Ditten och Datten

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Inga kommentarer

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

Continue Reading

Ditten och Datten

Midsommarafton 2022.

Inga kommentarer

Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.

I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!

Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?

Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.

Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.

Continue Reading

Ditten och Datten

Rabarber och filosofiska utläggningar.

Inga kommentarer

Våra vänner äter inte socker, eller åtminstone mycket lite, så rabarber har inte så stor plats i deras diet. De får dock enorma skördar varje år och delar gärna med sig. Vår rabarber håller fortfarande på att etablera sig, så jag tog tacksamt emot närmare tio kilo av denna smarriga grönsak. Tyvärr hade jag inte tid att ta vara på allt då vi fick gåvan, så igår var det verkligen dags. Steg ett var saft, den vackraste av dem alla. Den kommer kanske att få vara med på en och annan fest i sommar.

Maken undrade vad ”dansk rabarbermarmelad” är, men det var bara jag som hade skrivit slarvigt. Det blev en favorit i repris. Ibland är bloggen mycket bra att ha och den här gången var det receptet på fransk rabarbermarmelad som fiskades fram. Aroniamarmeladen från förra året är en stor favorit, men den här kommer inte långt efter.

Förutom fix med rabarber ägnades eftermiddagen åt att baka matpajer och tårtbottnar inför dagens midsommarfirande i Bredavik. Vanan trogen drog jag fram Sju sorters kakor för att baka en stor ”vanlig” och en lite mindre glutenfri Pinocciotårta/Glömmingetårta/midsommartårta. Maken skickades till ICA för att köpa jordgubbar och kom tillbaka med de tre snålast tilltagna litrarna jag har sett sedan mina egna jordgubbsplockardagar. Priset vill jag inte klaga på trots att de gick på 60 kr/liter, jag vill hoppas att både odlare och plockare får det de är värda efter allt hårt arbete som krävs. Våra egna jordgubbar har precis börjat rodna. De är jättegoda, men jag gissar på en skörd på kanske tre bär idag och det räcker inte riktigt till två tårtor.

Efter att ha krupit ner i sängen helt slut somnade jag som en stock, men har sovit oroligt. Eftersom jag laddat batterierna till kameran inför dagen tog jag mig ut för en fotorunda när ljuset började ge sig tillkänna. Världen är så vacker precis i gryningen, åtminstone en vacker dag som den här!

Här i Sverige är vi ändå bra bortskämda som slipper oroa oss allt för mycket för vårt dagliga bröd och resten av födan. Eller, vi har sluppit vara oroliga. Det känns ändå lite skakigt, precis som jag skrev om häromdagen. ”Vi behöver mer av…” Vi behöver mer kraft av alla de slag enligt energiministern, men varifrån den här kraften ska komma förklaras ungefär lika lulligt som när ”stockholmare” ska berätta varifrån mat kommer. (Japp, jag använder här stockholmare som skällsord, men jag har ju egentligen ingenting emot folk som bor i huvudstaden i sig.)

Självhushållning kräver kunskap och planering och det gäller att öva för att bli bättre. Ett misslyckande ett år kan leda till framgång nästa. Somligt ligger nedärvt i oss, annan kunskap har vi en plikt att föra vidare för att inte förlora den. Jag beskådar spindelns konstverk och funderar på vilka superkrafter jag har i mig, vad jag kan dra fram ur rockärmen om jag måste för att överleva. Rabarbermarmelad känns ju inte direkt gångbart i en nödsituation och jag har varit dålig på att uppdatera mig på naturens mer okända delikatesser. Jaja, det löser sig nog. Idag ska vi fira midsommar och ha det trevligt i ett helt fantastiskt sommarväder! Solskyddsfaktor på, hälsar storasyster. Ha en fin midsommarafton!

Continue Reading

Planttant

Funderingar runt allt som växer här.

2 kommentarer

Varje morgon börjar med en runda i trädgården. Hur mycket har sniglarna förstört? Larver av olika slag? Gråsuggor, myror, fjärilar? Andra kryp som jag inte har så bra koll på? Hur mycket har allt vuxit? Vad behöver skördas? Ska nya fröer i jorden? Kanske något behöver planteras ut? Jag vattnar inte längs stenmuren där jag satt ettåringar och även om många av fröerna jag strödde ut där verkar ha tagit sig undrar jag om det verkligen kommer att bli ett blomsterhav för fri bukettplockning. Maken har i alla fall grävt ner tjocka och breda plankor där för att sätta en gräns mellan ”rabatt” och gångbana. Jag har planer på att helt gräva ur detta utrymme efter att ha tagit fröer och grävt upp jordärtskockor till hösten. På det här stället är det lite mer skuggigt, det fladdrar omkring en hel massa småkryp som äter upp det som jag vill ha i mina buketter och det finns alldeles för mycket gräsrötter för att annat ska kunna ta för sig. Så får det vara, men jag hoppas ändå att min vision kommer att bli sann en vacker dag!

Det som vi fortfarande har problem med för att kunna bli bättre på att utnyttja och leva av våra grödor är förvaring. Jag undrar lite över hur detta ska lösas, mer än en extrafrys. Vi har fortfarande en hel del svamp kvar sedan förra året och bara den fyllde ju en låda i frysen. Tomatsåser, sylter och annat har funkat bra och vi har haft ett gott vinterhalvår. Nu står vi här med tatsoi, pak choi och andra kålsorter. Hur tar vi dem bäst tillvara? Purjolök är det som jag brukar lyckas bäst med och vinterpurjo äts från höst in i försommaren. I år testade jag att direktså den, men det experimentet gick ju inte särskilt bra. Tyvärr hade jag ingen backup, så purjo får vi väl köpa. Löken verkar må bättre igen och om inte morotsflugorna tar över ska det bli mycket av den varan också. Tomaterna är mycket sena i år, men så har vi också haft en kall och lång vår. Det är bara att fortsätta och kämpa på. När det finns tid över behöver jag ingen telefon eller dator, jobb finns ju i överflöd. MEN – jag vill inte missa det bästa med att ha det vi har här. Njuta av att pelargonierna börjar blomma. Ligga i hängmattan och vara tacksam. Livet på landet som medelålders, så annorlunda än det i förort med småbarn. Jag hade ett bra liv då och jag har ett bra liv nu, det är bara något helt annat.

Continue Reading

Funderingar

Drömmen som bleknade.

2 kommentarer

Den där lägenheten i Vasastan som jag drömt om hamnar längre och längre bak i mitt medvetande. Med tanke på hur ekonomin ser ut sedan ett tag tyckte jag dock att det skulle vara roligt att gå in på Hemmet och kolla läget lite eftersom det var så längesedan. Det verkar sannerligen ha hänt grejer sedan sist. Då fanns inga lägenheter med utgångspriser som hade sänkts med flera hundra tusen och ”accepterat pris” sågs inte heller på vart och varannat objekt. Objekt som legat ute i tre månader? Nä, inte det heller. Som sagt, något har hänt.

Titta man på den långsiktiga prognosen är den prisutveckling som skett de senaste månaderna kanske bara en bula i vägen. Bostadspriser tas inte med i inflationsräkningen och inflationskurvorna följer alltid bostadspriskurvorna. Prishöjningarna har att göra med att det trycks mer och mer pengar. För tre år sedan var kvadratmeterpriset i Vasastan 93 000 kronor, för tillfället är det 121 000 efter att ha varit uppe och vänt på 123 000 kr/m2. Det låter kanske inte så farligt då, men man får då ha i åtanke att pengarna vi har att röra oss med har minskat i värde desto mer. I år blir midsommarmaten dyrare, och inte för att butiksägarna tänker tjäna sig en hacka på blåögda kunder (jo, kanske det också)…

Samtidigt som vi väl lite var till mans och kvinns har märkt att något hänt med ekonomin börjar vi snappa upp det också från officiellt håll. Denna nyhets-flash kom upp samtidigt som jag satt här och skrev det här inlägget. Jag gillar inte domedagsprofetior och värsta-scenariot-som-tänkas-kan, men om man är blåögd är det lätt att bli stående och undra hur det kom sig att alla andra visste medan man själv lallade på i sin egen lilla värld. Så vad gör du för att inte bli den personen? Igår hade vi vänner på middag. Vi diskuterade problematiken med inflationen och vad det i förlängningen innebär. ”Man måste ju bo” var en av kommentarerna. Jo, men måste man bo i finaste lägenheten, måste man renovera ett fult kök som renoverades för fem år sedan, måste man köpa nya möbler på avbetalning, måste man resa på en semester som kostar lika mycket som ett halvårs boendekostnader? Det är skillnad på att behöva och villhöva. Det är skillnad på att leva på marginalerna och ha lite framförhållning. Det är skillnad på att äta ute varje dag och ta med sig matlåda. Kanske är det på sin plats att ta fram den gamla favoriten ”Under tian”, bloggen som hjälper en att äta gott fast man inte har särskilt stor matbudget? Kanske är det på plats att fundera över sina prioriteringar? Kanske är det dags att uppdatera någon gammal budgetkalkyl som ligger och dammar bland silverfiskarna på någon vind? Jag är inte direkt orolig, men jag känner att ordning och reda är på sin plats. Det gäller att utnyttja sina superkrafter, i mitt fall att bildligt talat vara född med en naturlig fallenhet för att dra i tyglarna. Ptroooooo!

Continue Reading

Ditten och Datten

Lämna över till fefen…

4 kommentarer

För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!

Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.

När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.

Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.

Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.

Continue Reading

Funderingar

Tack för påminnelsen!

2 kommentarer

Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!

Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.

Continue Reading

Ditten och Datten

Överblicka från ovan.

2 kommentarer

Igår var det dags att flyga från Kalmar till Borås för att hänga med goda vänner. Det är alltid lika intressant att zooma ut från det man är mitt i och ta en titt utifrån. Då upptäcker man lättare sådant som annars döljs bakom annat.

Se så vacker vår värld är! Det är som att vara mitt i en Märklinvärld med miniatyrer. Roligast är det precis när man har lyft eller innan man ska landa – igår sågs traktorer köra in hö och det var aktivitet på flera åkrar.

Continue Reading

Ditten och Datten

”Jag kan ha fel.”

4 kommentarer

Augusti 2012. Sturkö. Jag, maken och barnen gjorde oss redo för vårt livs äventyr, hade skrivit på papper som gav nya ägare rätten att kalla vårt underbara hem i Segeltorp för sitt och hade packat upp allt vi hade och ägde i några flyttkartonger och resväskor. (Ja, och hos älskvärda släktingar och vänner, för vi visste ju inte riktigt om vi skulle flytta tillbaka eller ej.) Min syrra sa något som fick mig att skratta högt. ”Tänk om du och C blir best buddies?” Detta var så skrattretande, för jag hade känt C sedan åttiotalet och både hon och jag visste att vi inte riktigt drog jämt. C var klasskompis med min kusin, ifrågasättande och mycket framåt jämfört med mig. Efter gymnasiet for hon till USA för att plugga på college och kom aldrig tillbaka. Hon träffade sin människa, gifte sig och blev mamma flera gånger. Vi har genom åren träffats mycket, hon och familjen har med jämna mellanrum kommit och hälsat på och de bodde även under en kort period i Karlskrona. Min storfamilj var hela tiden C:s extrafamilj, men man behöver ju inte vara vänner med alla.

Hur det nu var flyttade vi till Orem och C och hennes man hyrköpte vårt hem åt oss. De ville investera i en ny fastighet, vi hade ingen amerikansk kreditvärdighet kvar, så vi lade insatsen och de tog huslånet. Dealen var att vi fick välja hus och de fick den slutgiltiga rätten att bestämma om det var ”rätt” hus. Det hela gick väldigt smidigt och huset på Carterville Road föll oss alla i smaken. Vi bodde i närheten av varandra och hade barn i samma åldrar, hade redan en relation (om än inte så varm) och blev liksom varandras familj. Firade födelsedagar ihop, började prata om viktiga saker och stöttade varandra genom svårigheter. Och hux flux var det som var så skrattretande 2012 ett faktum. C och jag hade kommit mycket nära varandra. Idag kan jag konstatera att det inte finns många som känner mig så väl som hon gör och jag får erkänna att det har lärt mig mycket. Det är viktigt att ha ett öppet sinne för att ändra sig om det visar sig att man har fel! Detta fina par är hemma i Sverige för tillfället. Hälsar på familj och vänner, försöker avlasta familjemedlemmarna på hemmaplan som på daglig basis ska hantera en demens som blir mer och mer märkbar. Jag vet hur tungt det är att ha ett världshav mellan ett hem och ett annat. ”Mitt hjärta har många rum.” Jag är i alla fall glad att vi fick chansen att hänga en stund igår och jag är glad för tekniska prylar som gör det möjligt att ta virtuella promenader tillsammans trots att man befinner sig på olika kontinenter.

Continue Reading

Funderingar

Vad gör kläder med oss?

4 kommentarer

För några veckor sedan var jag inne på Elles hemsida och hittade ett modereportage som fick mig på gott humör. Först. Sedan fick jag ont i magen. Den härliga känslan kom från ett riktigt skratt, ett sådant där från magen, för både plagg och poser var helt galna. När jag sedan tittade på plaggens priser som den sura eftersmaken. Varför finns det ens plagg som har priser liknande dessa? Och vad får en att måsta ta på sig kläder som skulle kunna föda en hel by (kanske inte med dagens inflation, men ändå)?

Elin Östman och Flora Wiström är två modemedvetna unga kvinnor som idag jobbar med mode och/eller bloggar. 2013 spelade de in podden Vad har du på dig? Jag lyssnade idag på ett av avsnitten om vad mode gör med människor som hade modevetenskapsdoktorn Philip Warkander som gäst. Jag märkte att jag per automatik gjorde analysen att dessa tjejer är lite dumma bara p.g.a. ämnet och stockholmskan, de där iiiii:na. Uppenbarligen har jag noll koll på deras intelligens, så jag klandrar bara mitt eget himla fördömande och lägger skulden på mig själv. Jag tänker nämligen samma om herr Warkander, och han är uppenbarligen skåning. Jag är nog bara på dåligt humör idag, så här uppför man sig inte. (Men allvarligt, han gjorde följande analys i Expressen häromdagen, så jag kan inte vara helt fel ute: ” …åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. Produktion och konsumtion är helt enkelt olika sidor av samma mynt. En allvarligt menad konsumtionskritik måste därför börja med att ifrågasätta vår tids arbetskultur.” Alltså vi kan inte hjälpa att vi svenskar handlar tio kilo kläder var om året, för det är fel på arbetskulturen som gör att vi måste få lite omväxling i livet genom de kläder vi har på oss. Eller jag vet inte, läs hans artikel själv och bilda din egen uppfattning.)

Jag tror att jag triggas av gamla tankar från Veckorevyn-tiden, mina ätstörningar och mitt eget förhållande till min kropp. Dessa hör så intensivt samman med utseende och kläder. Vad som kunde döljas, framhävas, trollas bort. Å andra sidan var ett av mina absolut största intressen att tillverka mina egna kläder och jag älskade att jobba med spännande snitt och ovanliga detaljer. Symaskinen var min bästa vän (eller nja, det var kanske en överdrift) och jag hade verkligen jätteroligt då jag sydde mina plagg. Snygga paperbag-byxor i fint tyg, kavaj i ull, shorts i roliga färger, skjortor med intrikata detaljer på kragen… Jag ville gå beklädnadsteknisk linje, kunde tänka mig att jobba med mode. Jag var dock ingen fashionista och ville inte gärna framhäva min kropp. Det var plaggen som var det viktiga, kunde de ta uppmärksamheten från själva kroppen var det bra. Senare blev jag överviktig, då har det mest handlat om att dölja, klä bort. Det har inte varit någon jättestor övervikt, men med min bakgrund tillräckligt stor för att kläder har varit en viktig del i hur jag hanterat mig själv och min kropp. Och jag har alltid gillat samma stil. Manchesterbyxor, riktigt snygga t-shirts i kraftiga tyger, långa kjolar, byxor som sitter snyggt över magen (gärna lite högre) och raka i benen – ja, modelejonet i mig försvann redan på nittiotalet och har knappast hittat hem igen.

Jag märker när jag sitter här och tänker att mitt förhållande till mode helt enkelt är KOMPLICERAT. Visst är det roligt att se fin ut, att känna sig bekväm och nöjd, men det handlar mer om kläder i sig än mode. Jag bryr mig väldigt lite om mode nu för tiden och tänker att det inte heller är så utpräglat längre. Det är samma trender som kommer och går. Just nu är åttiotalet tillbaka till exempel och det är bara att plocka fram pikétröjan och sätta kragen på högkant för att känna sig chic! För att återgå till reportaget jag snott bilderna från så kallar jag knappast det modellen har på sig för mode. Det är pengar som signalerar ”Kolla hur värdefull jag är och hur speciell. Ingen kan påstå att jag är en Medelsvensson eller en nolla.” Det är stadsbor i Hunger Games som sprutar in och fyller ut, tar bort och suger ur, klär på och plockar bort. Dessvärre sitter jag här och dömer och fördömer, men jag är så klart inte bättre själv. Jag kan beskyllas för stillöshet och tjocka ben, en fördömande attityd och icke-PK inställning till vad som är viktigt i livet. Men jag vägrar att tycka att det är okej att klä sig i en outfit för 30-40 000 kronor. Särskilt inte med tanke på att man nästa dag ska visa sig i någon ny kombination för att ”inspirera”. Eller är de här modereportagen bara till för att folk ska ha något att utgå ifrån då de letar kläder på second hand? Usch, så ilsket och spretigt det här blev, men så får det vara. Vad tycker du? Om mode, kläder, konsumtionshets eller vad du nu plockar med dig från den här texten?

Ps: Den stackars tjejen i reportaget ser ruskigt deprimerad ut på alla bilder, men det tillhör kanske att se blasé och oberörd ut för att sälja in ett koncept?

Continue Reading