Vet du var de sju dödssynderna är omnämnda i Bibeln? Nej, just det. De finns inte uppräknade i Bibeln på samma sätt som exempelvis de tio budorden utan nämns på olika ställen i Bibeln. Redan på 400-talet i den tidiga kristna kyrkan diskuterade munkar och nunnor dessa ”frestelser”, men det var påven Gregorius I som år 600 utarbetade den lista vi fortfarande känner igen idag.

Högmod/stolthet – superbia
Girighet – avaritia
Lust/otukt – luxuria
Avund – invidia
Frosseri – gula
Vrede – ira
Lättja – acedia

Under medeltiden var det de sju dödssynderna som ofta var grunden för etiska diskussioner. Motsvarigheten till dödssynderna finns i de sju heliga dygderna.

Ödmjukhet – humilitas
Generositet – liberalitas
Kyskhet – castitas
Medmänsklighet – humanitas
Måttfullhet – temperantia
Tålamod – patientia
Flit – industria

I romersk-katolska kyrkan har man också de gudomliga dygderna ”tro, hopp och kärlek” där kärlek anses vara den viktigaste av de tre.

I går hörde jag ett tal av Tito Momen, författare till My name used to be Muhammad. Tito uppfostrades till att bli en muslimsk ledare, men han hittade kristendomen, döptes och satt därefter i fängelse i 15 år på grund av detta. (Det var hans familj som ”satte dit” honom.) Det var en fascinerande historia av en man som utstrålade stor kärlek och förståelse trots det han hade råkat ut för. Han var mycket inspirerande!

När man som jag bor i ett samhälle som är så genomsyrat av religion men är uppvuxen i ett så sekulariserat samhälle som Sverige hamnar jag ofta i situationer där jag analyserar det jag var van vid och det jag har börjat vänja mig vid här. Jag har lärt mig att se skillnad mellan sak och person och har fått mindre förståelse för ren dumhet samtidigt som jag känner större förståelse för människors individuella öden och varför de reagerar som de gör. Vi är alla produkter av vårt biologiska arv och den miljö vi har vuxit upp, men samtidigt fortsätter vi utvecklas. Ja, så länge vi inte drabbas av demens eller något annat hjärnförtvinande tillstånd så klart…

När Lady Dahmer uttrycker ett hat mot åttaåriga pojkar inser jag att hon måste känna sig svårt sårad i själen. När pingstpastorn med det blonderade håret hävdar att alla homosexuella hamnar i helvetet inser jag att han talar enligt sin övertygelse. När någon tar avstånd från sitt barn, fysiskt eller mentalt, inser jag att själen hos vederbörande måste vara svårt sårad eller möjligtvis utpressad. När en soldat skjuter ihjäl en ”fiende” och sedan poserar på bild med den döda kroppen inser jag att det inte är så lätt som att kalla soldaten ”mördare”.

Vad händer om vi helt tar avstånd från den kristna traditionen? Vad händer om vi slutar skämmas för dödssynderna och vi inte heller upphöjer dygderna som något speciellt? Vad händer om muslimer slutar leva efter tolkningar efter Profetens ord i Koranen? Vad händer om mänskligheten utan någons tolkning av vad som eventuellt är Guds önskan och vilja ska bestämma vad som är moraliskt rätt och riktigt? Vad tror du?