Idag gick jag och sonen på en promenad. Vi såg bl a den ledsamma skylten med ”short sale” fortfarande hänga utanför grannarnas… Banken har sänkt husets ursprungspris på drygt $930 000 till $600 000. Det är ju så att jag inte kan låta bli att bli lite förgrymmad, men sånt är livet… Grannarna får gå i personlig konkurs. Det finns väl inte mycket att göra när arbetsförmågan, förmodligen för resten av livet, försvinner och det inte finns några försäkringar som täcker inkomstbortfallet.

När jag gick den vanliga promenadsträckan tittade jag idag lite mer ingående på husen längs vägen. Allt var mer beige än vanligt och någonstans väcktes en faslig längtan till röda trähus, vita väggar och braskamin. Inte vet jag om det var bra eller dåligt att hitta de här gamla mäklarbilderna, men mest tänker jag att detta inte är vårt hem längre och att det därför är helt onödigt att spilla nostalgitårar även om det var väldigt fint.

Habegäret slängdes snabbt i soporna när jag fick reda på att en nära släkting hamnat på sjukhus med stroke. Hu! Tur att hen var så pass uppmärksam så att ett av barnen hann tillkallas och vårdhjälp kunde sättas in omgående. För strokepatienter är varje sekund som man vinner viktig och det är mycket lättare att rehabiliteras ju mindre skada blödningen har hunnit orsaka.

Känner du till hur man upptäcker hur någon har fått en stroke? Lär dig AKUT! Du kan rädda liv.