Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
The finish line faded away as I slowly started seeing what had been there all along
There never was a race, the destination was to be found within myself
Heartbeats filled my head while sadness filled my heart
And I had to let go of regrets and empty promises
Fear will never rule me again
Vi gillar att spela spel. Helst sällskapsspel. I Sverige hade vi ett Wii Sports som satte fart på fläsket och att sjunga karaoke och spela fuskgitarr var också roligt. Barnen spelade ofta Super Smash Bros. Här har vi inga spelkonsoler, så vi får förlita oss på hederliga gamla bräd- och kortspel. Yatzy, schack och vanliga kortlekar används näst intill dagligen. Bananagrams är min favorit, Apples to Apples är populärt och vårt nyaste spel Set är en riktigt rolig hjärnbråkare! Har du några spel att rekommendera?
När omvärlden bleknar pga viktigare saker, som ens föräldrars ohälsa, eller ens barns välmående, eller stora praktiska ställningstaganden, eller en deadline, eller en nära väns skilsmässa, eller bara livet, då orkar åtminstone inte jag engagera mig särskilt helhjärtat i politiska åtaganden. Trots det fortsätter saker hända. Små barn i Brasilien föds med microcephaly efter att deras mödrar drabbats av zika, kriget i Syrien fortsätter, IS och al-Shabab fortsätter döda på sina håll, fler gränser stängs i Europa, Apple pressas av FBI att skapa ett hackerprogram till sina egna telefoner, Pernilla Andersson presenteras som fiskare på Grammisgalan och blir fly förbenad och Hollywoodeliten gör sig redo för Oscarsgala…
Lyckligtvis slipper jag rösta här i USA i år. Valrapportering sker dagligen och jag hör till min förfäran att the Donald vinner för Republicans i Caucus efter Caucus, de politiska möten och förval som ska hjälpa till att få fram de slutgiltiga presidentkandidaterna. Utah är traditionellt urrepublikansk mark, men här verkar väldigt många vara Bernie Sanders-anhängare som det ser ut nu. Socialismen gör sitt återtåg, liksom. Hej och hå. Får man en ny demokratisk president? Hillary är ju en Clinton och det verkar som att hon både får och missar röster på grund av det, precis som att Jeb Bush har haft svårt att få folk att se honom istället för hans politiskt (ö)kända släktingar. Innan the Iowa Caucus drog igång, och med den hela presidentvalet egentligen, tror jag att de flesta tog för givet att Hillary Clinton skulle stå som ny president efter den 8 november. Idag är det kanske inte riktigt så. Milda makaroner. Hur ska det bli?
1939 Somewhere Over the Rainbow
1940 When You Wish Upon a Star
1950 Mona Lisa
1961 Moon River
1976 Evergreen
1980 Fame
1999 You’ll Be in My Heart
2002 Lose Yourself
2010 We Belong Together
Här är några av mina favoriter, men jag har också valt låtar som ska ge lite variation. Vill du ladda upp inför Oscarsgalan kanske de här låtarna kan funka. Jag tycker inte riktigt att någon av årets nomineringar lever upp till att bli ”odödlig”. Vad tycker du?
Jag brukade varje år envisas med att stiga upp mitt i natten och titta en stund på Oscarsgalan innan jag blev för trött och somnade igen då vi bodde i Sverige och hur det nu är har jag bara tittat på ett par i realtid under de sammanlagt snart sju år vi har bott i USA.
Oscarsgalan är spännande. Det uppkommer alltid någon typ av drama pga personliga relationer, politik eller klädsel, och alltid är det någon stackare som går hem och är lite ledsen. Leonardo DiCaprio har till exempel varit nominerad till en Oscar fem gånger inklusive årets nominering för The Revenant. Jag har faktiskt sett filmen och kan konstatera att jag såg den för att maken ville gå, jag valde att följa med för att den bygger på en sann historia och jag blev, trots att den var osedvanligt våldsam, imponerad av DiCaprios insats. Av årets nominerade manliga huvudrollsinnehavare har jag bara sett Leonardo DiCaprio och Matt Damon och jag tycker att båda utförde sina arbetsuppgifter med den äran. Tur att jag inte sitter i juryn.
Det mest intressanta brukar annars vara filmstjärnornas klädsel. Mest de kvinnligas, för att vara ärlig. Här får du några av mina favoritklädslar på några av familjens skådisfavoriter.
Mellandotterns favvo, den klassiskt vackra Audrey Hepburn.
En av mina favoriter i en härligt tidstypisk klädsel, Barbra Streisand.
Makens favorit Jennifer Lawrence i en drömskapelse av Christian Dior.
Jag vet inte ens vad Michelle Williams har spelat i, men det här är en av mina favoritklänningar någonsin i de här sammanhangen, särskilt tillsammans med det röda läppstiftet och hennes färger. Lite Taylor Swift sådär.
På söndag är vi i alla fall två som tänker bänka oss framför teven för att avnjuta lite Hollywoodglamour. Jag har sett ovanligt få filmer det senaste året, så jag har inga bra tips på vinnare att komma med. May the best (wo)man win!
Idag fick vi reda på att en av småkillarna jag satt barnvakt åt i Palo Alto då vi bodde i USA första omgången, Sterling Hancock, ska spela fotboll i Stockaryd i Småland från mars till oktober i år! Jag hade inte ens vetat var Stockaryd låg om inte en av mina goda vänner från lärarhögskolan bodde där då vi läste till lärare. Förra året spelade Sterling i Sävsjö FF, så jag antar att han gillar Småland så mycket att han tyckte det var värt att flytta tillbaka en omgång till. Tänk ändå så liten världen är…
Jag gillar att fotografera. Sterlings föräldrar gav mig min första manuella Nikon. Jag tackar dem både för att de gav mig möjlighet att utveckla mitt intresse för fotografi och för att de var (och är) sådana där människor som gör att man orkar hålla hoppet för mänskligheten uppe trots allt elände som händer varje dag och stund.
Dagens present blir en av låtarna jag lyssnade mest till under året i Kalifornien. Varsågod. Counting Crows Mr Jones.
Realism är överlag benämning på något som utgår från verkligheten. (Citat från allas vårt kära Wikipedia.)
I vanliga fall väljer jag oftast att visa den lite vackrare sidan av min verklighet då jag fotograferar. När jag var ute och gick med maken och yngsta dottern i ”vårvärmen” kommenterade dottern något om att det är så vackert här överallt, ”men vad synd att vägen går precis här bredvid”. Jag tänkte en stund på det hon sade och bestämde mig sedan för att fånga också motiv som jag i vanliga fall inte hade valt att föreviga.
Verklighet no. 1
Verklighet no. 2
Båda bildserierna visar verkligheten. Ingen av dem ljuger. Är det inte såhär det är med våra liv också? Tänk dig att du tillbringar en viss tid med en annan person. När tiden har gått får ni båda uppgiften att redogöra för vad som har hänt, vad ni har gjort, vad som varit bra och vad som varit dåligt. I de allra flesta fall kommer de här redogörelserna att stämma överens ganska bra, men ibland kommer de att skilja sig åt lika mycket som de här två bildserierna. Allt handlar om vilket håll vi tittar åt, vad vi fokuserar på, vår förmåga att koncentrera oss på detaljer och huruvida vi kan stänga ute vissa störningsmoment eller ej.
Är du optimist eller pessimist? Är du duktig på att se det fina i din verklighet, i ditt grannskap, på din arbetsplats, i din relation, hos dina barn? Fokuserar du kanske istället på bullret från motorvägen, taggtråden och rådjursbajset? Hur tänker du om det här?
Du vet vid det här laget säkert att jag är väldigt förtjust i amerikanska high school-produktioner av olika slag. Jag vet att det finns en massa engagerade gymnasieelever som är med i orkestrar och teaterklubbar och band och klubbar i Sverige också, men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin gått på någon skolföreställning som varit lika bra som de jag upplevt här i någon ”vanlig” skola. (Jag vill inte jämföra med Adolf Fredriks Musikklasser eftersom alla som går i den skolan faktiskt har provat in för att klara av det musikaliska.)
Vårens föreställning på Orem High bjöd på klassikern Hello Dolly (, en musikal vars ledmotiv Rödeby Skolorkester hade gjort om till sitt Vårkavalkadtema. Jag vet. Lite tjatig och mycket nostalgisk. Sådan är jag.) Jag kan bara säga wow. Så bra! Skådisarna har kanske inte hunnit få den livserfarenhet som krävs för att ge tyngd till karaktärerna som gestaltades, men förutom det och en och annan bråkande mygga så var underhållningen på topp under 2,5 h.
Huvudrollsinnehavaren, själva Dolly, var hur bra som helst! Jag kan inte fatta hur en 17-åring (möjligtvis 18, dottern hade inte riktigt koll) kan ha en sådan pondus och sätta alla repliker med sådan känsla. Hon fick publiken att minst sagt jubla vid flera tillfällen. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta sin karriär i underhållningsvärlden. Hon skulle göra livet bättre för många på det viset. Har du av någon anledning missat Hello Dolly kan du få höra Queen Barbra Streisand sjunga den här.
Find a place inside where there’s joy and the joy will burn out the pain. Joseph Campbell
Ibland tar styrkan slut. Man orkar inte hålla masken, man orkar inte kämpa, man orkar inte bry sig, man orkar inte göra om och göra rätt, man orkar inte vara den som ska vara det sammanhållande kittet, man orkar inte träna eller laga nyttig mat, man orkar inte le, man orkar inte lyfta någon annan, man orkar inte tro, man orkar inte hoppas, man orkar inte med någon annan och man orkar ännu mindre med sig själv. Ibland är det dock livsnödvändigt att hitta tillbaka till orken man förlorat på vägen. Då kan det vara bra att följa Joseph Campbells förslag att hitta ett ställe inom sig där glädjen finns för att låta den vinna över smärtan, vare sig den är fysisk, mental eller själslig.
Vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ibland är det på sin plats att påminna sig själv och andra om det.
Yngsta dottern gör ”the crow”, en yogaposition som jag faller ihop (i skrattattacker) i en hög på golvet av när jag provar. S är fysiskt långt starkare och segare än jag, men jag är tjockare och klokare, så kanske kan jag bemästra denna position jag också en vacker dag! Tränar man blir man nämligen starkare. Det gäller inom många områden. Peace.
… kan man alltid vända sig till musiken. Här får du dagens må bättre. Jag skickar den till mamma. <3
Come give me love med Solola och Helen Sjöholm. Jag hade gärna suttit med vid det där bordet.