Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag somnade som en klubbad säl igår utan att ha lagt många strån i kors. Det hade däremot hela halva min familj… Hux flux hade de tömt ut stora delar av ladan på det gamla hö som legat där i eviga tider. Nästa sommar har vi en student och tanken är att vi ska kunna ha en ”festlokal” under tak här inne. För att komma dit krävs mycket jobb och jag är så otroligt glad över all den hjälp vi fick för att komma igång. Aldrig har väl ”en kärleksgärning” suttit bättre!
För tre år sedan fyllde min ena syster 40. Nu är hennes födelsedagspresent färdig! Det tog bara tre år att sätta igång med själva stickningen och fyra månader att slutföra den… Nästa år är det dags för ännu en sådan här gåva. Börjar jag nu kommer den att bli färdig i god tid. Det lockar faktiskt lite.
Jag kommer från ett hem med många barn. Våra hårt arbetande föräldrar gav oss en fantastisk barndom och vi saknade ingenting, men märkesvaror låg långt från vår verklighet.
Så fort jag började möta världen som vuxen hände samma sak om och om och om igen. Jag gick in i en butik, tittade runt och fastnade utan att ha vänt på en endaste prislapp för det dyraste i hela butiken. Min faster och farbror tog med mig till kvalitetsmöbelbutiken Svenssons i Lammhult och jag upptäckte Carl Malmsten och andra fantastiska formgivare. Min svärmor lät mig ärva Sköna Hem-magasin som jag verkligen njöt av samtidigt som jag lärde mig mer om en värld som jag inte förut hade haft tillträde till. Jag älskade Polarn o. Pyret-kläderna med dess klassiska formgivning och härliga basfärger och var väl inte fullt lika förtjust i syntetkläder, dåligt sydda och med olika tryck och glitter. (När sonen gick på högstadiet lät han hälsa att han inte var intresserad av en enda randig tröja till, någonsin.) Det har fortsatt sådär. Jag älskar god kvalitet, klassisk formgivning, välgjorda ting med vackra proportioner… Jag tycker dock inte att det är försvarbart att lägga snuskigt mycket pengar på någonting, så något av det bästa jag vet är att hitta fynd på loppis, second-hand, rea och liknande.
För ett tag sedan hade jag chans att ta ett roligt test, The VIA Character Strengths Survey. Efter testet fick jag en lista på 24 personlighetsdrag i fallande ordning. Här fick jag en aha-upplevelse då det gällde det jag skrivit om här. Jag har alltid hävdat att jag älskar att skapa vackra ting, men att jag absolut inte är kreativ. Vad stod det i testresultatet? Nummer ett på listan är ”uppskattning av skönhet och kvalitet”, nummer 24 är ”kreativitet”. Resten av listan känns lika självklar och rätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska använda den till, men det ger sig nog. Ta testet du också om du vill ha lite roligt semesterpyssel!
Prästanteckningar från 1780-1790 gällande Sturkösomrarnas väder och vind:
1780 – regnade inte från 12/7-1/9. Stark hetta. Dålig årsväxt.
1781 – torka och missväxt. Fisket slog alldeles fel.
1782 – för svår väta.
1783 – torka och soldis.
1784 – kall sommar.
1785 – för svår väta.
1786 – dålig årsväxt (gulsot och bältsjuka).
1787 – ymnig årsväxt, ”gudilovad”.
1788 – årsväxten medelmåttig.
1789 – årsväxten ymnig och rik.
1790 – årsväxten rik.
Jag är tacksam för Antons lilla häfte från 1962, STURKÖ – glimtar ur en ösockens historia, som gett mig spännande kunskap om den ö som numera inte bara är mitt sommarparadis. När jag läser väderredogörelsen är det lättare att acceptera att vi människor inte lätt styr över väder och vind. Vi behöver ta hand om jorden, vårda den väl precis som vi borde vårda oss själva. Naturen är en helt fantastisk skapelse med en återhämtningsförmåga som går över de flestas förstånd. Jag tror att vi människor glömt både det ena och det andra.
Sturkö nämns redan i kung Valdemars jordebok från 1200-talet. I denna uppräknas de kungliga egendomarna eller ”kongelev”. I den så kallade ölistan läser vi: ”Tærnø, Haslø.hus., Gyø.-hus, Storkø.hus, Sinhorn (Senoren).hus.,” Tillägget hus efter vissa öar torde betyda att öarna ifråga var bebodda, och ej att de var befästa med ett hus = borg. För detta talar texten i ölistan: ”många öar, bebodda och obebodda, som ligger kring Blekinge”. O- Nielsen menar, att man ej kan vara säker om betydelsen av hus. Där kan ha funnits ett kungligt ”tårn” eller ”Kongligt Jagthus”, som Nils Henrik Sjöborg uttryckte det. I motsats till dessa bägge författare hävdar Svend Aakjær, ”att hus betyder icke, at der var Kongsgaard, Fæstning, Vagttaarn eller Jagthytte paa Øen, men blot, at den var bebygget, saaledes at der kunde skaffas Husly paa de kongelige Jagter.” Efter ölistan åtalas det vidare, att i Blekinge gives lika många öar, som årets dagar.
Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?
Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.
Jag är så tacksam över att jag vanligtvis aldrig någonsin behöver slåss med John Blund. Sömnlöshet är hemskt. Det var dock länge sedan jag såg en soluppgång om sommaren, så just idag gjorde det inte så mycket. Fotografsvägerskan talar alltid om ljuset. Idag fick jag verkligen uppleva ett sådant. Det följde mig hem över kyrkogården hela vägen hem till gårdsplanen, precis som en hemlig vän. Kanske sätter jag klockan en morgon framöver när allt detta mest känns som en luddig dröm…
… som blev något annat. Följ med!
De senaste åren har jag försökt spara alla testade och lyckade onlinerecept på appen Stowr, men förra året måste jag ha missat flädersaften. Jag bestämde mig därför för att testa receptet som hamnade högst upp då jag googlade ”bästa flädersaften”. Tja. Sökoptimering, fusk och annat till trots så blev saften riktigt bra, så jag skickar tipset vidare till dig också! Här hittar du alltså ”den bästa flädersaften”.
Den galna orkidén fortsätter att leverera. Norrfönstret ovanför trappan till övervåningen bjuder numera på tre vackert blommande exemplar, men den här är naturligtvis svår att slå då det gäller prakt!
Ute blommar farbror Sven-Eriks dahlior för fullt. Det dröjer tyvärr ett tag innan årets ettåringar visar färg, så buketterna nu består mest av dahlior, självsådd gurkört och ringblomma och så ett och annat ogräs. Den blommande kirskålen sprider en fantastisk väldoft i trädgården. Det kommer jag inte alls ihåg från tidigare år?!
Tyvärr skrev jag inte ner i vilka rader jag stoppade ner pumpakärnor och var squashfröna hamnade då jag försådde dessa. Vi får väl se vad detta blir. Trädgårdsarbete kräver många gånger tålamod.
Ja, och så är det den där löken. Så här ser den ut. Ungefär hundra gånger finare än förra årets skörd!
Vi människor är så olika funtade. Jag råkar vara ganska bra på att uppfatta situationer rent känslomässigt när jag träffar någon och får på det sättet många gånger information som de inblandade personerna egentligen inte är intresserade av att dela med sig av. Ibland kommer denna information till stor nytta och glädje, andra gånger orsakar den bara smärta och elände.
Högkänslig, överkänslig, empatisk, inkännande, observant, medkännande, förstående… Dessa ord har inte en och samma betydelse, men de tangerar vid just det jag beskrev här ovan. Jorden fortsätter snurra oavsett vem jag är och vem jag möter, hur jag upplever min omvärld och hur jag reagerar på dessa upplevelser, men jag kan inte undvika att påverkas. Ibland önskar jag att jag var ett vanligt blindstyre, jag inbillar mig att livet hade varit lite mer ”vanilj” då.
Jag är beordrad vila av min läkare, men gick ändå på Helgmålsbön i Sturkö kyrka ikväll. (Den ligger ju bara några hundra meter bort, så det räknas väl knappt.) Musikern/skådespelaren Lasse Carlsson, Sturköson från början, gjorde en fin insats. Härlig personlighet, bra röst och så var det trumpetspelandet… Det kan hända att mina ögon svämmade över. Musiken är mitt livselixir. Och när saker och ting är som de är är det bara att åka med och njuta av färden.