Ladans sida som vätter åt våra sommarboende grannar har en bit som ligger precis bakom en av grannarnas ekonomibyggnader. Förra veckan var jag klar dit, men hindrades av en massa skräp och sly. Jag berättade för grannens svägerska (hon är också vår granne) att jag ämnade måla klart resten kanske nästa år eftersom det inte gick att komma in här. Hon hade tagit tag i slyrensandet medan vi var borta, så igår kunde jag måla klart!
Ungefär här pirrade det i hela kroppen och jag målade som besatt…
Det här blev klart förra veckan under sonens och min intensiva, sista målardag och alla som går Uttorpsrundan kan därmed slippa tycka att vår gård ser schleten och trött ut. I och för sig har den varit med länge, men som vi alla vet leder inte hög ålder nödvändigtvis till att något eller någon förlorar sin skönhet. Det gäller bara att veta hur man gör sitt bästa med det man har. Se bara på Helen Mirren:
Jag älskar att gå tillbaka och titta på foton från 2016 fram tills nu. Jag inser att det händer saker hela tiden och vår lilla gård är i ständig utveckling. Det förpliktigar att förvalta något som tillhört samma familj under så lång tid och jag är tacksam över alla som strävat här. Så här har det sett ut de senaste åren, men nu är hela ladan ljuvligt uppfräschad i Falu rödfärg.
Alltså, snacka om att kastas in i verkligheten igen, den verklighet som vi delvis valt och delvis sugits in i. Igår hade jag möjlighet att få till en fixardag som inbegrep allt från att hitta rätt förvaring för sonens marimba till att scanna favoritrecept till ett par syskonbarn som ska vara volontärer i två år. Livsstilsverktyget har påmint mig om hur bra det är att montera ner sin dag för att se hur man lättast ska kunna göra rätt hälsoprioriteringar. Jag har satt upp som mål att jag och maken ska komma ut på en gemensam runda varje dag och mannen som jag inkluderade i planen tyckte också att det var en bra idé. Sålunda gav vi oss iväg framåt eftermiddagen i det vackra vädret.
Redan innan vi gav oss iväg länsade jag vårt stolt fjällskivling-förråd som makens kompis hittade här på tomten förra året och var nöjd med det. Brorsan hade varit förbi en snabbis och gjort mig avundsfrisk med historier om kompostpåsar fulla av taggsvamp, kantareller och trattisar, så jag var verkligen på hugget.
Eller ja, det skulle man kunna tro. Så fort jag hade lagt fyndet i kylen hade jag glömt att vi befinner oss mitt i svampskördetiden. För länge sedan berättade mamma att Sturkö är ett riktigt svampparadis, men det hade jag aldrig upplevt förrän förra året då vår vitryske kompis var här och sonderade. ”Det är KATASTROF Monica! Så mycket svamp och ingen som tar hand om den! Gratis mat! God mat!” Det han hittade var kopiösa mängder med Karl Johan och de där stolta fjällskivlingar, så vi både frös in och torkade rätt mycket. Jag vet därför inte varför vi inte tog med oss kniv och kassar då vi gav oss ut på vår promenad, men då alla vackra svampisar dök upp längs med vägen var det bara att knyta ihop min jacka och börja plocka. Vi mötte en man som bar sina fynd i byxbenen som hängde runt halsen på honom (han hade knutit ihop benen längst ner, smart idé). Hans fru hade dock gett honom plockförbud, så han hade inte så mycket.
Plockförbud var inte aktuellt för oss, utan vi plockade allt i vår väg. Stensoppen, Karl Johan, hittas ofta rätt angripen av mask. Vi måste ha prickat precis rätt dag, för vi hittade massor av stora svampar i gott skick. Vi lyckades nosa upp lagom med kantareller till en svampmacka och ett fåtal av vad vi tror är tallsopp. När jag tittade i svampappen på alla delikata svampar som går att hitta i svenska skogar blev jag lite sur på mig själv att jag är så räddhågsen av mig då det gäller giftsvamp. Det finns ju mängder av skivlingar som är läckra, men som är allt för lika något slags flugsvamp för att jag skulle våga plocka. Fram för mer taggsvamp och trumpetsvamp som är lätta att känna igen!
När min jacka var full av fynd tog maken av sig sin tröja och fyllde också den. Vi kom sålunda hem med många kilo och jag förberedde mig för många timmars rensande och förvällande. Jag tog sällskap av ”The Good Doctor” på Netflix som mina syrror hade tipsat om och hann igenom fyra avsnitt innan maken hjälpte mig med de sista uslingarna. Man kan ju inte låta något förfaras! När allt var klart låg 38 200 g-påsar i frysen och sålunda har vi 7,6 kg förvälld Karl Johan att förgylla det närmaste halvåret med.
Idag blir det stolt fjällskivling i någon form till middag. Värre kan jag tänka mig! Jag är dock rätt trött på att rensa, så kanske blir det något som inbegriper så stora bitar som möjligt. Hatten är god att steka som vegoburgare och fötterna tänker jag torka och mixa, precis som jag gjorde förra året. Blir jättegott att slänga i lite svamppulver i såser och grytor! (Stolt fjällskivling är en supergod matsvamp, men blir jätteslemmig om man förväller den.) Med det sagt får jag önska dig en fin helg! Här skiner solen och jag har massor av tomater att skörda. Bondelivet fortsätter!
Efter en vecka i Nynäshamn och Stockholm känns det ändå rätt skönt att vara hemma igen. Det har varit fantastiskt fint att kunna träffa släkt och vänner, men något händer med mig då jag stegar omkring bland mina tomater, dahlior och det vildvuxna gräset! Det är här jag hämtar kraft. Det höga tempo jag uppskattade mer då jag var yngre stressar mig mer nu helt enkelt. Med all sannolikhet har jag också anpassat mig till den här nya verkligheten. Vi människor är överlag väldigt duktiga på att anpassa oss, på gott och ont.
Den främsta anledningen till att vi åkte uppåt landet var att sonen skulle flytta från sitt rum i Årsta till en studentlägenhet alldeles nära KTH där han studerar. Han har haft några fina år här och jag måste säga att Årsta är en väldigt mysig stadsdel. Nära allt, men ändå lite för sig självt.
En av flyttrundorna fick jag bli kvar i Årsta och passade då på att ta en långpromenad. Titta, vad fint! De byter ut de urtrista säkerhetsdörrarna till en modernare version av originaldörren. Vilket lyft! Jag hoppas att fler tar efter.
Alltså, den här bilen! Jag kan inte uttrycka hur stor nytta (och glädje) vi har haft av den! Barntransport, fina semesterresor, flyttbil, partybuss, skräptransportör, handikappfordon och bara vanlig bil. Vi har varit väldigt nöjda med denna KIA. En riktig trotjänare!
Yngsta dottern har haft dåligt med sittplatser i sin lägenhet, men nu finns en liten nätt soffa på plats! När man har monterat en hel IKEA-möbel själv kan man anses vara vuxen på riktigt, va? Vänner till oss fick hem vägglöss i second hand-soffor, så jag har varit lite nojig sedan jag fick reda på det. Nytt och miljön och billigt och allt det där till trots, den här soffan blev ett riktigt lyft för lägenheten.
Nu fattas bara en härlig matta. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år, och älskas fram i sorg och fröjder.”
Nä, hur E än kämpade var det pappa som vann alla omgångar STRESS! Det gick vilt till, kan jag säga. Hela familjen samlad! De här stunderna älskar jag. Till efterrätt gjorde äldsta dottern slät äppelkräm som vi åt med vaniljglass då den fortfarande var ljummen. Det var så ljuvligt gott! Knappt något tillsatt socker och bara lite potatismjölredning. Bästa tipset till dig som faktiskt fått lite äpplen i år. Vårt Ingrid Marie-träd har mycket frukt, men de är så små och klena efter den långa sommartorkan. Bättre lycka någon annan gång, helt enkel. Synd att man inte kan göra äppelkräm på pumpa.
Nu säger vi hej till hösten och tar nya tag. Min att göra-lista har uppdaterats och det känns roligt att kunna ha lite mer ordning på torpet nu än vi hade då sommaren drog igång. I och med flytten fick vi lite grejer att förvara åt sonen då han flyttade till en mindre lägenhet, så det passar bra med ett lite större organisationsprojekt. Heja, heja! Nu jobbar vi klart för veckan och tar sedan helg tycker jag. Lev väl!
Efter 40 år var det idag dags för ABBA att ge ut två av tio nyproducerade låtar. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag är sju år igen, medan ABBA låter sin ålder. Underbart roligt.
Det är spännande att ta sig en titt i backspegeln ibland. Inte grotta ner sig i ”Varför?” eller ”Vad hade hänt om…?”, utan att se om utvecklingen verkligen gått åt rätt håll. Vi behöver göra det på egen hand, men ibland är det lättare att se mönster och resultat om man har någon att bolla tankar och skeenden med. Jag rekommenderar samtalsterapi för problem och situationer som familj och vänner kanske inte kan hålla sig neutrala inför utan att göra vissa övertramp.
De senaste dagarna har bjudit på spännande samtal av en annan sort. Jag älskar mitt jobb och ser så mycket gott i det terapeutiska samtalet. I vänners diskussioner lever en (om allt är som det ska) annan slags innerlighet som ger plats för alla deltagares behov. Hemmajacuzzin, fiket, kvarterskrogen, soffan – omgivningen är mindre viktig, det är det som sker i samtalet som går att ta med sig (även om det är trevligt att samtidigt inmundiga något smarrigt och/eller vackert).
Flera gånger de senaste dagarna, i samtal, har jag påmints om vikten av att värna mina andliga behov. Det är lätt att tappa fokus i vardagligheten. Efter Dag Hammarskjölds död hittades ett manuskript, Vägmärken, som av Hammarskjöld själv beskrevs innehålla förhandlingar med honom själv och med Gud. Somliga förstår sig inte på texten, men det finns så mycket tankeväckande där! Delar av texten kan man läsa på pilgrimsleden mellan Abisko och Nikkaluokta, där man verkligen kan känna sin plats i det stora och förunderliga. Vad tänker du om dessa citat? Kanske vill du ta med dem i möten med nära och kära framöver?
1. Den längsta resan är resan inåt
2. Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället
3. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet
4. Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig
5. Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.
6. Livet har värde endast genom sitt innehåll – för andra
7. I din vind –. I ditt ljus –. Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort
St Jacobs kyrka i sin fulla prakt. Sådana fantastiska färgkontraster!
Gissa hur roligt jag har med det här lyckopillret? Hon har det så fint hemma, ordning och reda.
Samma donna under mer städade former.
Somliga i min storfamilj hyser inte samma kärlek för organisation, garderobsutrensningar och ordning på torpet. Jag fick vara med om en episk utrensning och är tacksam över att jag fick vara klädbödel för en dag. Nej, det ordet är inte särskilt trevligt, men precis så kände jag mig. ”Nej! Nej! Okej, den får en chans. Nej!”
Den här enhörningen ville jag bara visa upp för att säga att om någon hittar en sådan här dress i storlek M/L så vill jag ha den.
Jag bor på en ö i skärgården. Jag tycker det är så härligt att säga det, för det känns lite ”Skärgårdsdoktorn”. Sanningen är att ön ligger väldigt nära Karlskrona, och tar man båten in från Bredavik tar det 20 minuter. Problemet är att båten går rätt sällan och inte alls i helgerna. Dessutom kommer man bara in till stan. Inga problem! Vi har nämligen även broförbindelser hela vägen, bl a Möcklösundsbron som är en av de vackraste broar jag vet. Tar jag bilen in får jag räkna med 35 minuter, minst, men eftersom det är tre mil vill jag gärna passa på att klämma in flera hållplatser.
Innan Corona slog till brukade jag vika torsdagar till mina ”standagar” eftersom jag ändå skulle in till kören. Nästa vecka drar det ÄNTLIGEN igång igen, så igår övade jag lite. Efter att ha jobbat en stund på förmiddagen åkte jag till en väninna och drack en kopp te med henne medan hon intog sin lunchlåda. Vi inspekterade pågående jobbprojekt och jag fascinerades över hennes fantastiska hantverksprecision! Jag imponeras alltid av den lätthet en mästare trakterar sitt instrument med, vare sig det rör sig om ett piano eller en gersåg…
Nästa stopp var hos min lymfmassör. Jag kan säga att hon jobbade igenom mig grundligt då jag inte hade haft möjlighet att besöka henne på i princip hela sommaren. Idag sitter jag här, lätt i kroppen, eventuellt med ett och annat nytt blåmärke och med slanka vrister (nåja, min kroppskonstitution kan nu Nettan inte påverka) och fötter utan ett gram extra vätska. Den senaste tiden har jag uppmanat flera personer att testa detta medel att nå bättre hälsa. Jag vet att minst en av dem har bokat tid och hoppas så att han får samma positiva upplevelse som jag!
Vidare mot syrrans soffa och några timmars häng. Vi pratade om högt och lågt, precis som vi gör. Det är fantastiskt att ha människor som förstår en så väl och som kan se sådant som man själv missar, ibland med minsta möjliga marginal. Isa, den fantastiska terapikatten, ville dessvärre inte gosa med mig. Däremot ville hon gärna ligga på min jacka och väska för att markera revir. Nu är jag pepp på att anmäla mig till flera av de här kreativa kurserna. Drömmer mig tillbaka till helgen i Mörtfors för några år sedan där svägerskan, syrran och jag fick utlopp för vår skaparlust, njöt av livet, badade, pratade och åt gott.
Slutstationen var dagens födelsedagsbarns hem. Hon hade bakat en glutenfri tårta (alltså, hur fint) som var hur god som helst. Jag uppskattar verkligen omtanken. Det var så mysigt att sitta ner och tjata lite, bli uppdaterad om diverse projekt och få gosa lite med hundarna i hushållet. Att känna sig hemma i någon annans hem är alltid härligt! Jag påmindes om vilket lyft lite eld ger, åtminstone i en kamin. Åh, snart är det dags att börja elda i spisen hemma igen! Egentligen ville jag dra igång på en gång då jag kom hem, men det var sent och jag behövde göra annat än att sitta och nära min inre Håkansson. Men snart ska jag elda.
Igår skickade en av mina systrar den här bilden och jag skrattade gott! Nä, jag var inte särskilt hipp då jag var ung (Ena minuten är du ung, hipp och bekymmerslös och nästa fotograferar du växter i din trädgård.) Oavsett om jag var hipp eller ej fotar jag ju gärna min trädgård. Jag kommer ihåg att jag en gång hörde Sara Bäckmo tala om hur svårt det är att fånga den rika prakten, skillnader i storleken och alla de nyanser av grönt som finns i ett trädgårdsland. Precis så är det!
Vi har fått massor av gurka och squash, men på foto ser det bara platt och trist ut. (Inte squashen Soleil dock. Gult skal och levererar rikligt – en av årets absoluta favoriter!) Sockerärter har vi skördat hela sommaren, ända tills för några dagar sedan. Man ser knappt med bästa vilja att det finns något ätbart i virrvarret av dess moderplantor. Purjon står rak i leden och efter en lite seg start har de verkligen kommit igång. Jag räknar dock inte med att skörda förrän senare i höst och kanske även i vinter. I en av lådorna satte jag ringblommor, morötter och rosenskära. Ringblommorna var av en låg och lite buskig sort. Jättefina, men inte bra i buketter (vi hade mycket ringblomma i salladerna i somras) och morötterna klämdes snart undan av de gigantiska rosenskärsbuskarna! Jag har inte ens trott att de skulle blomma, bara en massa grönska, men sedan någon vecka börjar det ändå hända grejer. Kanske blir det årets bästa? Dahliorna har trivts fantastiskt bra i perennrabatten och jag hoppas kunna dela flera av plantorna för att få en annan effekt och ge bort en hel del. Förra året var jag bra på att samla fröer. Fars ringblommor känns viktigast, brudslöjan funkade ju jättefint och i år hoppas jag också kunna fånga lite zinniafröer. Tomaterna som jag sådde från egna fröer, Golden och Brandywine, har gett minst lika rikligt givande plantor som de köpta, så nästa år hoppas jag själv kunna stå för alla tomatfröer. Potatis satte jag bara i ofärdiga lådor, men de där rackarna är tåliga! Det har faktiskt blivit mycket bättre än jag hade kunnat tro och jag konstaterar återigen att Amandine är en riktig favorit! Ger fina, stora, goda potatisar och levererar jämnt. Örterna jag fick från min faster har frodats i sina hinkar och jag tror att vi ska försöka få i dem i örthjulet i september för att kanske sortera om lite efter ett års försökodlande.
Efter allt detta svammel passar det väl bra att skicka med en av alla bilder jag tagit i trädgården den här sommaren. Den här solrosen är ju alldeles magisk. Jag berättade om hur min burk med solrosfröer blev bestulen i våras då jag anklagade maken för att ha snott mina fröer medan jag var på toa. Så var inte fallet. De såg väl frestande ut för några fåglar. Det har dykt upp flertalet plantor lite överallt och vi har helt enkelt låtit dem växa där de stått. Kanske blir det ett solrosfält nästa år nere vid stenmuren där vi har haft ”ettårsrabatten”… Tanken lockar onekligen! Ut och fota, hör du. Fånga solens sista strålar!
Du som brukar läsa här vet att jag gillar garderobsrensningar och att jag har som rutin att bara ha sådant som är lagom där. När det är dags för ny säsong går jag igenom allt och ser till att fixa en lista på sådant jag önskar eller behöver uppdatera. Häromdagen rensade jag sålunda upp inför det kallare halvåret och insåg att det här blev en betydligt större utrensning än vad som är brukligt. Jag har gått ner rätt mycket i vikt under det senaste året. Det har varit ett högst medvetet beslut och har tagit lång tid. Kanske är det därför jag inte riktigt har insett hur mycket min kropp faktiskt har förändrats.
Jag provade precis varenda plagg i garderoben och det slutade med att högen på golvet var väldigt stor. Jag såg två alternativ: lägga allt längst bak i garderoben i en sopsäck eller skänka/sälja allt. De jag frågade om råd konstaterade väl egentligen samma sak som jag, nämligen att det är bra att släppa taget för att rent mentalt acceptera den ”nya” kroppen. Jag ska skicka iväg allt i fint skick till Sellpy och även om det inte ger särskilt mycket för varje plagg är det ändå bättre än ingenting. Dessutom skulle Sellpy vara en källa till billiga nya kläder om det nu skulle vara så att kroppen skulle förändras igen!
I USA pratade väninnor om att de hade ”released weight”. Här pratas det om att ”gå ner i vikt” eller ”banta”, men jag gillar verkligen tanken på att släppa taget om extrakilon, säga tack och adjö. Kanske är det den tanken som fick mig att tänka på en av de Disney-sånger som fått störst genomslag. Orden är kraftfulla både på engelska och svenska och jag vet flera personer som använt delar av texten i ”Let it go” som mantra i diverse stora och livsomvälvande processer. Jag ska ta med mig det här citatet i processen att hitta ett nytt ord för 2021. Kanske finns svaret här?
Slå dig loss, slå dig fri Bana väg, låt ske det som sker Slå dig loss, slå dig fri Hon som fanns här finns inte mer Och här står jag, en förändrad själ
Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez
Slå dig fri [Let It Go]
Snön har lagt sitt täcke över berg och glaciär Det gnistrar i sin enslighet, ingen själ passerar här Den storm som viner inuti mig tycks ha vänt Ett isolerat land och jag är dess regent
Ingen får se djupt inom dig Låt dem inte få genomskåda dig Visa ingenting, vad du än gör Allt är förstört
Slå dig loss, slå dig fri Den tiden den är förbi Slå dig loss, slå dig fri Vänd dig om, det får bli din sorti Och aldrig mer ska någon säga nej Släpp den storm du bär Lite snö har väl aldrig stört mig
Ja tänkt vad lite avstånd får allt att verka smått Och de rädslor som har styrt mig är ett fjuttigt minne blott Nu ska vi se hur användbar den är, den kraften som jag har Rätt eller fel, bestämmer jag Jag är fri
Slå dig loss, slå dig fri Nu ser jag allt och förstår Slå dig loss, slå dig fri Fäller inte en enda tår Här står jag och ska förbli Släpp den storm du bär
Min kraft den flödar genom luft och genom mark Min själ, den spirar kraften, väller upp och gör mig stark Min tanke kristalliserar fantasi till is Jag lämnar allt som var, förkastar direktiv
Slå dig loss, slå dig fri Bana väg, låt ske det som sker Slå dig loss, slå dig fri Hon som fanns här finns inte mer Och här står jag, en förändrad själ Släpp den storm du bär Snö har väl aldrig stört mig
