Funderingar

Torsdag i staun.

1 kommentar

På torsdagar ger jag mig iväg från Sturkö och närmar mig civilisationen. Riktigt så illa är det inte, men på riktigt brukar jag passa på att ha en ”stan-dag” för att utföra ärenden när jag ändå åker in till kören. I torsdags blev det mycket tid över eftersom vi fick meddelande om att vår körledare var sjuk. På torget hade de satt upp en utställning med både ljud och bild och den tog sin lilla tid att smälta. Mycket fint gjord, en riktig konstupplevelse, men jag kunde återigen konstatera att jag knappast är någon visionär och att jag skulle suga som stadsplanerare eller stadsutvecklare.

I introduktionstexten står det bland annat: ”1998 utsågs Karlskrona till världsarvsstad och delar därmed plats med bland annat Kinesiska muren, Venedig, Versailles, Taj Mahal, Damaskus historiska centrum och Stora Barriärrevet på Unescos lista över omistliga världsarv.” Jag tycker att detta förpliktigar och kan inte riktigt ta till mig mycket av den nya arkitekturen som använts i visionen inför hur Karlskrona 2030 kommer att se ut.

Jätteroligt att se några av de platser vi har besökt genom åren på helt fantastiska flygfoton. Hoover Dam var mycket imponerande från marken, men såhär är den ju ännu bättre!

Och Golden Gate Bridge, sen då… Jag längtar ”hem”, om så bara för ett besök. Många människor flyr San Francisco. Det är en stad som blivit packad med människor, skitig, hemsk trafik, priser på boende som gör att folk har svårt att betala för sig. I den här artikeln kan du läsa några argument från SF-bor som bestämt sig för att flytta.

Här ser du en bild på San Franciscos förorter. Det där med ”packade sillar” får kanske en ny innebörd?

Jag förstår att storstadslivet inte tilltalar alla. Maken ogillar mina favoriter, både Stockholm (även om detta inte är någon stor stad enligt expertisen), London, New York och San Francisco. Med tanke på att han blir uttråkad betydligt lättare än jag borde det kanske vara tvärtom. Här har du Central Park i New York. Jag tänker på resan som jag och döttrarna gjorde dit för några år sedan. Japp, jag vill dit igen. Snälla, låt mig gå på många fler Broadwayshower!

Så baksidan. Slaget i magen. Flyktinglägret i Dadaab, Kenya. Dadaab är världens största flyktingläger. 400 000 invånare. Främst är det somalier som hamnar där. Stackars människor – hur ser deras dagar ut? Och här sitter jag och bekymrar mig om stadsutveckling…

Så tillbaka till Karlskrona. I visionen för ”det nya Karlskrona” förstärker man känslan av ”staden i havet”. Man vill förstärka kopplingen till skärgården och gör detta genom att dela upp staden lite mer med ett landskap av broar, vatten och ”funktionsblandad bebyggelse”. Så här ser det ju rätt vackert ut…

… men sedan får man ser sådant här. Hur fult kan det bli? Och har arkitekterna inte sett ”När Domus kom till stan”? (Varför vill SVT inte att vi ska se detta, hmmm. Konspirationsteorierna ges utrymme till att ta plats, åtminstone i mitt huvud.) Hur ska det här kunna inspirera?

Brinova Arena till höger är helt okej. Till vänster ser du Karlskronas fulaste hotell i utbyggd form. Ännu större, ännu mer kolosslikt. Makens brorsdotter konstaterade en gång att hon skulle vilja bli riktigt rik. Då skulle hon köpa Scandic och riva det som gåva till alla karlskroniter.

Gert Wingårdh, alltså. Han har en hel del vackert i sig, titta på hans vision över Göteborgs Fiskhamn till exempel. Men kolla på de här kolosserna mitt i bild. Till vänster ser man Karlskronas pittoreskaste bostadskvarter. Nu har de grannbyggnader som ser ut att vara ritade av Minecraft-arkitekter. Framsidan på det svartvita bygget är värst. Här får du en bättre överblick från Saltösidan:

Jag vet att det finns de som uppskattar detta bygge och tycker det är snyggt, men de flesta som uttrycker sin åsikt tycker det är anskrämligt och helt oproportionerligt stort på den plats det står. Däremot kan jag tänka mig att lägenheterna är jätteläckra. Utsikten mot Saltö är däremot rätt anskrämlig, men det kanske kommer att fixas det också? Här kan du läsa mer om just detta bygge och Gert Wingårdhs gudskomplex hos Arkitektupproret.

Sedan kommer då nästa skrytbygge. I förgrunden ser du Fredrikskyrkan där jag sjunger varje torsdag i motettkören. Mitt i bild ser du Karls Krona, det tillkommande nya kulturhuset. Svärfar hade påbörjat en insamling av namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om saken, men så drog coronaviruset in. Det finns inga pengar till det här, men sådant brukar ju sällan avskräcka kommunpolitiker. (Budgeten är 216 miljoner kronor inklusive 20 miljoner kronor för inventarier. Hur många kommunprojekt har någonsin hållit budget? Vet du får du gärna berätta mer om det.) Här kan du läsa mer om hur det ser ut just nu. Hoppet är det sista som dör, men i det här fallet känns det rätt hopplöst. Jag tror kommunen hellre går i konkurs än släpper tankarna på detta bygge. Lyxfällan nästa?

Nä, detta inlägg var väl inte särskilt inspirerande, men så får det vara. Nu ska jag lägga Den Stora Världen bakom mig och gå ut i trädgården och gräva. Det ger nog precis det perspektiv jag behöver.

Continue Reading

Ditten och Datten

Happy Halloween!

2 kommentarer

I år fick spökena hålla sig till det svarta skåpet i köket. Vi har inga småbarn i familjen längre och jag gillar egentligen inte Halloween. På måndag kommer dock min brorsdotter och pysslar hos faster. Hon gillar Halloween, så jag hoppas att inspirationen flödar när hon ser det här. Hennes pumpa väntar ute på trappan och jag gissar att Silhouetten kommer att få jobba med att skära ut en och annan läskig figur.

Maken pratade med kundtjänst till vår amerikanska bank igår. ”Usch, vad jag saknar Orem”, sa han. Jag har känt samma sak de senaste månaderna. Jag undviker nyheter och låter bli att läsa allt som har att göra med det amerikanska valet just nu. Mitt USA, det jag saknar, är familjemedlemmar, vänner, pysselaffärer, möjligheter att lyssna på musik, naturen och allt möjligt som varken börjar med Trump eller slutar med Biden. Det jag saknar finns ändå inte riktigt nu pga coronaviruset, så jag får drömma lite försiktigt, i hemlighet. En vacker dag…

Continue Reading

Ditten och Datten

Elektriskt.

2 kommentarer

Elstolpen på vår gård höll tydligen inte EU-standard, så de senaste veckorna har ett byte förberetts. Igår var det så dags för stolpresning!

Jag tycker de gamla glasisolatorerna är så fina! Ska nog gå till elektrikerna någon dag (de byter många stolpar här på ön) och tigga till mig några. Men vad skulle jag använda dem till?! Hm.

Continue Reading

Kreativitet

Sent omsider.

2 kommentarer

Dottern plockade kastanjer till mig för flera veckor sedan. De fick en runda i varmluftsugn, 100 grader i knappt två timmar, för att slippa krympningen som sker naturligt annars. Tallkottar och ekollon fick samma behandling, fast i knappt en timme. En liten halmkrans från Simsalabim (Panduroåterförsäljare) för knappt 50 kr fick bli årets stomme. Tyvärr räckte limstavarna till varmlimspistolen bara till en tredjedel av kransen. Orutinerat att inte fixa dem då jag köpte kransen, men jag ska nog få till den imorgon. Trist med samma typ av höstkrans tre år på raken? Kanske lite, men jag gillar verkligen kastanjer! Har du tips på annat hösttema?

Edit:

Ps: Kransstommarna på Blomsterlandet var mycket billigare! Tips för dig som håller i slantarna.

Continue Reading

Hus och Hem

Lördagsjobb i trädgården.

Inga kommentarer

Jag hade en helt annan plan för gårdagen, men det vackra vädret och vinden som hade mojnat bestämde att det blev trädgårdsfix på schemat. De här små purjisarna…

… ser nu ut såhär. De är större än vårlök och mycket mindre än purjolöken man hittar i affären. Fotot ser lite märkligt ut… Jag satte ner de bokashiladdade småplantorna (inte på bild här) långt ner och kuperade upp jord runt omkring för att få mycket av det mjuka, vita. Det har funkat bra! Jättegod purjo om än inte så stor.

Både rådjuren, sniglarna och vi gillar mangold. Rådjuren är inget problem längre, men sniglarna går inte att stoppa. De tar vad de vill ha, helt enkelt. Den här omgången gav ändå ett gäng påsar förvälld grönmassa i frysen och det känns fint! Den här gången skar jag bort stjälkarna och struntade i att ta hand om dem. De kräver större ingrepp för att ta hand om oxalsyran i dem, och jag hann inte riktigt med det den här gången.

Dottern skördade alla de gröna tomaterna som fanns kvar på plantorna. Det blev några kilo. Några har börjat skifta till rött, men jag vet av erfarenhet att de blir röda så småningom hur som helst. Det gäller bara att ha koll på ruttna exemplar och plocka bort dem. Jordärtskockor hade jag bestämt att strunta i, men satte ändå några förra omgången. De hade blivit osedvanligt fina och gett en bra skörd. Nu sparade jag de 20 jämnaste och största och ska sätta dem till nästa års skörd. Efter tipset att koka bort det mesta av det magutmanande inulinet känns de roligare att äta igen. Det är ju så gott med dessa läckerbitar!

Vi delade fänkål, kokade dem mjuka och gratinerade med lite mjukrört smör, ströbröd, salt och peppar. Enkelt och supergott. Jag hade låtit dem stå för länge, så mittstjälken var väldigt hård. Med sked gick det bra att gröpa ur det smarrigaste. Så gott!

Det var dags att ta upp dahliaknölarna också. Karma Amora blommade fortfarande glatt, så jag plockade in dessa skönheter lagom till att det bara fanns en födelsedagsbukett kvar hemma.

Rocco, pompondahlian som blivit en av mina favoriter, hade knäckts lite av den hårda vinden, men en sista blomma hann jag ta in. Bolldahlian Orange Symphony har även den levererat mängder av blommor som stått länge i buketter. Nästa år hoppas jag att Twyning’s After Eight sätter blommor (jag har i alla fall knölarna kvar) och jag ska sätta både Darkleaves Orange och Totally Tangering på friland för att ge dem chans att blomma lika rikligt som de andra.

Efter en hösthögseldning tillhör korvgrillning och några smarrigt grillade marshmallows. Så blev det även igår kväll. Vi satt där vid elden och pratade om smått och stort, djupt och ytligt. Över oss vakade både Mars, Jupiter och Saturnus och jag njöt av den klara stjärnhimlen och kände tacksamhet över att vara en del av det stora mirakel som livet är.

Continue Reading

Ditten och Datten

Höstglöd.

Inga kommentarer

Jag vet att jag kan bli lite tjatig om hösten, men visst är det vackert?! Idag skiner solen från en blå himmel, det är 9 grader varmt och det har slutat blåsa så hiskeligt. Underbart, helt enkelt. Dottern och jag ska göra en höstkrans, jag har en spännande bok att läsa och en smarrig frukt- och nötlimpa som jag säkert kan äta både till frukost, lunch och middag. Mer än så behöver jag inte för att njuta av livet.

Trädgårdslandet fortsätter erbjuda mat. Tomat, chili, aubergine (fast det finns inte många blad kvar på plantorna då bladmögel invaderade miniväxthuset), mangold, rödbetor, purjolök, jordärtskockor, fänkål. Mums! Själva trädgården är fortfarande ”hela havet stormar” och jag ser inte att det kommer att förändras innan nästa år. Det gör ingenting. Allt i sin tid!

För övrigt kan jag säga att julen närmar sig. Vi har en liten secondhandbutik några hundra meter härifrån. Vi var förbi och kollade vad som erbjöds nu när julen kommit dit också. Jag hittade många söta grejer, men höll mig lite i skinnet. Den vackra mässingsljusstaken tillverkades av Carl Hedberg i Näshult 1945. Jag ska rengöra den lite, men annars är den i jättefint skick. Det lilla lusseparet föll dottern för. Jag har rengjort dem och slagit in hennes första 20-årspresent, hehe. Paret är märkt med AS och efter lite detektivarbete tror jag att keramikern Arne Säfström står för dem. Småtomtarna är nostalgi för mig. Jag har redan en och blev så glad då jag hittade dem. De är kanske nyproduktion, det vet jag inte, men de är jättesöta.

Apropå jul har mammas novemberkaktus börjat slå ut idag och den ljuvligaste av mina sparade amaryllislökar står i full blom. Jag kan inte låta bli att pilla på de djupröda, sammetslena kronbladen och tycker det är okej att den blommar lite fel i tiden. Jag hade sparat fyra amaryllislökar, men två har helt enkelt torkat bort. Den fjärde står i kruka och har börjat leverera blad. Det blir kanske inte någon blomma för den i år, löken känns lite klen. Men jag ger inte upp!

Continue Reading

Ditten och Datten

Stockholm, Stockholm, stad i världen…

2 kommentarer

Ibland saknar jag Stockholm. Inte stressen i kollektivtrafiken, inte de tomma blickarna, inte allt det svarta och inte känslan av ensamhet i myllret. Jag saknar själva stan, arkitekturen, konserter och ”kulturlivet”. Med tanke på vad coronaviruset ställt till med är det därmed mycket som jag kan lägga åt sidan. Det finns helt enkelt inte att tillgå ens om man bor i Stockholm.

Någon gång släpper väl de där restriktionerna och jag får gå på Kulla-Gulla, luciatåg och annat som fyller min själ med ljus.

Hur som helst njöt jag av en stan-dag med de här pinglorna i måndags. Nagelfix, shopping, lunch i Hötorgshallen och årets första julinspiration. Japp. Till och med jag tycker att halva oktober är lite tidigt för jul, men det har blivit lika ”illa” här som i USA. Jultorget på Åhléns City är i alla fall trevligt att besöka om du har vägarna förbi.

De här två visar hur deras relation ser ut i verkligheten. Storasyster och lillasyster. Ska det alltid vara så här? Hehe.

Äldsta dottern hade blivit tipsad om Tokyo Diners goda sushi, så vi gick dit. Så fina uppläggningar och riktigt gott var det också. Jag uppskattade att bitarna var lite mindre. Jag gillar att äta maki, men ofta får man liksom stuva in bitarna i munnen på ett mindre graciöst sätt eftersom de är lite för stora. Dessa var dock perfekta!

Mat ska avnjutas, avsmakas, intas. Jag kan tycka att dagens alla matbilder blir lite för mycket, men dessa visar jag för att tipsa dig som befinner dig i Stockholm ibland och gillar sushi. Hoppas att du tar till detta så att du, om du är sugen och befinner dig nära Hötorgshallen en dag, kan plocka fram informationen ur minnet.

Continue Reading

Funderingar

I dödens väntrum.

4 kommentarer

Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.

Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!

Continue Reading

Ditten och Datten

Vinstlyx hos Frida Selkirk och Emma.

Inga kommentarer

Jag tävlar inte särskilt ofta längre, men då jag hittade en möjlighet att få två nagelbehandlingar hos Frida Selkirk kunde jag inte låta bli. Jag hade tänkt mig att dottern och jag skulle få fina naglar i tid till hennes bröllop och tydligen var min motivering precis vad som behövdes för en vinst. Ja, och så kom Corona i vägen och bråkade, så E fick fixa sina egna naglar och mina var lika vårkrafsiga som vanligt då bröllopet gick av stapeln.

I samband med att vi åkte upp till Stockholm i helgen passade vi på att lösa in vinsten. Efter en mysig frukost på Vetekatten strosade vi upp till Mäster Samuelsgatan och steg in i en nagelsalong passande den fina världen. Det var så mysigt att bli riktigt ompysslad! Frida tog hand om mig och Emma fixade Elinas naglar.

Frida Selkirk har varit aktiv i skönhetsbranschen sedan 1991. Hon fick jobba med alla möjliga slags skönhetsbehandlingar ända tills stockholmsdamerna blev mer nagelintresserade runt år 2005. Numera fixar hon naglar som ofta hamnar på röda mattor och i fina salonger. Ja, och så dotterns och mina. Här ser du Es förlängda naglar med en riktig touch av glamour…

… och mina lite mer vardagsglammiga med guldskimmer. De ska hålla sig fina i några veckor och vad som händer sedan får vi väl se. Den riktiga skitiga naglar-säsongen är över och jag brukar gilla att måla naglarna lite då och då under hösten och vintern. Jag gissar att jag inte kommer att besöka Frida Selkirk särskilt ofta i framtiden med tanke på kostnaden, men jag kan varmt rekommendera en av hennes behandlingar om du ska skämma bort dig själv riktigt mycket någon gång.

Continue Reading