunna lägga sig i är en verklig konst. En kvinnlig mycket god vän till mig skrev om receptet på hela familjen bara för att hon lade sig i vid fel ögonblick.
Det värsta är att det fortfarande finns människor som tror på det perfekta familjereceptet. Trams. Rena fantasierna. Det finns ingen ”Familj á la Oswaldo Aranha”, Familj á la Rossini, ”Familj á la Belle Meuniére” eller ”Familj i röd sås” – där blodet är den viktigaste ingrediensen. Familj är släktskap och själsfrändskap, den är ”hemlagad”. Och varje hem vill laga familjen på sitt sätt.
Det finns milda familjer. Andra, en aning bittra. Så finns de som är oerhört peppriga. Det finns också sådana som inte smakar något alls – de skulle kunna vara en sorts ”dietfamilj” som man står ut med bara för att hålla figuren. I vilket fall som helst så är en familj en rätt som alltid bör serveras varm, rykande varm. En kall familj är vedervärdig, dem tål jag inte.
Det finns familjer som tar mycket lång tid att tillaga. Och det finns recept fulla av anvisningar om att man ska göra si eller så – urtråkigt! Andra däremot blir till hux flux, på ett kick, genom okontrollerbar fysisk attraktion – nästan alltid på natten. Man vaknar på morgonen, lycklig med livet, och när man ser efter har man redan en färdig familj. Därför är det bra att veta exakt när man bör sänka lågan. Jag har sett hela familjer gå under på grund av att man har haft för hög värme.
Ett recept på familjen är när allt kommer omkring inget man kopierar, man hittar på. Man lär sig efter hand, genom att improvisera och dela med sig av det man får veta varje dag. Man plockar en sak här, av någon som vet och berättar, och en annan där, som hamnat på en papperslapp. Vad denna erfarne dock kan säga är att familjen, hur intetsägande den än är eller hur illa den än smakar, är en rätt du måste prova och måste äta. Om du kan njuta av den, njut. Bry dig inte om etikettsregler, Doppa brödet i den lilla såsresten som blev kvar i skålen, på tallriken, på fatet eller i grytan. Passa på och ta för dig så mycket du kan. Familjen är en rätt som när den har tagit slut aldrig går att göra om.”
