Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)
Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.
Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.
Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.
Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.
Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):
får andra att känna sig bekväma
visar omtanke
ser andra
inkluderar andra
uppmärksammar andras ansträngningar
har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
delar med sig
söker inte bekräftelse i tid och otid
är inte känslomässigt småsint
Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.
I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.
Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.
Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.
Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.
Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.
Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.
Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.
Du tror väl jag blivit alldeles nipprig, men jag har redan satt ordet till nästa år. Det kom till mig i veckan som gick. Det finns ett helt kvartal att känna på det, kanske ha kvar andemeningen men ändra själva ordet. Vi får se! Jag ska suga på den karamellen tills vi närmar oss nyår helt enkelt.
Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025.
Så där skrev jag då jag presenterade mitt årsord i december förra året. Jag är inte redo att utvärdera det än, men jag påminner mig själv med jämna mellanrum vad det egentligen var jag ville med detta ALIGN som årsord.
När vi var på inflyttningsfest spelade vi ett roligt spel. En i taget fick ta ett frågekort och ställa frågan till valfri deltagare som sedan fortsatte på samma sätt. Frågorna inbjöd verkligen till eftertanke. Jag fick till exempel fundera över följande: ”Berätta om något som du har lärt dig av en vän.” Det som stannade med mig gällande dagens ämne var dock något annat. ”Vilket personlighetsdrag hade du valt att komplettera dig själv med?” Personen som svarade berättade att hen hade önskat kunna säga nej utan att skämmas för det, något som jag verkligen kan sympatisera med! Jag lärde mig just detta den hårda vägen och för mig var det så det behövde vara. Somligt sitter hårt, kanske ända tills man (bildligt talat) står där med kniven mot strupen. När själva livet hänger på en tråd måste man ibland jobba hårt med eller mot sig själv för att överleva. Jag är tillmötesgående till min natur och växte också upp i en familj och i ett sammanhang som uppmuntrade ett sådant beteende. Detta är ingenting jag är missnöjd med, men wow, det ligger verkligen något i att kunna säga ”nej” vid rätt tillfälle.
En av mina klienter sa ungefär ”jag vill inte bli en sådan person som jag själv har fnyst åt, någon som blir egoistisk efter terapi”. Jag frågade då om personen/personerna ifråga på riktigt hade blivit egoistiska (dålig terapi), eller om det var störande för min klient att dessa personer som förut aldrig hade sagt nej nu hade lärt sig att hantera livet på ett bättre sätt (positivt resultat efter terapi). Klienten tyckte att det var en mycket relevant fråga och bad att få fundera vidare på detta. Ibland kanske man ÖNSKAR säga nej, men det rätta är att säga ja som medmänniska. Ibland kanske man VILL säga nej av ren egoism. Somliga kan göra detta utan att rynka på näsan (ses ofta som lata av omgivningen), medan andra inte för sitt liv kan göra det trots att det varit skönt med lite luft i schemat (ses ofta som härliga människor). Ibland kanske man inte ORKAR säga ja trots att hela själen ropar efter att kunna hjälpa till.
Att leva med ALIGN som mitt årsord bjuder på tankar liknande dessa:
Vem är jag om jag inte…? Hur kommer det sig att jag…? Hade jag reagerat likadant tidigare i livet om … hade hänt? Vem/vad har påverkat … (en personlighetsförändring) mest? Vilka händelser har varit mest formande? Varför gör jag ingenting åt …? Hur gick jag vidare efter…? Vad vill jag uppnå med…? Finns det något jag vill ha mer/mindre av i livet? Vad behöver jag för att stå stadigt då det stormar? Behöver jag åtgärda något för att uppnå det? Hur ska jag bli bättre på…? Vad vill jag uppnå med…?
Det är alltid intressant med utveckling och inveckling (egen betydelse av ordet) tycker jag. Somliga gillar varken det ena eller det andra, vare sig det gäller en själv eller andra. Och kanske är det så att jag har nått en ålder då jag bara skulle kunna luta mig tillbaka och vara helt nöjd, men vad gör det då med mig? Nej, jag gillar verkligen de här årsorden som ger mig skjuts i olika riktningar. Just detta år innebär det att jag rotar runt en del i mitt inre och i min historia, något du helt säkert märkt av om du läser här ibland. Det är mycket givande, bjuder på känslor av alla de slag och har rent allmänt gett mig en skjuts i rätt riktning. Blir det som jag känner just nu kommer jag att ha ett ord som riktar in sig på ett fåtal känslor under 2026 och det känns också väldigt spännande.
Bilden visar tre av mina tidigare årsord. Jag gillar att ha något handfast som påminner mig om ordet och det är jätteroligt att ha kvar dessa minnen.
Sommaren var svettig och det fortsätter denna brittsommar att vara. Nätterna är dock svala och luften är mättad av fukt. När vi hälsade på brorsonen och hans fru i nya boendet i Bergshamra kändes det som att vi befann oss utomlands. Studentboende på UPenn:s campus, Philadelphia, cikador och 100% luftfuktighet. Förväntan att en kackerlacka skulle rassla fram över golvet var stor. Jag funderade lite över vem som var arkitekten bakom vad som såg ut som sådana där temporära skolbaracker, fast med en gjuten grund. Hur kan man bygga hus som är så uppenbart otilltalande för ögat? Runt fönster och dörrar har man satt ”härliga färger”, som om tanken varit att kollra bort sinnena med chockverkan. Den första tanken var inte att fotografera miljön, men här har du bilder att spana in. Lägenheten inne var fantastiskt fin, en stor trea med ett mini-u-kök med mycket förvaring som gick att komma åt med pall. Jättefint badrum. Stor skillnad mot vår trea i Philly rent estetiskt. Ingen bajsbrun inredning. Och inga kackerlackor.
Igår på hemvägen hämtade vi en kompis till Birgit och Nico på Öland. Vi kom till en fantastisk gård med uppfödning av olika hönsraser, någon annans hem med annat fokus än vad vi har. Det gick fjäderfän överallt, den ena vackrare än den andra. Jag ville inte ta med mig alla hem, men betydligt fler än den enda vi var där för att hämta. Vi fick välja på två Hedemorahönor, samma som Nico. Jag fick genast kontakt med den större av dem och gick omkring med henne i famnen medan vi fick kolla in resten av hönsen. Två höns på en tupp är ingen bra kombo, vi kommer att behöva fler hönor om det ska funka.
Vår nya, vackra vän heter Jenny. (Ej på bild, hon är dock väldigt lik Nico till vänster.) Kanske ser du temat?
Birgit (Nilsson) Nico(lai Gedda) Jenny (Lind)
De här första fjäderfäna har fått lite mer klassiska namn, men jag har fler förslag med mer variation på lager. Vad sägs om Dolly (Parton), Lady (Gaga) och Whitney (Houston)? Det finns olika bud på hur många höns som behöver dela på en tupp. Fem till åtta låter rimligt, så vi får väl se hur det blir. Det passar perfekt att ha höns här, men samtidigt hade vi inte planerat det. Passning krävs och livet blir långt mindre fritt när man är ansvarig för levande varelser. Men – det blir också mycket roligare! Sällskapet är fantastiskt charmigt när tuppen inte skickar iväg karatesparkar. Vi får hoppas att dessa divor hittar sin plats och tänker att de har kommit till en plats som känns som hemma.
En härlig Frida Kahlo-kudde på Myrorna till min kusin som älskar den ögonbrynsrika förebilden blev gårdagens bästa fynd. Jag kände mig lite extra nöjd då jag hade betalat några tior för något som har kostat 650 kronor. Det är inte varje dag man hittar något kul på second hand i Stockholm, men tydligen händer det ibland!
Annars var second hand inte alls fokus för dagen. Jag fick möjlighet till en heldag i Stockholm och har sällan fått in så mycket roligt utan att bli helt utmattad. Mycket Tittihäng, shopping, mammatid med de två äldsta, god mat, inflyttningsfest hos brorsonen och hans fru och lite annat smått och gott. Mycket nöjd!
Jag återupptäckte spellistan jag gjorde till min femtioårsdag med låtar som har betytt mycket för mig genom livet. Så mycket bra musik som ger mig en riktig känsloresa, på ett positivt sätt alltså. Kanske hittar du något som också ger dig goda vibbar?
Häromdagen tog jag mig ut till Östersjön på en helt vanlig, rask morgonpromenad, precis som så många gånger förut sedan 2017. Problemet är bara att jag inte kunnat använda min fot ordentligt sedan början av året pga en envis hälsporre. Jag har därför inte gått en riktig promenad sedan dess. Jag har förstås gått ändå, alldeles för mycket för någon som bör vila ut en åkomma. En dag var dock smärtan bara borta. Puts väck! Första veckan vågade jag mig inte på några utsvävningar, men till slut blev lusten att gå ut till havet för stor. Det gick hur bra som helst och gav inga men. Jag är fortfarande envist noggrann med att hela tiden använda mina fula ”cloud-skor”, men smärtan under hälen är borta.
Så fort jag var ute på Sommarvägen i höstskrud kände jag hur det pirrade i hela mig. Jag älskar verkligen den här promenaden!
Ljungen är ljuvlig, både i skugga och sol. Till helgen kan jag ta mig an hela Uttorpsrundan, för det är ute på naturreservatet ljungen exploderar vid den här tiden på året.
Naturens under. Den höga luftfuktigheten avslöjar hemligheter som annars är lätta att missa.
Inte all förmultelse handlar om höst. Somligt handlar om torkdöden. Livet som växt på vår ö är nog ganska tufft. Ofta torka och vindar som inte precis gör situationen bättre.
Hurra, bara några hundra meter kvar!
Östersjön, hur ljuvligt är det inte att se dig igen på det här sättet?! Jag satte mig en stund på kanten till Fiskeklubbens badbalja och bara tog in allt det fina. Fåglarna levde rövare och luften var precis lagom frisk.
Inte en människa mötte jag på hela promenaden. Denna väg är det inte många som tar eftersom den inte riktigt syns och är lätt att missa om man inte vet om den. Just denna dag var jag väldigt nöjd med att få vara bara med mig själv.
Hemma igen och inte ont någonstans. Tänk. Det är så lätt att ta hälsa och en fungerande kropp för givna. Inte förrän något inte funkar kommer jag ihåg det och minnet är dessvärre kort. Jag hoppas att jag inte går miste om det fina i att faktiskt kunna röra kroppen med mer frihet denna höst.
En sak som jag ogillade i skolvärlden var att vi blev anmodade att påbörja så många stora förändringar som påverkade både personal och elever, men som aldrig utvärderades utan bara skrotades då de gick dåligt. Visst fanns det sådant som gick bra, inte tu tal om saken. Mycket annat plockades dock upp av energiska individer som imponerats av någon modell som kanske inte hade lyckats hela vägen någon annanstans, men som nu med entusiasm och inställning presenterades som att ”vi kommer såklart att lyckas”. (Som kommunismen ungefär. Det är en fantastisk livsåskådning, problemet har bara varit att den har utförts lite fel så sisådär 100 000 000 människor mist livet under dess genomförande… Jag ber inte om ursäkt för den sarkasmen.) Nu när jag har gått igenom varenda foto som jag finns med på och som jag själv har tagit fram till januari 2017 (där fick jag stoppa lite, det var en väldigt jobbig tid) har jag insett att jag fått världens chans att faktiskt utvärdera mina egna ambitioner och analysera min utveckling. Jag gör ingen stor grej av det, utan sorterar mest tankar under tiden som jag slänger foton och bestämmer vad som får stanna. Mitt årsord ALIGN jobbar dock hårt och det är som att jag haft det i handen under hela tiden som vi har städat, slängt, organiserat och gjort om. Jag fick någon kommentar under tiden då jag presenterade årsordet att jag väl nått åldern då jag skulle kunna luta mig tillbaka och inte behöva jobba så hårt, utan acceptera vem jag är. Jag gillar tanken på acceptans, jobbar både privat och professionellt med den, men detta är något annat. Det handlar kanske om att min tid börjar kännas dyrbarare och att jag inte vill ödsla bort den.
Sista våren i Orem, 2016, var upp och ner på så många vis. Att veta att ens mamma ansågs behöva palliativ vård, att hennes äggstockscancer hade tagit över, gjorde att mattan drogs bort under mina fötter. Vi hade två barn som hade gått klar high school och som fortfarande bara var på medföljande visa och därmed inte fick söka jobb. En döende mamma och två familjemedlemmar som skulle behöva dra igång sina vuxenliv i Sverige – det var så självklart att jag behövde åka dit. Att jag, maken och yngsta dottern skulle flytta tillbaka för gott bestämdes dock inte. Jag har en orolig själ i grunden, men har aldrig drunknat i min oro utan kunnat hålla den i schack. Nu var det dock omöjligt för mig att komma ur ältande tankar och ju mer jag ältade, desto mer elände drogs in. Jag promenerade en massa, ventilerade med fantastiska vänner (som jag saknar, men är ok med att det var där och då vi hade den kontakten) och insåg att jag måste häva denna självdestruktiva tankevärld om jag inte skulle drunkna i tjära. Jag fokuserade på praktiska detaljer, jag packade och fixade, grät glädjetårar och avskedstårar över fyra år som hade varit livsförändrande på ett positivt sätt och såg till att njuta av livet i Orem. Jag följde uppmaningen på kortet som jag hade satt upp på kartan i arbetsrummet. ”Ändra dina tankar, ändra din värld.” Detta livsråd följer jag fortfarande. Ältande tankar är icke välkomna i mitt liv. Utvärderingen då, det var ju det detta skulle handla om. Tog vi rätt beslut som blev kvar i Sverige? 100% ja! Jag kan vara väldigt nostalgisk över där och då, men vet att det vi hade då aldrig kommer tillbaka. Och utvärdering två, går det att ändra sina tankar? 100% ja! Och även detta är något som jag påminner mig själv om då och då.
Vi har ju flyttat fram och tillbaka till USA tre gånger. Vad har jag lärt mig av det? Hur mycket har det påverkat mig? Hur mycket har det format mig? Ja du, det är svårt att utvärdera detta. Allt jag kan säga är att jag aldrig har ångrat att jag gått med på makens äventyrliga önskningar gällande detta även om mina första reaktioner varit ”nja, eller nej, jag vet inte om jag vill”. Alla flyttar har kostat pengar, energi och annat också. Våra barn fick tonår som både blev bättre och tuffare än vad de hade blivit om vi bott kvar i Sverige, det är jag övertygad om. Var det rätt beslut att flytta? 100% ja! Ingen av dessa flyttar har jag ångrat efteråt, det finns bara tacksamhet.
När jag ser var vi började om vårt liv här i Sverige i juni 2016 påminns jag om vånda, sorg och en tid som jag vet påverkade mig på djupet. Det var mycket i den processen som definierade mitt fortsatta liv. Det var självklart för mig att flytta hem till mina föräldrar och hjälpa till. Mamma skulle dö och far var inte riktigt kry. Yngsta dottern fick såklart följa med mig och de två äldsta fick flytta hem till syrrans två studentrum där de fick påbörja vuxenlivet under väldigt trygga förhållanden. Under tiden renoverade brorsan allt vad han hade här i Uttorp för att vi skulle kunna hyra det och ha något eget i närheten av föräldrarna. Ojojoj, det var märkliga tider. Och fina! SÅ mycket fint hände under denna tiden. Mycket av det hade det inte blivit något av om det inte var här vi hade varit. Kanske hade det naturliga för alla vettiga personer varit att vi alla flyttat till Stockholm som är ”hemma” för våra barn? Och vem flyttar hem till sina föräldrar som 46-åring och ”tar hand om dem” utan att bli tillfrågad? Jag var självisk, ville ha tid med mamma trots att jag visste att det inte skulle bli okomplicerat. Och hur skulle det bli för stackars far, hur skulle han klara sig själv? Nej, jag beslutade över deras huvuden att jag behövdes (men de uttryckte bara tacksamhet ska jag säga). Nu blev det inte som någon av oss hade tänkt. I februari 2017 gick far bort och sedan levde mamma med sin palliativa diagnos i ytterligare tio månader. Och vid det laget bodde maken åter med oss. Vi var hyresgäster här i Uttorp och gillade att bo här trots att jag i alla år spjärnat emot en flytt till Karlskrona. Var det rätt beslut att bosätta oss på Sturkö? 100% ja! Både maken och jag har stora delar av vår närmaste familj här i stan, vi älskar livet på landet och vårt trygga hem och barnen har ändå flyttat åt olika håll.
I samband med att jag hade ensamma kvällar i Bredavik och föräldrarna hade gått och lagt sig läste jag mycket. Jag tänkte mycket. Jag skrev mycket. Nu när jag läser anteckningen från denna tiden ser jag att det jag ville fokusera på var självklart. ”Företag” som jag hade med i två punkter betydde att jag ville utveckla min verksamhet, men det blev det ingenting med. Jag skolade så småningom om mig istället och blev samtalsterapeut. Ett av mina bästa val i livet! De andra punkterna var ganska självklara val, men att det sedan var tufft att fokusera på dem när hela världen höll på att rämna kanske inte var så konstigt. Jag har varit en mycket närvarande förälder, definitivt curlande, men mycket kärleksfull. Under den här tiden fick alla våra barn i princip klara sig själva. Det där att jag hade som ambition att stötta mina barn från tonår in i vuxenvärlden blev det inte mycket med, åtminstone inte jämfört med hur det hade varit fram tills dess. De hade alla det tufft, men de fick ungefär lika mycket stöd från mig som BUP ger kämpande tonårsföräldrar. En klapp på axeln och några uppmuntrande ord! Ångrar jag att fokus låg mer på mina föräldrar än på barnen här? Faktiskt lite, men det gick ju bra ändå tänker jag. Och det var kanske inte så dåligt att jag tvingades sluta curla…
Något som jag tänkt mycket på är att det finns så många vackra foton. Kameran behöver service eller kanske behöver jag bara en ny, för den mår inte riktigt bra. Jag längtar efter att ta fler foton igen. Efter en sådan stor utrensning som jag gjort kanske inte det borde vara det naturliga valet, men jag ser hur mycket glädje jag haft av själva hobbyn fotografi förutom det faktum att vår familjs liv är väldokumenterat. Vi får väl se. Det blir iallafall den sista utvärderingen för dagen. Färre meningslösa foton, gärna fler foton på livet. Och med det fick du vara med om en rejäl utvärdering av en omvälvande tid i mitt liv. Hepp!
Idag bjuder jag på en lista med en massa av mina första genom livet. Finns det första jag ännu inte har upplevt? Absolut! Detta är en bra lista för tacksamhet, men kanske också inspiration inför kommande upplevelser? Håll tillgodo.
Långö (hem)
Gull-Britt (lekisfröken)
piano (instrument)
Nya Zeeland (drömland)
Sanne (brevvän)
Peter (bror)
Marie (syster)
Micke (förälskelse som för övrigt var en förskolekompis med tics – det var tydligen fler som trodde att han flirtade med dem)
jordgubbsplockare (arbete)
Flymens skola (anställning som lärare)
Annebo (egen lägenhet)
Dolly Parton (idol)
Klöver (tapet i eget rum)
Snättringe (hem med diskmaskin)
missfall (graviditet)
Strömsberg (grundskola)
bommarna sänks (ljudminne)
äpplen i lekstuga (doftminne)
krock i Köpenhamn (akutbesök)
SAAB (familjebil)
smurfblå Volvo (bil)
delikatesskorg (vinst i tävling)
Sturkö (extrahem)
dagbok (livsdokumentation)
bokmärken (samlarobjekt)
permanent (frisörbesök)
St Paulia (krukväxt)
lärare (drömyrke)
akut kejsarsnitt (operation)
My Fair Lady (musikalupplevelse)
Micke och Molle (biobesök)
Tvingelshed (mål för cykeltur på väg med fara för livet)
Växjö (flytt som vuxen)
moster Monica (modeikon)
italiensk nyckelpiga med tantdoft (parfym)
symaskin (elektriska hushållsapparater)
Olof Georg Ljung (DNA-löst släktmysterium)
Danmark (utlandsbesök)
Vitnos (bokserie)
Du lilla bäck (andrastämma)
mässlingen (dödsångest)
Fria Aktiviteter i högstadiet (foto-glädje)
dvärghönan Dvärgis eller kaninerna vars namn jag inte minns (husdjur)
handarbete i textil form (hobby)
kastanj (hårtoning, hade i princip alltid extra färg i håret tills för två år sedan)
födelsedag (favoritdag)
guldhjärta (smycke som dessvärre inte finns kvar)
syskon som hade kissat ner föräldrarnas säng mitt i natten (första och enda gången jag hörde min far svära utan att citera någon annan)
Cissi (vän)
på väg till skolresan i sexan (upplevelse av den ultimata friheten – ”Är jag vuxen nu?”)
