Hur hanterar du motgångar, hot, förluster och faror?
Hur hanterar du medgång, möjligheter och erbjudanden?
Hur reagerar du vid konflikter, meningsskiljaktigheter och konkurrens?
Hur står du dig mot andra då det gäller positionering, ansvar och krav?
Verkar ditt inre känsloliv och stress påverka dig mer än människor i din omgivning?
(Frågor för psykologistudenter på Karolinska Institutet.)

Jag har inte träffat någon som gjort 16 personalities-testet och inte hållit med om att resultatet stämmer väldigt väl överens om hur vederbörande själv upplever sig själv. Gör testet! Det är jättespännande att läsa igenom resultatet. (Dessvärre har jag bara hittat det på engelska.)

Vad är det som gör att du gillar eller inte gillar någon? Menar du ”jag gillar ärliga människor” då du säger det, eller menar du egentligen ”jag gillar ärliga människor då de säger något som är till min fördel”? Är du en sådan som säger sig vara vidsynt och förstående men som i själva verket kastar förtäckt fördömande kommentarer runt omkring dig som vore de regndroppar i Sverige på midsommarafton? Är det verkligen du som gör ”allt” därhemma? (En viktig orsak till knakande förhållanden är att båda hakat upp sig på att den andra ”aldrig gör något” vilket vid närmare granskning ofta inte håller. Alltså, man överskattar det man själv gör och underskattar det ens partner gör.) Är det verkligen nödvändigt att förlora kontrollen varje gång du blir arg? Uppskattar du din partners sätt att visa kärlek, eller är det bara ditt sätt som är ”rätt”? Tar du ansvar för hur andra människor reagerar då du pratar med dem? Är du en sådan som alltid ska ha sista ordet ”bara för att”? Kan du byta väg då du vet att du utan tvekan har hamnat i en återvändsgränd? Är du den som alltid tar samma väg som alla andra då du står i ett vägskäl? Tar du viktiga livsbeslut efter dina egna känslor, eller tar du hänsyn till alla som är beroende av de val du gör? Kan du bara agera ”osjälviskt” och kärleksfullt inför publik? Lovar du runt, men håller tunt? Hur har du det med avundsjukan? Klarar du att glädjas åt andras lycka eller då någon får något du vill ha?

Varför frågade jag alla de där frågorna? Kanske för att jag de senaste veckorna tänkt mycket på det här med vad vi kan styra och vad som vi får lära oss att acceptera som en del av oss själva. Jag har pratat med en kompis som har lagt mycket pengar på terapi tillsammans med sin man, först av nödvändighet då deras barn råkade ut för något hemskt och sedan för att de upptäckte vilken hjälp det var för dem själva och för deras förhållande. Men ska det verkligen vara nödvändigt för gemene man att gå i terapi? Skulle alla kunna dra nytta av terapi? I Hollywood anses det vara ett måste, på andra ställen anses man vara en mes om man tar till detta sätt att få en (förhoppningsvis) neutral persons syn på hur man hanterar livet. Är det en generationsfråga? Eller är det rentav en klassfråga? Har det inte blivit väldigt poppis att ta till ”diagnos” så fort någon ställer till besvär, mår dåligt eller inte fungerar i något sammanhang?

Den här artikeln av Carina Hellström, specialist i psykiatri, är väldigt intressant. Lite spännande tycker jag också att det var att ungefär det första min lillasyster fick höra av sin handledare på BUP var att det svåraste att hantera där på BUP är de föräldrar som inte får någon diagnos på sitt barn, de föräldrar som kanske måste börja rota i sin egen byk. Tänk om det rentav är föräldrarna som orsakat trauman, eller levnadsomständigheterna, eller någon annan yttre omständighet? Därmed inte sagt att det inte finns personer med ADHD, att autism inte är ett handikapp som kan vara mycket svårt att leva med eller att psykisk ohälsa inte tar många, många liv varje år. Diagnoser behövs, men jag blir bekymrad när någon ”i branschen” låter påskina att de sätts på felaktiga grunder…

Hu! Det här blev långt inlägg. Det hjärtat är fullt av skriver jag på bloggen?