400 kr sockerfritt godis kan se ut så här. I vanliga fall ser sötsaker godast ut innan man faktiskt har stoppat dem i munnen, men de här sorterna ger mest glädje om man häller ut påsarnas innehåll.
Lördagsgodis.
Man tager vad någon annan hade.
Vi har haft våra skor stående i hallen på en ful, missfärgad gammal IKEA-trasmatta sedan vi flyttade in för två år sedan. Planen var att vi skulle hitta något passande, så det var aldrig tänkt som något annat än en temporär lösning. Så småningom hittade jag ritningar till en jättefin skohylla som maken planerar att bygga. Med tanke på hur mycket (lite) tid han har till sådana projekt hajade jag till då jag såg en potentiell lösning då jag var på återvinningsstationen häromsistens. I vanliga fall blir jag upprörd då folk ställer skräp runtomkring containrarna, men då var det som att en liten klocka ringde till. Jag tänkte bort hängaren till galgar och krokbrädan och såg en omgång vit sprayfärg ta hand om resten.
Från tanke till handling tog det bara några dagar och nu har vi inte längre något okoordinerat skohav framför ögonen då vi stiger in i vår lilla hall. Skorna svävar på det som en gång var någon annans hatthylla. Tack till maken som tog tag i att genomföra det praktiska renoveringsarbetet medan jag hängde med några av syrrorna!
För kännedom kan jag tala om att projektet kostade 176 kr och lite hederligt skrubbande. Jag skickade efter färgen från Skapamer.se fast jag naturligtvis borde ha köpt den i någon lokal butik. Suck. När man bor som jag gör är internethandel en välsignelse…
| 1x Universal Primer – Montana – 400 ml | 65,00 kr |
| 1x Sprayfärg Montana Gold 400ml – White Pure | 46,00 kr |
| 1x Spraylack – Semi-Gloss (halvblank) – Montana – 400 ml | 65,00 kr |
| Totalbelopp | 176,00 kr |
Sommardrömmar.
Jag har varit sjuk i ett par dagar och har mest sovit, lyssnat på en deckare och stickat på sonens sockor. Igår satte jag mig dock vid datorn för att beställa lite fröer. Trots förra årets tuffa odlingssäsong känner jag mig smått förhoppningsfull och hoppas på en rik skörd av både ätbara skatter och ögonfröjd vad det lider. Jag är inte fullt lika villig att experimentera som förra året och tror därför att jag satsar mest på säkra ätbara kort och ännu fler blommor i olika färg och form.
I kväll åt vi god thaigryta med kyckling, kokosmjölk och egenodlad chilihetta. Det var just chiliskörden som blev 2018 års vinnare. Oväntat, men vem är jag att klaga? Efter alla odlingsbakslag var jag så glad över att något blev så bra som det blev!
För övrigt har vi små purjoplantor som fortfarande inte kommit i jorden. De står som små bonsaikonstverk i sina gröna sålådor och verkar inte längta efter något annat. Naturens under är många och spännande!
Vardagsglädjor.
Tulpanbuketter
Eld i vedspisen
Raggsockor
Spännande diskussioner
God mat
Ett leende
Rooiboschai med havremjölk
En stickning i händerna
Bra musik på hög volym i bilen
Lushbadbomb i ett badkarsbad
Fotmassage
Rena lakan
Känslan efter ett bra träningspass
Lyckliga barn
Kontakt med en medmänniska
En riktigt bra bok eller film
Uppskattning
Sova middag
Rolig post i brevlådan
Doften av nybakat
Nagellack
Lördagssemlor.
I år infaller fettisdagen den 5 mars. Efter att ha sett semlor i butikerna sedan i december tyckte jag därför nu att jag hade uthärdat tillräckligt länge utan att ge efter för mitt begär. Yngsta dottern och jag bakade sålunda igår släta kardemummabullar efter vanligt vetebrödsrecept. Jag tar alltid i lite extra kardemumma då jag ska göra semlor, gärna nymald sådan. Det blev egentillverkad mandelmassa till. 2 dl mandelmjöl, 2 dl florsocker och en stor äggvita räckte bra till de 12 semlor som 5 dl grädde räckte till. (Jag gillar egen mandelmassa, men med den här varianten går man miste om den extra puff som bittermandel ger.)
Jag brukar alltid blanda bullarnas inkråm med riven mandelmassa och lite ovispad grädde eller en liten skvätt mjölk. Det var längesedan jag åt en köpt semla, men jag har för mig att de brukar vara rätt torra och att själva bullarna liksom ska vara lite ”torrfluffiga” enligt expertisen. Själv vill jag att de ska vara saftiga och lite tunga. Vissa gillar att lägga en hel skiva mandelmassa och väldigt mycket vispgrädde i sin semla förutom fyllningen och åter andra struntar helt i mandelmassan och kör något slags gräddbulle. Hur gör du för att få till den perfekta semlan?
Vi möts igen.
På bara några dagar har tre personer som på ett eller annat vis varit viktiga för mig gått bort. Så tacksam jag är över allt gott de lämnar efter sig…
Kära Majsan! Jag önskar att vi hade kommit och sjungit och spelat för dig i höstas då mina syskon och jag pratade om det. Nu sitter jag istället och lyssnar på det sista pianostycke du drillade mig i innan jag började i högstadiet. Tro det eller ej, men första sidan sitter fortfarande. Jag hoppas att du njuter av att få spela på en vacker flygel, eller kanske harpa, där du är nu. Rak i ryggen och med fantastisk fingersättning, sådär som bara du kan. En vacker dag kanske det står en Steinway i Bredavik. I så fall lovar jag att göra vad jag kan för att spela Peterson-Berger så det hörs tvärs över viken och ända upp till himlen!
Och Nisse, fine, kärleksfulle Nisse! Du fattas oss! Tack för all god mat, allt bilmekande och alla roliga och ibland mycket djupa diskussioner om livets fram- och baksidor. Tack för att du låtit ditt goda hjärta spilla över till dina nära och kära, men också till andra som kanske inte alltid varit värda din omsorg. Så tacksam jag är över att du kunde bo i Slottet under din sista tid. Där har du byggt in din själ och ditt hjärta till dina flickor och jag är så glad att det var där du fick somna in. Vi ses.
Om att möta döden.
De flesta dagar i livet kommer och går och efter en tid är det svårt att skilja den ena från den andra. Andra dagar präntas in i ens medvetande med stor kraft och är omöjliga att glömma. De oförglömliga dagarna läggs på hög och sorterar sig själva på olika sätt. Vackert ställs mot dramatiskt, stolt mot farligt och sorgligt mot triumferande. När ens dagar är räknade hoppas nog de flesta att minnesfilmen som spelas i ens inre till största delen består av klipp som får en att känna tacksamhet istället för ångest.
I måndags fick jag trösta min goda vän vars far precis hade somnat in efter en relativt kort tids sjukdom. Igår kväll hade jag möjlighet att tillbringa tid med en av mina föräldrars bästa vänner, en fantastiskt fin, kärleksfull och generös man, som inte har många dagar kvar här på jorden. Han hade en relativt bra dag för första gången på lång tid och det var fint att sitta och prata med honom, minnas tillsammans och till och med skratta. Det kändes också bra att kunna stötta hans döttrar i det ofattbara. Efter ”helvetesåren” säger jag inte längre inget ont som inte har något gott med sig, men nog kan alla upplevelser man går igenom komma till nytta vid något tillfälle.
I sorgen finns närhet till många känslor och jag tror att många blir förvånade över att även möta skratt och uppsluppenhet där. Jag och mina syskon har så fina minnen från våra föräldrars sista veckor på jorden. Far uttryckte själv sin förvåning över hur ”roligt” det kunde vara att dö. (Jag kan inte garantera att dessa känslor inte hade att göra med de massiva mängder smärtstillande droger han fick, men hur som helst mådde han uppenbarligen bättre än man skulle kunna tänka sig.)
Jag har återigen påmints om hur viktigt det är att ordna upp sitt liv oavsett vilken ålder man är i. Vi vet inte hur långt vårt jordeliv blir eller hur dess omständigheter kommer att se ut imorgon. Vi har idag, den kropp vi lever i och de omständigheter som vi själva, någon eller något annat har satt oss i. Många gånger är vi kanske missnöjda med valda delar av förutsättningarna och det är inte alltid vi kan göra något åt vår situation. Då har vi två vägar att välja mellan: Bitterhetsgatan och Acceptansstigen. Det är lätt för mig att sitta och skriva det i ett blogginlägg, men tro mig, jag vet att det är svårare att omsätta i praktiken. Faktum kvarstår. Acceptans är lika starkt som armeringsjärn när man ska lägga grunden till något nytt. Bitterhet består ofta av dy, lera och rasmassor och ska man lägga en grund på det är det svårt att få ett hållbart resultat.
Nu ska jag fortsätta dagen. Till dig med stora, tunga utmaningar skickar jag mycket kärlek och ljus. Du är inte ensam.
Alltid lär man sig något nytt.
På väg till jobbet brukar jag ofta lyssna på P1. Jag gillar Tankar för dagen som börjar kl. 6.50. Personer med olika bakgrund ges utrymme att fundera högt över ett ämne som står dem nära, eller ett ämne som har väckt tankar hos dem. Jag får mig ofta en tankeställare efter dessa radiominuter, vare sig jag håller med programledaren eller ej. SMHI:s väderrapport som sänds direkt efter Tankar för dagen stör inte, men det kan hända att jag stänger av radion då det är dags för nyheter. Jag försöker fylla mitt sinne med sådant som är upplyftande och positivt då jag kan styra informationsflödet och det är sällan nyheterna ger mig andra känslor än skuld, skam, rädsla, ilska eller irritation.
Gårdagens avstängningsvink blev diskussionen om hur hundar och katter äter upp 1/4 av allt kött som slaktas och huruvida denna klimatpåfrestning kan åtgärdas. Kan man göra hundar till vegetarianer? Jag hörde också ordet ”Stockholmsvegetarian” för första gången och fick slå upp det så fort jag kom till jobbet. Om du inte heller har hört det förut kan jag tala om att det är någon som äter en i grunden vegetarisk kost, men även tillåter sig att äta fisk och skaldjur, alltså en pescetarian. (Tydligen godkänner inte Vegetarian Society sådana utsvävningar, för de anser inte att man bör kalla sig vegetarian om man äter både ägg, mjölkprodukter, fisk och skaldjur.)
Annars borde jag kanske engagera mig mer i vår nya regering och det faktum att vårt gamle ex Stefan har blivit statsminister igen. Som lärare måste jag hålla mig någorlunda uppdaterad om vissa saker och detta kunde jag bara inte bara låta rinna mellan stolarna. Tyvärr lyckades jag inte engagera mig mer än till ett något höjt blodtryck. Jag undrar om inte mina gamla engagerade centerpartistföräldrar hade varit mycket missnöjda med denna märkliga överenskommelse… Vad tror du? Kommer vi att få se Sverige blomstra och utvecklas under denna S-MP-regering? Är det okej att jag fortsätter sitta under min sten i skogen och hoppas att allt är väl?
Då och nu.
Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.
Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…
”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.
Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.
En vintersaga.
Nu är julen verkligen slut. Lådorna med alla dess jordiska attiraljer har burits ut i stenkällaren och bara några stjärnor hänger uppe för ljusets skull. De kommer också att plockas ner nu i helgen, men egentligen älskar jag det ljus de ger under den mörkaste tiden på året.
Som tur är har vi nu haft ett par dagar då vi sett blå himmel efter flera veckor i grådask. Det ligger bara några centimeter snö på marken, men den reflekterar ljuset så vackert att det känns ända längst inne i själen!
Ibland undrar jag hur naturen kan vara så vacker som den är utan att ”folk” tar sig tid att stanna upp i sin vardagsstress. Jag tror folkhälsan skulle förbättras dramatiskt med daglig naturmeditation för alla. Själv är jag tacksam över att jag gett mig själv chansen att bygga bättre vanor så här i början av året. Jag känner att förutsättningarna har förbättrats på flera fronter!
