Om du någonsin hamnar i Nynäshamn rekommenderar jag en utflykt till Knappelskär. Vi är här i några dagar för att ta hand om mina syskonbarn medan föräldrarna roar sig på annat håll. Vilken dag vi fick där! Sverige är ljuvligt ibland.
Hur bloggar ”man” 2017?
Jag har skrivit någon form av dagbok sedan jag var fem år gammal. I oktober fyller jag 47 och kan konstatera att jag mest bara bloggat de senaste drygt tio åren. Den första bloggen försvann dessvärre upp i tomma intet, men det jag lade upp från 2008 till 2011 hittar du här.
Tänk vad tiden går… Trots att jag har hållit på med det här så länge vet jag knappt hur man gör längre, men jag kom åtminstone ihåg mitt lösenord. Jag har funderat på vad jag vill med bloggen, hur jag ska fortsätta och om jag i så fall ska förändra den. Jag har saknat stunderna vid datorn men funderar på om jag kanske borde använda en ”vanlig” dagbok istället. Formatet som är öppet för åskådare (personligt, men inte privat) passar mig väl och jag vill ändå inte skriva sådant som jag inte vill att någon ska läsa när jag inte finns längre. Vi får väl se hur det blir. Hej till dig som fortfarande hänger med mig i livets irrgångar! Kanske fortsätter vi åt samma håll i framtiden också?
Bloggsemester.
Du kanske redan har lagt märke till att bloggen försummas å det gruvligaste. Livet fortgår, men i ett parallelluniversum som jag inte alltid förstår mig på. Kanske är det just det som är det bästa med att bli äldre, att man får förståelse för allt detta i livet ofattbara… Under tiden sitter jag här i min bubbla och undrar vad som händer.
Hos mamma.
Se ut över havet i solnedgången tillsammans med mig och njut av en stund som får stanna länge, länge med oss.
Tiden går…
Att se vår dotter i en likadan arbetsrock som jag hade som hemsamarit och vårdbiträde (fast vit) då jag var snäppet äldre än yngsta dottern gör mig förundrad. Vart tog tiden vägen? Hur blev vår lilla tös nästan vuxen? Jag saknar ibland småbarnsåren av hela mitt hjärta, men nog är det skönt att se att livet går vidare. Allt är som det ska, även om det skaver lite ibland.
Bröllop i Skurup.
Mamma har haft som mål att kunna leva och vara tillräckligt stark för att gå på vår fine grannes bröllop som gick av stapeln i går. Visst fixade hon det! Jag, hon och en av mina systrar (bästa vän med brudgummen under uppväxten) fick en heldag som var helt fantastiskt. Det hällregnade under vigseln och vindarna påminde mest om vädret i november, men det var fint ändå.
Vi stannade mycket längre än jag hade trott var möjligt. Brudparet är mycket intresserade av mat och dryck och därför bjöds vi på det ena läckrare än det andra. Mina favoriter var en lufttorkad vildsvinsskinka och en otroligt god mögelost som serverades med brudens björnbärsmarmelad. Synd att mamma förlorat smaken som en biverkning till någon av alla mediciner hon tar… Hon fick nöja sig med att känna hur femkronorsglassarna från McD svalkade skönt i munnen då vi stannade till i Karlshamn på väg hem.
Sommarpaus.
Man orkar inte vara tyngd på heltid och därför försöker jag hitta olika glädjefulla aktiviteter varje dag. Idag kom en av mina syrror ut till Uttorp. Vi gick en lång runda, låg en stund i solen och vinden vid Östersjön och lagade middag med många ingredienser från trädgårdslandet. Man ska inte luras av ogräshavet där både morötter, potatis och lök verkar trivas rätt bra! Dessutom har kryddträdgården i krukorna på verandatrappan klarat sig utmärkt i den kyliga och blåsiga sommaren, så jag är rätt nöjd trots att mina/våra odlarplikter knappast har skötts ordentligt…
Familj.
Ibland slår det mig att jag är mer lik mina syskon än mina egna barn. Vårt DNA är mer överensstämmande, jag känner igen nästan alla förekommande personlighetsdrag från våra föräldrar och släktingar och vi har delat en stor del av den miljö som också påverkar en människa under uppväxten. Familjer ser olika ut och gemensamt DNA är inte nödvändigt för familjegemenskap. Gemensamt DNA är inte heller någon garanti för att någon känner det jag känner för människorna på den här bilden. Jag är tacksam för att vi har varandra och att vi har plats även för andra vi håller nära våra hjärtan, ingen nämnd och ingen glömd.
Norah Jones.
Norah Jones, vilken känslig själ. Hennes ord i musikalisk form verkar uttrycka allt hon inte säger i tal. Maken överraskade mig i julas med biljetter till Norahs enda spelning i Sverige under denna turnén. Vi har hunnit lyssna in oss på den nya plattan, något som alltid förbättrar konsertupplevelsen då man förknippar en turnerande artist väldigt mycket med sitt äldre material.
Det här var ingalunda en spelning med tryck, explosioner eller överraskningar. Norah sjöng och spelade oklanderligt, liksom hennes medmusikanter. När det gällde mellansnack kammade vi noll. Ett ”Tack, thank you!” var allt hon sa efter varje låt. Jo, en gång sa hon att hon inte gillade sommarvärme och därför uppskattade det svenska vädret. Kanske borde hon flytta hit? Publikjubel. Nästa låt.
Efter en otroligt god hotellfrukost på Radison Blu Metropol dagen efter blev det ett besök till Söderåsens Nationalpark. Fantastisk natur, väl omhändertagna turister. Efter allt regnande dagen innan då vi besökte Mölle och konstaterade att den svenska synden knappast är värd att höja ett ögonbryn för kändes det fint med en utflykt som gav valuta för den spenderade tiden. Till Söderåsen åker jag gärna igen! Maken har som mål att besöka alla svenska nationalparker, men jag ligger redan efter.
För övrigt lämnar jag en gråtvarning för dagens Sommar i P1. Tommy Ivarsson, tack för ett känslosamt och varmt skildrande om att leva i dödens väntrum under en lång tid. Peace.
Huvudet upp och fötterna ner.
Tänk att det kan kännas jättebra och jättedåligt på samma gång. Det är underbart att vara med storfamiljen i Bredavik, men hemskt att sitta och höra mamma sova lite oroligt och rossligt. Små och större barn tillbringar timmar på studsmattan medan ännu större barn badar i färjans iskalla svallvågor den här sommaren som fortfarande inte kommit igång. Alla åldrar har sin charm och det är inte bara jobbigt att bli äldre. Det låter mycket bättre på engelska: ”Grow older”… Jag gillar tanken på att växa visare, klokare, mer ödmjuk.
Balansen är rubbad. Fars hinkar med bär har uteblivit och vi vet att han aldrig kommer att dyka upp med dem igen för att få alla att rensa, äta med mjölk och liiite socker och frysa in resten. Mamma orkar knappt gå ens ett varv runt huset, än mindre ner till Huset (själva sommarstugan) och har fler riktigt jobbiga stunder. De äldsta kusinerna har jobb och syns inte lika ofta till i semesterkollektivet. Som sagt. Balansen är rubbad. Snart är jag och maken de äldsta här. Hur gick det till? Hur kan livet bara fortsätta trots att allt är förändrat? Vi väntar ett nytt litet brorsbarn i september. Mitt i all sorg känns ändå det som den största trösten. ”The show must go on.”