Det är många som börjar känna sig instängda och mycket begränsade med anledning av den konstiga situation vi befinner oss i. Vi har fullt upp med att planera plan B, eller plan C, för äldsta dotterns vigsel, så jag hinner inte riktigt längta efter något annat än Uttorp. När Amerika-kofferten rotades fram i ladan igår kunde jag dock inte låta bli att drömma mig bort lite. Tiden har misshandlat etiketterna, men det går att uttyda vissa tecken på specifik aktivitet. Carlskrona och Liverpool, en ångbåt verkar ha varit inblandad, och… Sven Olof Larsson som byggde vårt hus 1913, och samtidigt byggde ut ladan, kom tillbaka från USA efter att ha emigrerat 1893. Jag antar att det är hans koffert och är glad att den inte slängts i någon renoveringsiver.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna utläsa texterna på de angripna etiketterna. Då skulle jag veta mer om Swen Olofs äventyr i det stora landet västerut. Jag ger inte upp! Jag vet i alla fall att den här gården hade varit i Sven Olofs familjs ägo sedan 1745, men att sedan Elsa och Anton köpte den 1958 då de gifte sig. Vad jag vet var varken Elsa eller Anton släkt med Sven Olof. (Han och hustrun Hilda fick aldrig några barn, men de skulle ju kunna vara släkt på något annat vis.) Jag kommer att fortsätta försöka tyda etiketter. Jag gillar verkligen att vara deckare då det gäller så här positiva och spännande ärenden!
Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.
Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!
Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.
Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.
Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)
Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.
Den här tiden på året blir så uppenbart en nystart. Allt som vaknar till liv, kommer tillbaka efter en slags dvala, växer och visar hopp omsatt i praktiken. De här små violerna växer utanför min brors och svägerskas sommarhus där mamma och far bodde. Mamma hade alltid väldigt fina vårblomsterarrangemang stående utanför dörren. Jag tycker det är så fint att tas emot av de vilda violhobbarna fast ingen bor här permanent längre.
I vår trappa upp till glasverandan växer den här lilla sötnosen. En spricka i betongen var allt som behövdes för att ge plats för en droppe jord och ett frö som har grott. Tänk!
I ekollonsvasen har jag nu stoppat det enda ekollon som jag inte gett bort eller som ”inte blev något”. Jag hoppas få en liten ek här vad det lider. Som sagt. Det hopp om nytt liv som funnits fortsätter spira här i glasvasen och jag njuter av att följa processen.
Och sedan alla de här! Det får bli efter bröllopet. ? Hur blir odlingsåret 2020? Efter de två senaste åren är mina förväntningar inte direkt skyhöga, men jag ger inte upp. Är man planttant så är man!
Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.
Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!
Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…
Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.
Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.
Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.
Maken har länge pratat om att göra endricka av något slag. Det finns enbärsdricka som man gör på rena enbär eller enbärsolja och så finns det gårdagens experiment, en endricka som bryggs på hela enkvistar med barr och bär. Här hittar du receptet som maken följde.
Det är alltid lika spännande att följa recept på nätet. Detta uppmanade kocken att samla in ”en välfylld kasse” enris med bär. Maken verkar ha tolkat detta som ”packa en sopsäck full med enris”, så efter drickamakeriet har vi fortfarande enris nog för resten av grannskapet.
Jag vet inte om det bidrog till något, men maken ville koka denna brygd på vedspisen. Med tanke på kommentaren i ett annat recept (gör inte endricka på våren då den blir besk) kanske just vedkokandet var en viktig detalj för att påverka smaken positivt?
Mjölkkanna 101/1359 tillhörde en gång i tiden fars föräldrahem i Klackamåla. Undrar just hur länge sedan kannan senast fylldes med mjölk eller något annat drickbart? Den rengjordes ytterst noggrant inför detta äventyr, något som säkert har hänt många gånger förut.
Jag vill inte påstå att det luktade gott i köket/bryggeriet av endrickan. Doften var väldigt intensiv med en touch av skog, mossa och kåda, men smaken var inte helt oäven då sockret hade tillsatts.
När brygden hade uppnått den magiska temperaturen 37°C var det dags att röra ut ett halvt paket jäst i drickan. Efter ett tag var det klart att jäsningsprocessen var igång och maken hällde upp drickan i IKEA-flaskor med snäpplock. Nu står de svalt och ska göra så i tre-fyra dagar, så får vi se om experimentet blev lyckat eller ej. Sist vi gjorde något drickbart handlade det om smarrig flädersaft och äppelmusten av våra Ingrid Marie-äpplen blev fantastiskt god. Vi hoppas att endrickan också är duktig på att smeka smaklökarna.
Edit: Uppdatering då jag ser att detta inlägg fortfarande ger nedslag i sajberrymden. Denna dricka blev väldigt festlig, så festlig att vi mest använde den till att spruta festliga tillfällen med. Odrickbar kan man också kalla den, men det var väl för att maken tillförde lite mer jäst än receptet påtalade då han inte tyckte jäsprocessen var igång. Jag tror att han dessutom tog för mycket ris och att han tillverkade den under fel tid. Bättre lycka nästa gång!
Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?
En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.
Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!
Det som händer nu känns smått fantastiskt. De senaste dagarna har brorsan och maken förberett för golvläggande i ladan. Inte för att jag varit inblandad i just det här skedet, men jag har kunnat konstatera att det inte finns några räta vinklar i det här utrymmet och att man, när golvet väl kommit på plats, inte längre kommer att kunna gå in genom ”huvudentrén” om man inte är väldigt kort. Tur att brorsan är van vid att manipulera gamla byggnader och möta dem med ett pragmatiskt sinne. Tänk att det faktiskt finns en chans att fira både det ena och det andra här vad det lider! Jag känner mig hoppfull.
Min fina väninna hade batterivatten hemma, så nu har jag kunnat spä ut mitt guldbläck! Det är jätteroligt att skriva på svart papper och jag testar med de olika spetsar jag har i mina gömmor. I mitt svarta block hittade jag det här citatet som jag måste ha skrivit för ungefär fem år sedan. Det skimrar så fint i guld, vilket är nästan omöjligt att få fram på foto. Detta är skrivet i ”fuskkalligrafi”, alltså med en vanlig, rund metallicpenna. På nedåtgående drag har jag fyllt i dubbelt för att få en fyllig kalligrafikänsla.
Det är roligt att skriva och för mig är själva hantverket ett slags terapi, precis som stickning eller matlagning. Tekniken börjar komma tillbaka i handen igen. Det handlar om rytm, tryck, flöde och avvägning av avstånd. Det blir väl bättre och bättre tänker jag. Carry on!
Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…
För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.
Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!
