monnah – Sida 129 – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Funderingar runt allt som växer här.

23 juni, 2022 2 kommentarer

Varje morgon börjar med en runda i trädgården. Hur mycket har sniglarna förstört? Larver av olika slag? Gråsuggor, myror, fjärilar? Andra kryp som jag inte har så bra koll på? Hur mycket har allt vuxit? Vad behöver skördas? Ska nya fröer i jorden? Kanske något behöver planteras ut? Jag vattnar inte längs stenmuren där jag satt ettåringar och även om många av fröerna jag strödde ut där verkar ha tagit sig undrar jag om det verkligen kommer att bli ett blomsterhav för fri bukettplockning. Maken har i alla fall grävt ner tjocka och breda plankor där för att sätta en gräns mellan ”rabatt” och gångbana. Jag har planer på att helt gräva ur detta utrymme efter att ha tagit fröer och grävt upp jordärtskockor till hösten. På det här stället är det lite mer skuggigt, det fladdrar omkring en hel massa småkryp som äter upp det som jag vill ha i mina buketter och det finns alldeles för mycket gräsrötter för att annat ska kunna ta för sig. Så får det vara, men jag hoppas ändå att min vision kommer att bli sann en vacker dag!

Det som vi fortfarande har problem med för att kunna bli bättre på att utnyttja och leva av våra grödor är förvaring. Jag undrar lite över hur detta ska lösas, mer än en extrafrys. Vi har fortfarande en hel del svamp kvar sedan förra året och bara den fyllde ju en låda i frysen. Tomatsåser, sylter och annat har funkat bra och vi har haft ett gott vinterhalvår. Nu står vi här med tatsoi, pak choi och andra kålsorter. Hur tar vi dem bäst tillvara? Purjolök är det som jag brukar lyckas bäst med och vinterpurjo äts från höst in i försommaren. I år testade jag att direktså den, men det experimentet gick ju inte särskilt bra. Tyvärr hade jag ingen backup, så purjo får vi väl köpa. Löken verkar må bättre igen och om inte morotsflugorna tar över ska det bli mycket av den varan också. Tomaterna är mycket sena i år, men så har vi också haft en kall och lång vår. Det är bara att fortsätta och kämpa på. När det finns tid över behöver jag ingen telefon eller dator, jobb finns ju i överflöd. MEN – jag vill inte missa det bästa med att ha det vi har här. Njuta av att pelargonierna börjar blomma. Ligga i hängmattan och vara tacksam. Livet på landet som medelålders, så annorlunda än det i förort med småbarn. Jag hade ett bra liv då och jag har ett bra liv nu, det är bara något helt annat.

Funderingar

Drömmen som bleknade.

22 juni, 2022 2 kommentarer

Den där lägenheten i Vasastan som jag drömt om hamnar längre och längre bak i mitt medvetande. Med tanke på hur ekonomin ser ut sedan ett tag tyckte jag dock att det skulle vara roligt att gå in på Hemmet och kolla läget lite eftersom det var så längesedan. Det verkar sannerligen ha hänt grejer sedan sist. Då fanns inga lägenheter med utgångspriser som hade sänkts med flera hundra tusen och ”accepterat pris” sågs inte heller på vart och varannat objekt. Objekt som legat ute i tre månader? Nä, inte det heller. Som sagt, något har hänt.

Titta man på den långsiktiga prognosen är den prisutveckling som skett de senaste månaderna kanske bara en bula i vägen. Bostadspriser tas inte med i inflationsräkningen och inflationskurvorna följer alltid bostadspriskurvorna. Prishöjningarna har att göra med att det trycks mer och mer pengar. För tre år sedan var kvadratmeterpriset i Vasastan 93 000 kronor, för tillfället är det 121 000 efter att ha varit uppe och vänt på 123 000 kr/m². Det låter kanske inte så farligt då, men man får då ha i åtanke att pengarna vi har att röra oss med har minskat i värde desto mer. I år blir midsommarmaten dyrare, och inte för att butiksägarna tänker tjäna sig en hacka på blåögda kunder (jo, kanske det också)…

Samtidigt som vi väl lite var till mans och kvinns har märkt att något hänt med ekonomin börjar vi snappa upp det också från officiellt håll. Denna nyhets-flash kom upp samtidigt som jag satt här och skrev det här inlägget. Jag gillar inte domedagsprofetior och värsta-scenariot-som-tänkas-kan, men om man är blåögd är det lätt att bli stående och undra hur det kom sig att alla andra visste medan man själv lallade på i sin egen lilla värld. Så vad gör du för att inte bli den personen? Igår hade vi vänner på middag. Vi diskuterade problematiken med inflationen och vad det i förlängningen innebär. ”Man måste ju bo” var en av kommentarerna. Jo, men måste man bo i finaste lägenheten, måste man renovera ett fult kök som renoverades för fem år sedan, måste man köpa nya möbler på avbetalning, måste man resa på en semester som kostar lika mycket som ett halvårs boendekostnader? Det är skillnad på att behöva och villhöva. Det är skillnad på att leva på marginalerna och ha lite framförhållning. Det är skillnad på att äta ute varje dag och ta med sig matlåda. Kanske är det på sin plats att ta fram den gamla favoriten ”Under tian”, bloggen som hjälper en att äta gott fast man inte har särskilt stor matbudget? Kanske är det på plats att fundera över sina prioriteringar? Kanske är det dags att uppdatera någon gammal budgetkalkyl som ligger och dammar bland silverfiskarna på någon vind? Jag är inte direkt orolig, men jag känner att ordning och reda är på sin plats. Det gäller att utnyttja sina superkrafter, i mitt fall att bildligt talat vara född med en naturlig fallenhet för att dra i tyglarna. Ptroooooo!

Ditten och Datten

Lämna över till fefen…

21 juni, 2022 4 kommentarer

För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!

Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.

När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.

Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.

Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.

Funderingar

Tack för påminnelsen!

20 juni, 2022 2 kommentarer

Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!

Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.

Ditten och Datten

Överblicka från ovan.

18 juni, 2022 2 kommentarer

Igår var det dags att flyga från Kalmar till Borås för att hänga med goda vänner. Det är alltid lika intressant att zooma ut från det man är mitt i och ta en titt utifrån. Då upptäcker man lättare sådant som annars döljs bakom annat.

Se så vacker vår värld är! Det är som att vara mitt i en Märklinvärld med miniatyrer. Roligast är det precis när man har lyft eller innan man ska landa – igår sågs traktorer köra in hö och det var aktivitet på flera åkrar.

Ditten och Datten

”Jag kan ha fel.”

17 juni, 2022 4 kommentarer

Augusti 2012. Sturkö. Jag, maken och barnen gjorde oss redo för vårt livs äventyr, hade skrivit på papper som gav nya ägare rätten att kalla vårt underbara hem i Segeltorp för sitt och hade packat upp allt vi hade och ägde i några flyttkartonger och resväskor. (Ja, och hos älskvärda släktingar och vänner, för vi visste ju inte riktigt om vi skulle flytta tillbaka eller ej.) Min syrra sa något som fick mig att skratta högt. ”Tänk om du och C blir best buddies?” Detta var så skrattretande, för jag hade känt C sedan åttiotalet och både hon och jag visste att vi inte riktigt drog jämt. C var klasskompis med min kusin, ifrågasättande och mycket framåt jämfört med mig. Efter gymnasiet for hon till USA för att plugga på college och kom aldrig tillbaka. Hon träffade sin människa, gifte sig och blev mamma flera gånger. Vi har genom åren träffats mycket, hon och familjen har med jämna mellanrum kommit och hälsat på och de bodde även under en kort period i Karlskrona. Min storfamilj var hela tiden C:s extrafamilj, men man behöver ju inte vara vänner med alla.

Hur det nu var flyttade vi till Orem och C och hennes man hyrköpte vårt hem åt oss. De ville investera i en ny fastighet, vi hade ingen amerikansk kreditvärdighet kvar, så vi lade insatsen och de tog huslånet. Dealen var att vi fick välja hus och de fick den slutgiltiga rätten att bestämma om det var ”rätt” hus. Det hela gick väldigt smidigt och huset på Carterville Road föll oss alla i smaken. Vi bodde i närheten av varandra och hade barn i samma åldrar, hade redan en relation (om än inte så varm) och blev liksom varandras familj. Firade födelsedagar ihop, började prata om viktiga saker och stöttade varandra genom svårigheter. Och hux flux var det som var så skrattretande 2012 ett faktum. C och jag hade kommit mycket nära varandra. Idag kan jag konstatera att det inte finns många som känner mig så väl som hon gör och jag får erkänna att det har lärt mig mycket. Det är viktigt att ha ett öppet sinne för att ändra sig om det visar sig att man har fel! Detta fina par är hemma i Sverige för tillfället. Hälsar på familj och vänner, försöker avlasta familjemedlemmarna på hemmaplan som på daglig basis ska hantera en demens som blir mer och mer märkbar. Jag vet hur tungt det är att ha ett världshav mellan ett hem och ett annat. ”Mitt hjärta har många rum.” Jag är i alla fall glad att vi fick chansen att hänga en stund igår och jag är glad för tekniska prylar som gör det möjligt att ta virtuella promenader tillsammans trots att man befinner sig på olika kontinenter.

Funderingar

Vad gör kläder med oss?

16 juni, 2022 4 kommentarer

För några veckor sedan var jag inne på Elles hemsida och hittade ett modereportage som fick mig på gott humör. Först. Sedan fick jag ont i magen. Den härliga känslan kom från ett riktigt skratt, ett sådant där från magen, för både plagg och poser var helt galna. När jag sedan tittade på plaggens priser som den sura eftersmaken. Varför finns det ens plagg som har priser liknande dessa? Och vad får en att måsta ta på sig kläder som skulle kunna föda en hel by (kanske inte med dagens inflation, men ändå)?

Elin Östman och Flora Wiström är två modemedvetna unga kvinnor som idag jobbar med mode och/eller bloggar. 2013 spelade de in podden Vad har du på dig? Jag lyssnade idag på ett av avsnitten om vad mode gör med människor som hade modevetenskapsdoktorn Philip Warkander som gäst. Jag märkte att jag per automatik gjorde analysen att dessa tjejer är lite dumma bara p.g.a. ämnet och stockholmskan, de där iiiii:na. Uppenbarligen har jag noll koll på deras intelligens, så jag klandrar bara mitt eget himla fördömande och lägger skulden på mig själv. Jag tänker nämligen samma om herr Warkander, och han är uppenbarligen skåning. Jag är nog bara på dåligt humör idag, så här uppför man sig inte. (Men allvarligt, han gjorde följande analys i Expressen häromdagen, så jag kan inte vara helt fel ute: ” …åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. Produktion och konsumtion är helt enkelt olika sidor av samma mynt. En allvarligt menad konsumtionskritik måste därför börja med att ifrågasätta vår tids arbetskultur.” Alltså vi kan inte hjälpa att vi svenskar handlar tio kilo kläder var om året, för det är fel på arbetskulturen som gör att vi måste få lite omväxling i livet genom de kläder vi har på oss. Eller jag vet inte, läs hans artikel själv och bilda din egen uppfattning.)

Jag tror att jag triggas av gamla tankar från Veckorevyn-tiden, mina ätstörningar och mitt eget förhållande till min kropp. Dessa hör så intensivt samman med utseende och kläder. Vad som kunde döljas, framhävas, trollas bort. Å andra sidan var ett av mina absolut största intressen att tillverka mina egna kläder och jag älskade att jobba med spännande snitt och ovanliga detaljer. Symaskinen var min bästa vän (eller nja, det var kanske en överdrift) och jag hade verkligen jätteroligt då jag sydde mina plagg. Snygga paperbag-byxor i fint tyg, kavaj i ull, shorts i roliga färger, skjortor med intrikata detaljer på kragen… Jag ville gå beklädnadsteknisk linje, kunde tänka mig att jobba med mode. Jag var dock ingen fashionista och ville inte gärna framhäva min kropp. Det var plaggen som var det viktiga, kunde de ta uppmärksamheten från själva kroppen var det bra. Senare blev jag överviktig, då har det mest handlat om att dölja, klä bort. Det har inte varit någon jättestor övervikt, men med min bakgrund tillräckligt stor för att kläder har varit en viktig del i hur jag hanterat mig själv och min kropp. Och jag har alltid gillat samma stil. Manchesterbyxor, riktigt snygga t-shirts i kraftiga tyger, långa kjolar, byxor som sitter snyggt över magen (gärna lite högre) och raka i benen – ja, modelejonet i mig försvann redan på nittiotalet och har knappast hittat hem igen.

Jag märker när jag sitter här och tänker att mitt förhållande till mode helt enkelt är KOMPLICERAT. Visst är det roligt att se fin ut, att känna sig bekväm och nöjd, men det handlar mer om kläder i sig än mode. Jag bryr mig väldigt lite om mode nu för tiden och tänker att det inte heller är så utpräglat längre. Det är samma trender som kommer och går. Just nu är åttiotalet tillbaka till exempel och det är bara att plocka fram pikétröjan och sätta kragen på högkant för att känna sig chic! För att återgå till reportaget jag snott bilderna från så kallar jag knappast det modellen har på sig för mode. Det är pengar som signalerar ”Kolla hur värdefull jag är och hur speciell. Ingen kan påstå att jag är en Medelsvensson eller en nolla.” Det är stadsbor i Hunger Games som sprutar in och fyller ut, tar bort och suger ur, klär på och plockar bort. Dessvärre sitter jag här och dömer och fördömer, men jag är så klart inte bättre själv. Jag kan beskyllas för stillöshet och tjocka ben, en fördömande attityd och icke-PK inställning till vad som är viktigt i livet. Men jag vägrar att tycka att det är okej att klä sig i en outfit för 30-40 000 kronor. Särskilt inte med tanke på att man nästa dag ska visa sig i någon ny kombination för att ”inspirera”. Eller är de här modereportagen bara till för att folk ska ha något att utgå ifrån då de letar kläder på second hand? Usch, så ilsket och spretigt det här blev, men så får det vara. Vad tycker du? Om mode, kläder, konsumtionshets eller vad du nu plockar med dig från den här texten?

Ps: Den stackars tjejen i reportaget ser ruskigt deprimerad ut på alla bilder, men det tillhör kanske att se blasé och oberörd ut för att sälja in ett koncept?

Ditten och Datten

Hurra!

15 juni, 2022 2 kommentarer

Min faster skrev ett meddelande till mig igår: ”Hoppsan, idag trodde jag det skulle vara kort på Elin” (Elin är mamma och hon syftade på bloggen). Jag berättade att det blir inlägg med foton till jämna födelsedagar, men här kommer ett foto på den somriga födelsedagsbuketten jag satte vid graven! Jag kunde skrapa ihop tillräckligt med blommor i trädgården för att få ihop det den här blandningen som jag tyckte blev fin. Någon annan hade redan varit på kyrkogården och satt en söt liten bukett. Jag vet ju inte vilka som besöker mammas grav, men oftast när jag kommer dit står buketter. Det är fint att hon var, och är, viktig för så många människor!

Hemma drog jag på mig planttantsutstyrseln och fick en massa gjort runt trädgården. Efter att för ett tag sedan ha räddat några levande toppar på en annars riktigt skabbig timjanbuske kändes det fint att kunna plantera dem. Jag hoppas att de snart är riktigt stadiga på egen hand, för planen är att de ska hamna i kryddhjulet. Jag satte också ut pumpa, gurka, squash och några överblivna tomatplantor på lite olika ställen, både i trädgårdslandet och i högen som jag rensade ut från ladan. Det blir ett spännande experiment! Kanske visar det sig att skörden kommer att mångfaldigas i år. Ja, eller så blir det inte så och då är det också bra.

Framåt kvällen åkte vi till Rödeby för att fira brorsonen som klarat av grundskolan, och det med den äran. Han är i sanning en ”straight A student” och ser fram emot att förhoppningsvis få fler studiemotiverade klasskompisar då han tar sig an naturprogrammet till hösten. Han har redan siktet inställt på högre studier och gillar verkligen att lära sig saker och ting. Dessutom kan han jobba hårt och är uthållig, en bra kombination av egenskaper tänker jag!

Väl hemma gjorde vi oss redo för supermånen som väntades. Maken spanade med kikare och själv tog jag kameran med mig ut i trädgården. Utan stativ var det svårt att få till något riktigt bra (jag fick ställa kameran på en stolpe), men det var fint att stå där i ängen och följa månuppgången. Emellanåt vände jag mig om och njöt av synen av vårt hem som kändes så mysigt med det varma och inbjudande ljuset. Jag kastade samtidigt iväg drömmar om en ny kamera med bättre objektiv. Nej, en sådan skulle inte göra mig lyckligare, men att önska är gratis.

Som sagt, mina tekniska pinaler var inte riktigt behjälpliga, men det var kul ändå.

Molnbeslöjad måne. Inte konstigt att det finns så många myter och historier runt himlakropparna! Detta ämne är så spännande och någon gång kanske jag faktiskt kommer att göra något åt mitt intresse för astronomi.

När jag åker land och rike runt för att fånga häftiga himlafenomen med min supermegakamerautrustning kanske det kommer att se ut ungefär så här när jag går igenom mina fotoskördar. Detta foto är taget av Alex Dzierba från Honolulu, Hawaii. Supermånen går upp över Kokokratern på Oahu. Ungefär så här, minus de flexande gubbarna, såg det ju ut då vi tittade genom kikaren. Wow, igen.

Ditten och Datten

Nya tider.

14 juni, 2022 2 kommentarer

Sista frukosten med gänget fick bli en brunch, alltså något mellan frukost och lunch. M brukar sällan äta frukost, men det här konceptet gillar hon! Det är något särskilt med att sitta i lugn och ro medan man äter av buffén av smått och gott. Vi gick igenom lite roliga minnen och förhoppningar inför framtiden och vi har bestämt att vi absolut inte har sett varandra för sista gången. Jag känner ingen tvekan om att den här tjejen kommer tillbaka. Hon har redan sina ögon på Lunds universitet, men först ska hon bli klar med sin Abitur.

Det tog en stund innan vi var klara med att få ner all M:s packning. Här var inte allt ens med! Det saknas både resväska, IKEA-kasse, bas och förstärkare. Ja, och godisförrådet så klart. När hennes pappa kom in i hallen utbrast han: ”Men Gott! Alles M:s?!” Redan när jag hämtade M hos hennes förra värdfamilj började jag fundera över hur det skulle gå att få in allt det här i en ”vanlig” bil. Vår KIA är ju en exceptionellt bra packbil som det går att fälla de bakersta sätena på och därmed fixa ett jättestort bagage. Hur som helst. Jag behövde inte oroa mig.

Det visade sig nämligen att pappa O är tetrisingenjör, precis som maken. Min packspecialist behövde inte bli frustrerad, utan kunde nöjt konstatera att han hade mött sin jämlike. Dessa två fixare fick till ett 3D-pussel som till och med hade kunnat ge plats till minst en påse till. M skulle lämnas hos en kompis i stan tillsammans med en av resväskorna och bas + förstärkare skulle lämnas hos värdbrorsan, så det blev bara lite trångt i en halvtimme. Nu fortsätter M:s Sverigeäventyr med vänner i två veckor till medan mamma, pappa och bror väntar hemma i Hannover. Jag grät bara två gånger, så jag är nöjd. Vi har verkligen haft några roliga månader tillsammans! Kaos kan leda till utveckling och möjligheter, något som är viktigt att påminna sig om då allt känns jobbigt.

Nu har vi ett tyst hus med en nedmonterad diskmaskin (brorsans fix hjälpte bara temporärt, maken har hittat en packning som måste bytas ut för att läckaget ska upphöra) och ett tomt tonårsrum som åter kan bli syrum. När M flyttade in var hela rummet proppfullt av olika grejer, allt från pelargoner som precis hade väckts till liv och försådder till en jättekartong med lillastesyrrans bröllopspresenter och en massa annat smått och gott. Nu kan jag rensa upp lite bakom kläderna i min garderob. Vi har definitivt sparat onödiga grejer som inte behöver vara där. Extra sängkläder, tyger, textilier, sytillbehör och vinterkläder får vara kvar – resten ska upp på vinden i ladan. Jag undrar fortfarande hur det ständigt finns grejer att rensa ut. Balansen mellan spara och rensa är hårfin, men jag önskar alltid lite mer luft och utrymme!

Kvällarna är nu långa och ljusa. Ikväll kommer vi att få uppleva supermåne, månen befinner sig alltså närmast jorden i sin bana samtidigt som den är helt upplyst av solen (fullmåne). Månen upplevs som mycket större än vanligt, särskilt då den går upp. Igår såg det ut såhär från vårt sovrumsfönster. Trösterikt! Telefonkamerans dåliga upplösning ger ju inte upplevelsen rättvisa, men det var verkligen vackert. Ikväll blir det ännu bättre! Hoppas att du tar dig tid att säga hej till supermånen.

Det här blir Mammas födelsedagspresent, en av hennes favoritpsalmer. Åren går, det fina består. Hurra!!! Hon hade gillat kyrkklockorna som ringde klockan åtta för att signalera skolavslutning. Jag ska gå ner till graven en runda och sätta lite fina ängsblommor, något som hon också tyckte så mycket om. Min fine svåger fyller också år. Fin dag alltså!

Funderingar

Det blir bra. Eller?

13 juni, 2022 2 kommentarer

I dessa studenttider är det lätt att fokusera på betyg och ämnen, akademiska och kognitiva förmågor. Naturligtvis (?) är det många duktiga pojkar och flickor som blir framgångsrika i sina vuxna förehavanden, men det är faktiskt inte alltid detta som bestämmer hur bra det ska gå i livet för den nyvuxne. I en analys av styrande dokument på 90-talet med fokus på förekomsten av icke-kognitiva förmågor kom Berit Hörnqvist (huvudsekreterare i 1991 års läroplanskommitté) fram till sju olika kluster.

Kreativa inslag som idérikedom, nyskapande, nyfikenhet, initiativtagande, innovations- och entreprenörsanda.

Empatiska inslag som inlevelseförmåga, medkänsla, tolerans, förståelse och respekt för olikheter, solidaritet.

Karaktärsegenskaper som ansvarstagande, uthållighet, noggrannhet, omdöme, goda arbetsvanor, effektivitet och organisationsförmåga, framåtanda, självdisciplin, emotionell stabilitet.

Sociala, och kommunikativa inslag som öppenhet, lättsamhet, social förmåga, samarbetsförmåga och förmåga att arbeta i grupp, flexibilitet och anpassningsförmåga, förmåga att uttrycka sig i olika former, kunna och våga uttrycka sin mening.

Inslag som berör självuppfattning: trygg identitet, självtillit och tilltro till egen förmåga, självförtroende, självkännedom, självständighet (autonomi).

Inslag som handlar om analys och problemlösning, som kritiskt tänkande, abstrakt och konkret tänkande, problemlösningsförmåga, dynamiskt tänkande, förmåga att sätta mål och planera.

Inslag som berör lärande; lära att lära, lust att lära, att reflektera över sitt sätt att lära och att utveckla sitt lärande, livslångt lärande. […]

Dessa förmågor är nämligen mycket viktiga indikatorer på hur det kan komma att gå för en person. Det är dock inte så lätt att man har antingen goda kognitiva eller goda icke-kognitiva förmågor. Nej, i många fall är det kombinationen av dessa som leder till riktigt god framgång. Kanske är det inte helt otippat? Någon som både är snabbtänkt och smidig rent socialt blir en bra tillgång i en arbetsgrupp. Forskning visar till exempel att det lönar sig stort att vara snäll och generös, att dela med sig av kunskap och förmågor. Någon som är snål är mer framgångsrik om man kollar på kortsiktiga resultat, men sedan springer de generösa om med råge.

När jag tänker på hur vi kan hjälpa det uppväxande släktet på bästa sätt kan jag inte bortse från det faktum att vuxenvärlden har övergett dem. De lämnas ensamma med tillgång till intryck från hela världen. Våld, komplicerade relationer, porr, att ”klicka hem” grejer de inte har pengar till – detta ska de hantera på egen hand, eller med jämnåriga. Vi ser effekterna, men det verkar inte som att de flesta vuxna är intresserade av att på riktigt göra något. Vuxenvärlden har släppt taget och trots att jag ser många fina ungdomar ser jag också en skuggsida som långsamt tar över det ljusa. Saker som låter fint på papperet men inte har bäring i verkligheten får ta viktiga platser och personer i alla åldrar med smidigt munläder får bestämma trots att de många gånger har noll konsekvenstänk. Just idag känner jag mig lite deppig när jag tänker på mänsklighetens framtid, men det går nog över tills imorgon. Lev väl, hör du! Och ta dig tid att prata med en tonåring, sådär på djupet. Fråga, fundera tillsammans, våga utmana. Tillsammans blir vi starkare.

← Föregående 1 … 127 128 129 130 131 … 458 Nästa →