Ibland bara försvinner dagarna av olika anledningar. Jag tillbringade de sista dagarna på den här veckan i sjuksängen. Vad finns det att göra när kroppen åker på en smocka? Ingenting. Det är bara att lyssna och försöka bli frisk igen.

Nog om det. Det finns så många som har det mycket värre än jag! Kanske lärde jag mig att landa i nuet och våga släppa taget lite. Inte vet jag…

Något som jag däremot har full koll på är att kroppkakor är en av mina favoriträtter. Jag blev så otroligt glad och tacksam över att få komma hem till V och bara lassa över en hel gryta nygjorda kroppisar som V hade gjort till oss. Det var som att jag vann högsta vinsten på lotto utan att ens behöva köpa någon lott. Härligt!

På måndagar går yngsta dottern på acroyoga. Jag upphör aldrig att förvånas över hur otroligt viga och våghalsiga acrogänget är. Jag har bjudits in att testa, men jag är så feg.

Sjukdom satte käppar i hjulet på våra morgonutflykter. I morse tänkte vi gå en runda med hela familjen då ”de stora” är hemma över helgen. Vi vaknade dock till grå himmel och ett ymnigt snöfall, så absolut noll intresse fanns att fullfölja idén som lät så trevlig i går kväll. Det är väl bara att ta nya tag. Långpromenader är nämligen själavård på hög nivå.

Yngsta dottern hade bjudit in farmor och farfar på middag, så efter att ha varit iväg på Hjälpis trevliga 175-årsfirande var det bara att sätta mig till dukat bord igen. Efter pajbuffé blev det dumplings, väldigt god tryffelkladdkaka och en massa snack som hade kunnat passa hemma hos vilken språkpolis som helst. Sonens nyvunna intresse för tyska gjorde att vi alla mer eller mindre fick rota i våra språkliga irrgångar. Jättekul! Det är lätt att snöa in på låneord, grammatiska regler och undantag samt konstiga uttryck på olika språk. Dessutom är jag nu väldigt sugen på ännu en Tysklandssemester…

Den senaste tiden har det blivit en del listor skrivna och avbockade. Jag är inte så duktig på listor som mamma och några av mina syskon. Jo, jag är bra på att skriva dem, men att genomföra dem är inte min styrka. Just nu handlar mycket om att fixa i hemmet och den blivande trädgården, för att inte tala om grönsakslandet. Till det funkar iPhonens påminnelseapp bra. Man kan vara flera stycken uppkopplade på samma lista och det har visat sig vara väldigt praktiskt.

Innan Far blev jättedålig någon gång innan jul hann han flytta nästan allt välbrunnet hästgödsel som låg i en gigantisk hög utanför ladan ut till landet som han hade klämt in på ett inte helt självklart ställe. Jag var lite tveksam till placeringen redan i somras, men Far var aldrig särskilt mån om att lyssna på ovettiga resonemang. (Att jag tyckte placeringen var märklig av estetiska skäl gilldes liksom inte.) Nu håller maken och jag på att filura ut var det ska ligga istället och av vilken anledning. Det kanske visar sig stt placeringen faktiskt är helt rätt!

Under tiden som vi försiktigt känner oss för gällande trädgårdslandet är vi bättre på att genomföra inomhusgrejerna. Idag har maken satt upp konsolsystemet i tvättrummet och jag har grundmålat hyllplanen som han sågat till av MDF. Jag köpte krokar till upphängningen av strykbrädan och K skruvade upp dem. En grej i taget så har vi snart allt klart.

Vi bor väldigt nära Uttorps Naturreservat och försöker upptäcka omgivningarna under våra morgonpromenader. Det är verkligen ljuvligt vackert. Tänk att få bo så här!

Känner du också att vintern har varit väldigt lång och grå? Varje gång jag ser en strimma ljus spritter livslusten till i mig…

I går fick vi en så fin lördag. Lite lagom sovmorgon, snabbesök av fina vänner och deras alldeles illbedåriskt underbara lilla valp, långpromenad i naturreservatet med två fnitterlisor, mänsklig dumplingfabrik med tillhörande intagande och njutande och snabbesök nummer två och sedan mellokväll med mamma hemma hos henne. (Fel låt vann, men så är det väl allt som oftast. Livet fortgår ändå.)

I kväll kom min fina, fina Oremkompis hit och jag fick flera timmar i soffan tillsammans med henne. Orsaken till Sverigebesöket var varken rolig eller inplanerad, men då det jobbiga ”slutade lyckligt” är jag ändå jätteglad att hon kom hit. Ibland är det lätt att känna sig självisk.

Om du tittar in lite mer ofta än en gång i veckan har du kanske lagt märke till att bloggen legat nere. Nu kan jag skriva igen, men nya bilder får vänta. En gammal favorit kanske är på sin plats? (Det kan hända att jag fick lite hemlängtan till Orem då C var här.)

En dag vaknade jag upp med ett ryck och trodde att den svenska ekonomin hade kraschat. Några dagar senare hörde jag något uttalande om att den svenska ekonomin är så otroligt stabil, så staten behövde låna betydligt mindre än beräknat. Efter det har tankarna rört sig mycket runt just försörjning, minimalism (mer än vanligt), självförsörjning och hur man bäst tar sina resurser tillvara. Jag undrar nämligen om svenska politiker och invånare på allvar tror att ”pojken med guldbyxorna”-verkligheten kan fortgå för evigt.

Har du en buffert för oförutsedda utgifter? Lån eller avbetalningsplaner för onödiga prylar eller semestrar? Bor du för dyrt för din plånbok? Hur ser matbudgeten ut? Praktiserar du empati eller självömkan? (Tycker du synd om dig själv tenderar pengar, tid och ansträngningar att gå till ”tröst” av olika slag…) Köper du mest sådant du behöver eller sådant du vill ha? Hur ser din budget ut, eller har du ens någon budget? Har du en Plan B? Det finns mycket att tänka på då det gäller ekonomi, men många tenderar att skjuta dessa tankar åt sidan då de kan kännas som feljäsande surdegar.

Har du barn? Har du lärt dem om ”sanning och konsekvens”? Har de koll på läget, eller tror de att det bara är att gå till närmaste Bankomat om pengarna tar slut? (Självupplevt scenario med en då mycket ung dotter.) Tjänar de sina egna pengar? Tror de att barnbidraget är något som ska sparas till deras kommande behov såsom körkort och lägenhet? Har du introducerat dem till second hand-affärer?

I går lyssnade jag på en intervju med Tanja Bergkvist, en av makens bekanta som är matematiker och stark motståndare mot genusvetenskap och fördumningsindustri. I samband med Internationella Kvinnodagen kändes det som ett slag i ansiktet att så mycket tid och resurser läggs på galenskaper. Nåja. Den miljon som gick till de två genuspedagoger som bestämde att en gaffel är feminin jämfört med en kniv och maskulin jämfört med en sked (och därmed lyckades sexualisera bestick) samt ”provocerade och utmanade” genom att sitta och gresa med benen någonstans i Simrishamn kan nog anses vara kastad i sjön. Jag kan tänka mig många långt bättre sätt att göra världen lite bättre för en miljon kronor. Peace.

Idag hittade vi en ny runda. Den är fantastiskt fin, så det får uppväga det faktum att jag var alldeles blöt och lerig om fötterna då vi var hemma igen. Jag tror att vi hittade stenbrottet med de vilda guldfiskarna, men de håller lite låg profil vid den här tiden på året.

För några timmar sedan somnade mammas gudmor in. Hon fyllde 100 år förra året och har fått gå igenom så mycket under sin livstid! Jag unnar henne verkligen vila. Moster E har varit viktig för mamma och jag skäms över vilken dålig gudmor jag varit till min guddotter i jämförelse. Nåja! Allt har sin tid. Peace.

Det snöade hela dagen. Solen bjöd till sist på en spektakulär solnedgång detta till trots. Maken har betat av en massa från ”att göra”-listan, men någon ser till att ständigt fylla på med nya uppgifter. Undrar just vem?!

Så här ser förresten vår i vinterskrud ut:

Jag kan inte tänka mig en finare dag än den vi fick idag med över 200 personer i Sturkö kyrka. Minnesstunden var helt enligt Fars önskan och det blev hans fru, flera barnbarn, svärsöner, ett syskonbarn och en vän som fick en svår stund att bli ljus och vacker. Samlingen efteråt blev riktigt festlig. Så mycket kärlek! Så mycket tacksamhet! Så många härliga minnen! Tack till dig som var med och hjälpte oss i familjen genom detta svåra.